Utdrag ur boken En långresa med korvetten Freja.
Officerarna och sultanens adjutant
Boken kom ut 1922 och inleds med följande ord: "DET VAR I DEN GAMLA GODA TIDEN, då Sverige hade råd att varje höst sända ut två långresefartyg, då segelkorvetternas tid ännu ej var förbi och då intresset för sjövapnet var livligare än nu inom alla kretsar av vårt land". Resan startade i Karlskrona den 28 september 1889. Efter besök i Cherbourg, Cadiz och Malta anlände Freja den 27 november till Konstantinopel. Sultan Abdul Hamid var då på höjden av sin makt. 25 år hade förflutit sedan ett svenskt örlogsfartyg besökte Konstantinopel. Man var därför ganska säker på ett vänligt mottagande från sultanens sida.
"Vid chefens återkomst efter sin uppvaktning av vår minister Reutersköld meddelades, att H.M. Sultanen redan den 29 inviterat halva antalet officerare på middag i Yildiz Kiosk, det storslagna palats där han vistades, samt att andra hälften en annan dag skulle åtnjuta samma ära. Vidare hade en av sultanens adjutanter, major Kenan Bey, blivit kommenderad till chefens förfogande och inträdde omedelbart i tjänstgöring och slutligen voro vi samtliga inviterade till Reuterskölds ett par dagar därefter, på Oscarsdagen den 1 december....Vägen till Yildiz Kiosk var från Pera ganska lång och backig....
Vid ankopmsten dit mottogos gästerna, bland vilka naturligtvis ministern och legationssekreteraren befunno sig, av överste kammarherren och överste munskänken, vilka höga funktionärers namn jag dess värre fögätit, och infördes i en mindre sal, där samtliga dekorerades med turkiska ordnar, chefen med kraschan, 2 kaptener med Medjidijeordens 3.grad, d.v.s. om halsen, 6 äldre officerare med Osmaniéordens 4. klass och övriga yngre med Medjidijeordens 5. klass. För dem som ej voro närvarande mottog chefen ordnarna.
Sedan samtliga dekorerats, intågade man i sultanens med all orientalisk lyx utstyrda matsal, där ett bord dukat med blommor och en utsökt servis erbjöd en strålande syn.
Då alla kommit in och stodo uppställda framför sina platser inträdde Padischan själv och tog plats på ena kortsidan av bordet med chefen på ena sidan och vår minister på den andra. Framför varje kuvert stod en karaff med friskt vatten, varav de turkiska hovfunktionärerna serverade sig. De svenska gästerna fingo vin - Champagne och Bordeaux. Matsedeln har jag tyvärr ej kvar, men middagen var utsökt och bland andra rätter saknades naturligtvis ej Pillau - kokat fårkött med ris.
Konversationen fördes mellan gästerna och hovdignitärerna på franska. Sultanen yttrade enligt etiketten inte ett ord, men att han förstod vad som sades, syntes på hans min, då något som intresserade honom, berättades.
Omedelbart efter middagens slut reste sig sultanen, gjorde en gest med handen och drog sig tillbaka."
Från Konstantinopel gick färden till Alexandria, där man fick hamnplats den 2 januari 1890. Vistelsen där kom att förlängas till 22 dagar på grund av vissa festligheter i Cairo, där officerarna uppehöll sig i olika omgångar. Vid avfärden från Alexandria meddelade fartygschefen, att han fått telegrafisk order att i stället för att gå till andra italienska hamnar gå direkt till Genua, där Sveriges och Norges kronprinsessa Viktoria då befann sig vid den lilla badorten Nervi. Dit kom man den 10 februari 1890.
"Chefen anmälde vår ankomst till konsuln och telegraferade till kronprinsessans hovmarskalk i Nervi för vidare besked, när H. K. H. behagade göra oss den äran att komma ombord...
Kronprinsessan, som nu för första gången i Genua uppträdde officiellt, hälsades med salut från det italienska citadellet och av oss med parad enligt reglementet.
Så snart hon kommit ombord lossades våra förtöjningar och vi ångade ut för att dels med ånga dels under segel passera några timmar, varunder chefen gav lunch för H. K .H.
Besöket tycktes intressera och glädja både henne och hennes uppvaktning och hon hade ett vänligt ord för envar, som kom i hennes närhet.
Efter återkomsten till Genua vid tretiden debarkerade hon och inbjöd dagen därefter chefen och så många officerare, som ej av tjänst voro hindrade att komma till dèjeuner i Nervi...
Vi mottogos av kronprinsessans kammarherre och sedan vi samlats på en öppen veranda, där bordet för dèjeunern stod dukat, inträdde kronprinsessan själv och hälsade alla välkomna.
Vår musik, som medföljt från korvetten, var placerad ute i trädgården och spelade fosterländska melodier, som jag förmodar gåvo oss alla en hemkänsla, värderad och efterlängtad efter vår nu över tre månader långa bortavaro.
Efter måltidens slut samtalade kronprinsessan med en var av oss och förvånade oss alla med sin personalkännedom och sin förmåga att tala vid var och en om just det som kunde intressera speciellt honom...
Kronprinsessans välvilja mot oss var ej slut med detta besök, under vilket hon även personligen givit envar sitt fotografi med egenhändig namnteckning utan hon lät även genom sin hovfröken till våra fruar eller kvinnliga anhöriga hemsända blommor från Rivieran, vilka i månget svenskt hem framkallade tacksägelser och varma välönskningar för den ädla, finkänsliga givarinnan.".
Efter Genua fortsatte färden till Toulon med ankomst 17 februari och den 1 mars till Gibraltar, som var sista utländska hamn. På vägen hem nödgades man på grund av dåligt väder gå in till Deal för komplettering av förråden. Det dåliga vädret fortsatte och man tvingades också gå in till Kristiansand för att avvakta bättre väder i två dygn. Först den 23 april 1890 på eftermiddagen ankrade man i Karlskrona.
Rutin för officer som inte var vakthavande m m.
06.00 - 0700 Uppstigning08.00 Frukost, bestående av kaffe och ägg.
10.00 Korum och därefter uppställning till exercis.
11.30 Besättningens middagsmål och officerarna lunch, som bestod av en rätt lagad mat, smör och något kallskuret samt öl.
15.00 Började exercisen igen och fortgick en timme.
16.00 Blås bort, vilket betydde, att en var ägde sin frihet för dagen.
17.30 Chefens och gunrummets middagstid.
18.30 Manskapets aftonskaffning.
20.00 Sedan korum förrättats fick den som ville draga sig tillbaka.
21.00 All rökning förbjuden.
"Varje söndagsmiddag var chefen vår gäst i gunrummet och en gång i veckan bjöd han officerarne till middag, så fördelade att han alltid hade 4 - 5 gäster varje gång.
Det var alltid ett kärkommet ombyte i det dagliga livet ombord att vara bjuden till chefen, som i allmänhet var bättre försedd med både mat och dryck, än vi ibland kunde vara."