FJÄRDE KAPITLET

Pansarskeppet Gustav V

Detta kapitel avslutas med ett
avsnitt om pansarskeppet Sverige

1

Stockholms central klockan 07.00 på morgonen den 20 oktober 1944. Ett myller av människor som halvsprang åt olika håll. Pulsen var en helt annan än på centralen i lilla Karlskrona. Nu gällde det att ta sig till Skeppsholmen och äta frukost. Sjösäckarna var polletterade kollektivt och skulle hämtas genom flottans försorg. Resordern från föregående dag löd kort och gott: Inställelse på Skeppsholmen.

Vakten på Skeppsholmen 1943.Foto Sv pressbyrån.


   Den kontingent flottister som hade kommit med tåget från Karlskrona bestod inte bara av före detta sjömansgossar utan i den ingick också värnpliktiga som fått sin första sjökommendering och så äldre beredskapare. En del av dem hade legat inne tidigare och skulle göra ytterligare en period.
   Flertalet tog sig till Skeppsholmen till fots i mindre grupper. Jag hade sällskap med Jonsson, som var stockholmare, och vi tog spårvagn nummer 5 och steg av efter operan. Vid ankomsten blev vi hänvisade direkt till matsalen. Allt fungerade perfekt.
   Men jag var besviken över att jag skulle på Gustav V. Jag hade hoppats bli sjökommenderad på en mindre båt. Det ville de flesta. På de mindre båtarna kunde visserligen sjön vara besvärlig men där jobbade man mera som i ett team och det var inte alltid så noga med disciplinen, hade jag hört.
   Pansarskeppen var stora. Besättningen uppgick till över 400 man och där var formaliteterna viktiga. Nåja, tänkte jag, det kanske inte blir så dumt. På Oscar II var det ju bra. Och jag var långt ifrån ensam. Mina bästa kompisar Lasse och Georg hade också hamnat på Gustav V liksom kurskamraterna Pelle, Jonsson och Strandberg.
   Innan jag åkte från Karlskrona hade jag tagit reda på en del data om fartyget.
Gustav V, Drottning Victoria och Sverige kallades för Sverigeskeppen och var systerfartyg. De utgjorde den svenska kustflottans kärna. Gustav V var yngst och hade byggts vid Kockums Mek. Verkstad i Malmö och sjösatts den 31 januari 1918. Enligt dåvarande förhållanden var det ett stort fartyg. Drygt 18 meter brett och 120 meter långt. Högsta hastighet var 22,5 knop. En aktningsvärd fart, som låg över vad stormakternas slagskepp kunde prestera. Det fanns åtta ångpannor, två stora oljeeldade och sex koleldade. Det svåra artilleriet var också fullt likvärdigt med artilleriets kaliber på stormakternas slagskepp. Det var alltså inget dåligt skepp jag skulle mönstra på.

Psk Gustav V. Privat foto

   Efter några timmar på Skeppsholmen hade våra sjösäckar kommit och vi kunde stiga på de specialbeställda bussar som skulle ta oss till Vitså brygga vid Hårsfjärden, där kustflottan låg. Resan med buss tog en dryg timme. Den sträckan skulle jag komma att åka många gånger i båda riktningarna under kommande år, såväl i vaket som i sovande tillstånd.
   Motorbåtarna på Gustav V var av helt annat slag än på Oscar II. De var rymliga, dieseldrivna och mycket snabba. Jag kom med i första båten. Efter cirka åtta minuter gjorde besättningen en perfekt tilläggning vid babords fallrep på Gustav V.
   Ankomsten för de nya besättningsmedlemmarna var väl förberedd. Skeppsnummer delades ut direkt av vakthavande underofficer när vi kom upp på däck. Jag fick skeppsnummer 1210 och fick veta att jag skulle bo i luftvärnsmässen och anmäla mig för korpral Johnsson. Jag var den ende av de nykomna som blev förlagd till luftvärnsmässen.
   Jag tog min säck på axeln och letade mig upp till mässen, som låg en trappa upp från huvuddäck. När jag öppnade dörren fann jag en tom mäss så när som på en person som satt längst in i ett hörn och spelade munspel. Han spelade utmärkt.
- Tjenare, sa han, när han var färdig med melodin. Kommer du från Pinan?
- Ja!
- Du är stammare, ser jag.
- Ja! Vet du var korpral Johnsson är?
- Nej, men det är strax fika och då dyker han upp.
- Hur är det att vara här ombord?
- Tja, ganska hyggligt.
Under tiden hade jag hittat mitt skåp och krokarna där jag skulle hänga min koj.
   Mässen hade ungefär samma utformning som på Oscar II men den var större. Två fasta långbord med fasta bänkar, dubbla britsar utmed båda sidorna och krokar i taket för kojerna. På babords sida fanns en dörr in till toaletterna och tvättrummet. Mässen rymde cirka 30 personer.
Efter en stund fanns Johnsson i mässen. Ingen visste vad han hette i förnamn. Han kallades bara för Johnsson. Det var betecknande för honom att han inte märktes. Plötsligt fanns han bara som en i mängden. Han var omkring 23 år, hade ett runt ganska fylligt ansikte utan speciella drag. Ett ansikte som man kom ihåg kanske just därför att det alltid var nollställt, perfekt för en pokerspelare. Han var av medellängd och ganska kraftigt byggd. Med tanke på sin ålder borde han ha varit furir men var av någon anledning bara korpral.
   Det underbefäl som i övrigt fanns i mässen var två furirer, båda i Johnssons ålder. Deras ursprungliga kontrakt med flottan hade gått ut och deras högsta önskan var att kriget skulle ta slut så de fick mucka och börja ett civilt liv. Vad Johnsson hade för uppfattning i den frågan var svårt att veta. När jag anmälde mig för Johnsson, sa han kort och koncist:
- Om du inte hämtat ut koj, filt och handdukar så gå och gör det innan uppbördsskepparen stänger sin expedition.
   Jag kände att jag skulle komma att trivas. Stämningen i mässen verkade bra. Ungefär hälften av dem som bodde där var lite äldre beredskapare, som förbannade kriget. Med den sammansättningen av besättningen kunde man känna sig ganska trygg. I den kretsen förekom sällan någon pennalism utan bara vanliga practical jokes.

2

1944 fungerade Gustav V som flaggskepp, d v s ombord fanns utöver den ordinarie besättningen även chefen för kustflottan och hans stab.
   Även rent civila yrken var representerade ombord, som t ex skräddare, skomakare och snickare (timmerman). Restaurangverksamheten ombord var omfattande. Förutom det stora köket för manskapet fanns det två mindre kök, ett för underofficerare och ett för officerare. Sjukavdelningen var välutrustad med läkare, sjukvårdare och ett särskilt apotek. Marketenteriet var välsorterat och posten fungerade nästan som ett vanligt postkontor med öppettider under lunch och en stund på eftermiddagen. På dörren hängde en lista med namn på dem som hade paket och värdepost att hämta. Vanliga försändelser bars ut till respektive mässar och trossbottnar. Biblioteket var förvisso inte stort men en del av innehållet byttes ut med jämna mellanrum. Tidningar var däremot en bristvara för manskapet. Men jourhavande i radiohytten såg till att nyheterna från TT och vissa populära program från Radiotjänst sändes ut i högtalarna. Det var också han som valde den grammofonmusik som i övrigt spelades på fritiden.
   Skeppet var som ett samhälle i miniatyr. När man väl kommit ombord behövde man egentligen inte gå i land förrän det blev dags att mönstra av. Det saknades visserligen frisör. Men det fanns alltid någon värnpliktig eller beredskapare som var kunnig i yrket och som klippte mot en liten slant. Frisörverksamheten brukade utövas i ett av de stora tvättrummen på trossbotten.
   Första helgen beslöt jag stanna kvar ombord. Det fanns två skäl för det. Jag hade knappt några pengar och jag hade haft vakt under fredagsdygnet och var lite trött. Liksom på Oscar II klarade visserligen ett kvarter normalt hela vakttjänsten när fartyget låg till ankars eller vid kaj. Men det fanns en liten men rätt väsentlig skillnad. De som svarade för den yttre bevakningen av fartyget var under natten tvungna att finnas påklädda i batteriet när de inte stod på post eller hade annan uppgift. Batteriet låg ungefär midskepps på huvuddäck och fungerade som ett slags kommunikationscenter. Där fanns nedgången till trossbotten och utgångar till gångborden. Det var tillåtet att sova mellan passen. Men att ligga på bara durken utan filt och endast med kavajen som huvudkudde är inte särskilt vilsamt, inte ens om man bara är 17 år.
   Efter lördagsrengöringen var jag ledig till måndag morgon. Jag hade lånat en bok, som handlade om musikhistoria. Jag var inte särskilt intresserad av klassisk musik men tyckte det tillhörde allmänbildningen att känna till åtminstone namnen på de stora kompositörerna.
   I backlaget var det bara Johnsson och jag kvar ombord. De övriga hade gått i land. Några var på kafét i Vitså men flertalet hade tagit bussen till Stockholm.
   På lördagarna var det täta bussförbindelser till stan på eftermiddagarna. Busstrafiken sköttes på ett föredömligt sätt. När hela kustflottan låg på Hårsfjärden kunde det vid Vitså brygga finnas mellan två och tre hundra flottister, som nästan samtidigt anlänt med permissionsbåtar från olika fartyg och som skulle in till stan. Men det var aldrig några problem. Om befintliga bussar inte räckte kom det inom kort flera. Alla gick direkt till Stockholm utan uppehåll och resorna var gratis. Ungefär en timme tog resan mellan Hårsfjärden och Stockholm. Det gick således bra att åka till stan och se två bioföreställningar i rad och ta sista bussen tillbaka.
   När det blev dags för middag sa Johnsson till mig att hämta mat. Jag var inte backlagsman men eftersom det bara var vi två ombord i backlaget, var det självklart att det var jag som skulle hämta maten. Visserligen var det köttbullar men jag tyckte ändå att det var onödigt att hämta mat till tio personer när vi bara var två stycken. Dessutom var ett par i ett av de andra backlagen också på permission och då kan vi väl få äta hos dem tänkte jag, och undslapp mig en suck.
- Suckar du kanin? sa Johnsson. Sätt igång och hämta vår mat!
   Jag kommenterade inte frågan vidare utan gick ner till byssan och hämtade backlagets mat.
   Vad jag inte visste var att kockarna fick information om hur många som var på permission i de olika backlagen. Jag fick alltså inte mat till tio personer, som jag trodde, utan möjligen till tre. Johnsson visste naturligtvis att det fungerade på det sättet så för honom var det naturligt att backlagets portion skulle hämtas. Om han varit ensam ombord i backlaget, hade han säkert hämtat den själv.
   Efter helgen gick Gustav V och en del andra fartyg ur kustflottan till sjöss och nu följde fyra intensiva dygn med upprepade övningar i bl a klart skepp. När larmet går för klart skepp sätts fartyget i högsta beredskap. Vattentäta dörrar och skott stängs liksom ventilernas luckor m m. Varje man intar den plats han skall ha under strid.
   Dagtid ingick jag i pjässervisen vid 22:a kanon och under mörker var jag gast på strålkastarbryggan. De två strålkastarna, en på varje sida av fartyget, fanns på en liten plattform som var placerad högt uppe under märsen några meter högre än skorstenen. Det blåste friskt däruppe och det fanns inte en vrå där det var lä. Strålkastegastarna, som vi kallades, var visserligen utrustade med pälsar och träskostövlar men det blev ändå fruktansvärt kallt att sitta där uppe timme efter timme i mörkret. När skeppet girade och när vinden kom akterifrån blåste de illaluktande avgaserna från skorstenen rakt upp på strålkastarbryggan. Var det då sjögång blev man lätt illamående eftersom rörelserna kunde bli ganska häftiga där uppe i höjden även vid måttlig sjögång. Annars utgjorde sjögången aldrig något problem på Gustav V. Med sitt djupgående på nästan sju meter och en vikt på över 7000 ton uppförde fartyget sig relativt lugnt och säkert i sjön även i dåligt väder.
   Under kvällspassen brukade övningarna avslutas mellan 22.00 och 23.00. Då återgick verksamheten till de normala rutinerna till sjöss, d v s besättningen gick vakt om vakt.
   Det var en skön känsla, tyckte jag, att komma in i luftvärnsmässen efter några timmar på strålkastarbryggan. Det kändes som att komma hem och det gjorde jag ju egentligen också. Mässen var mitt hem. Varmt, ljust och ombonat. Om man tillhörde vakten kanske man skulle återgå till en post någonstans på däck och då gällde det, om man som jag var rökare, att kvickt dra ett bloss och sedan sticka ut igen. De som å andra sidan hade frivakt, fick stanna i värmen en stund och sedan äta nattskaffning innan det blev deras tur att klockan 24.00 ta över vakten för de närmaste fyra timmarna.
   Nattskaffningen hämtades i "byssan" klockan 23.30 av backlagen i den vakt som skulle gå på. Skaffningen bestod av choklad eller the, mjukt bröd, smör och ost eller korv som pålägg. "Byssan" var aldrig knusslig. Tog den populära chokladen slut för något backlag gick det bra att få påfyllning så länge det fanns något kvar. Nattskaffning förekom normalt bara när vi låg till sjöss.
   På fredag morgon återvände vi till Hårsfjärden och ankrade. Ur manskapets synvinkel var den gångna veckan ganska typisk för verksamheten på Gustav V under hösten 1944. Längden på övningarna och intervallen mellan dem varierade men i övrigt var skillnaden mellan den ena och den andra veckan inte så stor så när som på ett par udda händelser.
   Vid ett tillfälle upptäcktes en drivande mina cirka 400 meter om babord. Det var Jonsson, min kurskamrat, som upptäckte den. Han var utkik på babords bryggvinge.
   Upptäckten ledde inte till annan åtgärd än att minans position meddelades via radio till lämplig enhet för desarmering.
   Sedermera fick Jonsson vid ett tillfälle då hela besättningen var uppställd i divisioner beröm för sin uppmärksamhet av sekonden och belönades med fem kronor.
   En annan gång skulle jagaren Hälsingborg överlämna en depesch till chefen för kustflottan. Det blåste friskt. På Gustav V gjorde man sig beredd att ta emot meddelandet. Maskinerna stoppades och man firade ner babords fallrep. Man räknade med att en livbåt skulle sättas i sjön och ros över från jagaren med depeschen. Men där räknade man fel.
   Chefen på jagaren var en erfaren och skicklig officer. Han satte inte någon båt i sjön utan kom med hela jagaren. Gick upp bredsides på babordssidan och langade över depeschen. Fallrepet hade inte en chans. Det blev bara stickor av trävirket. Chefen på jagaren observerade naturligtvis vad som hände och lär ha signalerat följande till chefen på Gustav V. "Behöver ni låna min timmerman?"
När Gustav V låg till ankars svarade en fjärdedel av besättningen för bevakningen av fartyget och dess omgivningar. Resten var sysselsatt med underhållsarbete på fartyget, vapenvård, bunkring av drivmedel och påfyllning av förråd. Naturligtvis förekom också olika övningsmoment som t ex halv stridsberedskap, katastroflarm, pjäsexercis och livbåtsövningar.
   Det hände i bland att bevakningen av luftrummet förstärktes. Då hölls den aktra luftvärnskanonen bemannad dygnet runt. På natten var det lugnt på akterdäcket. Genom att rigga upp kanonens kapell på ett visst sätt gick det att få en vrå där pjäsbesättningen , som hade varma pälsar och träskostövlar, kunde sitta tillsammans ganska skyddat och ombonat.
   I den här lilla gruppen visade den lågmälde korpral Johnsson upp en okänd sida som bidrog till att nattpassen tillsammans med honom gick fort. Han var en god berättare. Han berättade bl a om sin tid som skeppsgosse och hur han en gång hade haft det ombord på Gustav V. På den tiden hölls det, sa han, på eftermiddagen varje lördag krigsrätt för gossarna i styrbords tvättrum på trossbotten. En furir var domare. Åklagare var det underbefäl som hade anmält gossen. Kallelse till krigsrätten skedde på så sätt att det vid lördagslunchen låg en lapp på backlagsbordet vid gossens plats. Bestraffningen bestod i regel av ett antal rapp i ryggslutet med jocken. Den verkställdes omedelbart efter domen. Det gjorde fruktansvärt ont. Johnsson beskrev hur rädd han många gånger varit för att det skulle ligga en lapp vid hans plats på bordet. Man behövde inte ha gjort något direkt fel för att bli kallad, påstod han. Det räckte med att man varit i vägen eller inte varit tillräckligt snabb eller artig.

3

Lasse och jag hade kommit överens om att åka till stan en lördag och festa. Vi hade fått lön. Jag hade inte hunnit hämta ut mina pengar ombord utan hade bara utbetalningslappen. Men det skulle ordna sig i stan. Vi tog första båten i land och sedan bussen till Stockholm. Strax före klockan tre hade vi kommit till Slussen. Men någon postanstalt hade vi ännu inte sett till och det började bli kris för posten stängde tre. Jag fick en ingivelse när jag såg att det fanns en taxistation på slussen.
- Vi tar en taxi, sa jag, och ber chaffisen köra oss till närmaste postkontor. Kan du lägga ut så länge?
Det kunde Lasse.
   Vi stegade bort till taxin och bad chauffören köra oss till närmaste postkontor men det var bråttom. Chauffören stirrade på oss.
- Posten!?Den ligger ju där, sa han och pekade rakt över Slussen på Katarinavägen.
   Och sannerligen där fanns en skylt med posthornet och dit var det inte mer än cirka 200 meter fågelvägen.
- Men ni hinner knappast dit, sa han, och tittade på klockan. Hon fattas bara ett par minuter i tre och ni ska ner för trapporna och över gatan. Men vi gör ett försök.
   Tack vare chaufförens vänlighet och körskicklighet hann vi precis. Lättade och med uthämtad lön fortsatte vi vår promenad ner mot centrala stan. Vi var hungriga och bestämde oss för att gå och äta på en tredjeklasskrog. Vi hamnade på en restaurang som hette Pilen och som låg på Bryggargatan. Ljudnivån var som vanligt bedövande men trivseln var det inget fel på. Dagens rätt och två snapsar inmundigades.
   Jag tyckte om den effekt alkoholen hade. Jag blev glad, mera pratsam och lite djärvare än normalt. Vi hade bestämt oss för att gå på Nalen. Men på vägen dit råkade vi passera ytterligare en restaurang. Den låg på Kungsgatan och hette SHT. Där var det kö i dubbla led. Lasse tyckte inte det var någon brådska med att ta sig till Nalen utan sa:
- Vi går in här och tar oss ett par järn till.
Det hade jag ingenting emot.
   Klockan blev nästan halv tio innan vi var färdiga på SHT och hade tagit oss upp till Nalen på Regeringsgatan. Där var det också kö. Men efter ungefär en kvart kom vi in. Det var packat med folk. Det fanns två avdelningar med var sitt dansgolv. Lasse gick åt det håll där den moderna musiken spelades, medan jag tyckte det såg roligare ut på den andra sidan och sökte mig ditåt.
   Det var varmt och ohyggligt trångt. En tjej råkade stöta till mig där vi stod tryckta utmed väggen för att inte vara i vägen för de dansande. Vi började prata. Hon var varm och föreslog att vi skulle gå och dricka en läsk. Det slutade med att vi gjorde sällskap från Nalen vid tolvtiden. Hon var ett par år äldre än jag. Hon bodde på Östermalm.
   Den natten fick jag nästan gå brandvakt. Jag visste att det fanns ett särskilt hotell för militärer på Tjärhovsgatan. Men det tog tid innan jag lyckades ta mig dit och fick sova några timmar mellan papperslakan.
   Jag kom ombord lagom till kaffet på eftermiddagen. Lasse kom ombord först med sista permissionsbåten på natten. Han hade träffat en tjej som bodde i en villa långt utanför stan. Föräldrarna hade varit bortresta. Det hade funnits gott om rum så han hade fått eget rum. På söndagen hade de varit på Skansen och på bio.

4

Johnsson hade också varit i land under helgen. Vid frukosten vände sig en av furirerna till honom och sa:
- Nå, hur gick det?
- Hyfsat, 400 plus.
Jag undrade vad dom talade om. Jag fick sedan veta att Johnsson hade ytterligare en okänd sida. Och den berättade han själv om.

   Efter det lilla intermezzot med köttbullarna hade det utvecklats ett bra förhållande mellan oss. Nu berättade han om sitt pokerspel, och det handlade om poker på professionell nivå. Han spelade tillsammans med en civil kompis som hade lägenhet i Stockholm. Där hade han en uppsättning civila kläder. Spelet pågick inte i lägenheten utan i andra lokaler i stan.
   Jag nämnde vad jag hade haft för mig på lördagskvällen. När han hörde att jag riskerat att få gå brandvakt sa han:
- Du ska inte gå till Tjärhovsgatan och lägga dig. Det är bara knektar som håller till där. Vi som tillhör flottan ligger på Örlogshemmet. Där får du ett fint rum för 1.50 per natt. Det är gamla hotell Atlantic, som ligger på Teatergatan nästan mitt emot krogen Lyktan. När du kommer till stan ska du åka direkt dit och boka ett rum. Sen ska du veta att du aldrig behöver gå brandvakt i Stockholm. Om du inte har någonstans att ta vägen på natten, gå då till Skeppsholmen! Säg till vakten att du har missat sista bussen till Hårsfjärden och att du inte har någonstans att sova. Då får du en filt och anvisning till ett logement på holmen.
   En morgon när backlagsman skulle duka fram frukosten, gruffade han ljudligt över att någon hällt vatten på bordet. Det hade varit likadant i flera dagar, påstod han. Johnsson råkade stå alldeles bredvid. Han tittade på bordet och såg att pölen var på den plats där han brukade sitta. Han gick fram till bordet, böjde sig ner och luktade.
- Det är inte vatten, sa han. Det är piss.
Han kontrollerade numret på krokarna ovanför bordet. Det var den plats som munspelaren haft. Han och ytterligare två av besättningsmännen i mässen hade mönstrat av några veckor tidigare. Munspelaren saknade vi verkligen. Han hade hanterat sitt instrument på ett ypperligt sätt och var dessutom en glad fyr, som bidragit till den goda stämning som rådde i mässen. Som ersättning hade för några dagar sedan kommit tre nya värnpliktiga.
   Det var synd om honom, sängvätaren. Han blev ledsen när han samma dag som hans problem upptäcktes fick mönstra av och åka hem till Karlskrona. Han hade klarat sig under hela utbildningstiden på kasernen. Men i en koj gick det inte att dölja. Nu löpte han risk att bli hemförlovad och det ville han inte. Han ville inte komma hem som en som inte dög till krigstjänst.
   Jag hade pluggat på min nybörjarkurs i engelska under två veckoslut i rad. Det var dags att ta en paus och göra ett nytt besök i stan. Vi åkte in med båten klockan 14.00 på lördagen, Lasse och jag. Det blåste och motorbåten gungade en smula. Den var full av permittenter. Även skeppshunden och hans husse var med. Skeppshunden var en stor boxerhanne. Han var inte särskilt populär ombord, i synnerhet inte hos sekonden. En dag när hela besättningen stod uppställd i divisioner på akterdäck kom hunden rusande i hög fart på babords gångbord, sneddade över akterdäcket och hoppade upp på sekonden, som inte var beredd på påhoppet utan höll på att dråsa i däck.
   Hundstackaren mådde inte heller så bra när det var sjögång. Och det var precis vad som hände i motorbåten. Han blev sjösjuk och spydde på durken och på några av permittenternas skor. Det ökade inte hans popularitet.
   Bussarna från Hårsfjärden stannade på Ringvägen alldeles intill varuhuset Åhlen & Holm. Därifrån var det enkelt att komma till Örlogshemmet. Det var bara att ta spårvagn nummer fyra och stiga av vid Norrmalms torg eller Kungsträdgården och sedan promenera några hundra meter utmed Nybrovikens kaj.
   Örlogshemmet hade ett förnämligt läge på Blasieholmen strax intill hotell Strand. Vi bokade och betalade för var sitt rum för två nätter. Det var bra klass på hotellet. I bottenvåningen fanns en liten restaurang, där man kunde äta frukost för en billig penning.
   Vi hade beslutat oss för att gå och äta på krogen och sedan gå på Nalen. Men först tog vi en promenad utmed Strandvägen bort till Djurgårdsbron. Sekonden hade nämligen vid de senaste divisionerna talat om att efter jul skulle Gustav V tas in på Djurgårdsvarvet för översyn. Fartyget skulle till en början ligga vid kaj på örlogsvarvet i närheten av Nordiska museet vid Djurgårdsbron. Vi kunde visserligen inte upptäcka själva platsen beroende på att ett högt plank omgärdade varvsområdet men konstaterade att läget borde vara utmärkt. Norra varvsporten låg bara ca 300 meter från bron.
- Tänk, sa Lasse, vi ska ligga här i minst en månad. Inga övningar. Fem kvällar i veckan kan vi gå ut på stan. Gå på bio eller gå och dansa. Det ska bli härligt. Inga bussresor. Inga kostnader för nattlogi. Jag delare hans entusiasm.
   Vi vände och gick in mot stan. När vi kom till Berzelii park fortsatte vi in på Birger Jarlsgatan förbi Stureplan till en liten tvärgata som heter David Bagares gata. Den hade ett strategiskt läge. Där fanns en trappa som ledde upp till Regeringsgatan alldeles i närheten av Nalen. Gatan övergick också i en tunnel till Sveavägen om man snabbt ville komma till den delen av stan. Och på den här lilla gatstumpen låg också en restaurang som hette Damberg. Den hade både tredje- och andraklasservering.
   Vi sökte oss till trean och fick som vanligt stå i kö en liten stund innan vi kom in. Det var oftast kö till tredjeklasskrogarna i city på lördagarna och det var inte så konstigt. Hade man inte motbok eller om ransonen var förbrukad så var krogen enda möjligheten för den som ville ha ett par snapsar på lördagen.
   Vid det bord vi blev anvisade fanns ytterligare en plats. Efter en stund kom en herre och slog sig ner vid bordet. Han var omkring 50 år, rätt välklädd och något påstruken. Han började prata med oss. Påstod att han en gång i tiden gjort rekryten i flottan. Viss anknytning till flottan hade han nog haft för han talade initierat om olika båtar. Han föreslog att vi tillsammans skulle åka hem till hans lägenhet så skulle han bjuda på grogg.
- Nja, jag vet inte det, sa jag, vi ska gå på Nalen och dansa.
- Det hinner ni, sa han, vi tar taxi hem. Jag bor på söder. Det tar inte så lång tid att åka dit.
   Lasse tyckte vi kunde hänga med eftersom klockan inte var så mycket. Och så blev det. Ungefär en kvart tog taxiresan. Han bodde på en gata som låg mitt emot Maria kyrka. Lägenheten låg tre trappor upp. Den var ljus och trevlig. Det fanns tre rum och kök. Ett av rummen hyrde han ut.
   Värden dukade fram groggvirket, som bestod av renat brännvin och söt svensk vermut. I kombination bör dessa drycker förtäras med försiktighet. När klockan närmade sig tio tyckte jag det var tid att gå och påminde Lasse om våra ursprungliga planer för kvällen. Men han ville vara kvar ytterligare en stund. Det hela slutade med att vi fick ta taxi till Örlogshemmet, ty Lasse hade svårt att hålla kursen när vi lämnade vår frikostige värd.
   Större delen av nästa dag sov Lasse. Jag fördrev dagen med att besöka Nationalmuseet och strosa omkring i gamla stan och titta i skyltfönster. På kvällen gick vi på bio.

5

Julen närmade sig. Någon generell julpermission för besättningen på Gustav V var dock inte att räkna med 1944. Tyskarnas motstånd hade hårdnat under senhösten. I mitten på december inledde tyskarna den s k Ardenneroffensiven som just under dagarna kring julhelgen resulterade i kolossala förluster i människoliv på båda sidor.
   Men svenska flottan gjorde så gott den kunde för att ge besättningen på Gustav V en så bra jul som möjligt. Vi tillhörde ju Karlskrona örlogsstation. Många av officerarna, underofficerarna och det äldre underbefälet hade sina familjer i Karlskrona eller i dess närmaste omgivningar. Manskapet kom huvudsakligen från södra delen av landet. Glädjen blev därför stor när det blev känt att vi skulle fira julen i Karlskrona. Då fanns det ju ändå en möjlighet för många i besättningen att åtminstone några gånger få träffa sina familjer genom den vanliga landpermissionen.
   Den 11 december lämnade vi Hårsfjärden och satte kurs mot hemmabasen. Dagen därpå ankrade vi utanför Blå Jungfrun i Kalmarsund.
   Tidigt nästa morgon fick vi en påminnelse om den instundande julhelgen. Då uppträdde nämligen en märklig procession i mässar och på trossbottnar. En cirka 35-årig beredskapare som tillhörde manskapsköket var utklädd till Lucia. Han bar glasögon. Han hade bara några få tänder i munnen. Håret bestod av blånor som räckte honom till axlarna. Som sig bör hade han en vit fotsid skjorta, ett brett rött band om livet och en hemmagjord luciakrona med tre riktiga ljus.Lucia 1944, privat foto I sitt sällskap hade han fyra unga, snygga stjärngossar också de utklädda i vita skjortor. På huvudet bar de höga strutar av rutigt papper. Stjärngossarna sjöng utmärkt men med Lucians sång var det sämre ställt. Men viljan fanns och ett alldeles fantastiskt gott humör. Senare på dagen anlände vi till Karlskrona och förtöjde på örlogsvarvet.

Klockan 03.34 på julaftons morgon vaknade jag av signalen stor luftvärnsberedskap. På med kläderna i rasande fart och upp till luftvärnskanonerna ovanpå mässen. När jag var på plats vid min kanon var klockan 03.42. Det tog alltså knappt tio minuter att bemanna luftvärnet. Då hade några skott redan avlossats från den kanon som var bemannad på akterdäck. Efter ytterligare några minuter blåstes beredskapen av. Jag hann emellertid se ett flygplan försvinna som en skugga ut mot havet. Någon ytterligare dramatik inträffade inte under tiden i Karlskrona utan julen ombord firades så gott det gick på traditionellt sätt.
   Mässen var pyntad med girlander i taket och i en avbalkning mellan skåpen vid änden av backlagsborden stod en nätt liten gran, som var klädd med glaskulor och svenska flaggor. På matsedeln fanns både skinka, fisk, gröt och juldricka.Julafton 1944, privat foto Det var för övrigt alltid både god och omväxlande mat på Gustav V. Underbefälet i mässen hade till julmiddagen dessutom skaffat sig egna, lite starkare drycker och tog sig en snaps till maten på julafton. Men allt gick lugnt och städat till.
   Jag hade lånat flera böcker och ägnade större delen av min fritid åt att läsa. Mitt intresse för kursen i engelska hade minskat. Det var svårt att öva uttalet på egen hand. Jag brukade gå in i förliga kanontornet och träna. Där fick jag vara ensam och kunde prata högt men det lät inte bra när jag hörde mig själv. Jag tog också en del vakter under helgdagarna för kompisar som på så sätt kunde få lite längre ledighet och åka hem eller var med sina flickvänner.

6

Torsdagen den 11 januari 1945 lämnade vi Karlskrona och gick direkt till Stockholm, där vi förtöjde på örlogsvarvet. Här skulle vi komma att ligga stilla i mer än två månader. Så fort vi angjort kajen riggade timmerman upp en särskild landgång föröver som var öppen under dagtid men endast för varvsarbetare. Besättningen fick inte använda den utan var som vanligt hänvisad till den aktra landgången. Det var naturligt eftersom det var där som vakthavande officer och underofficer liksom bl a tavlan över ombordvarande officerare m fl fanns.
   Den förliga landgången var bevakad med bara en post med karbin. Det råkade vara jag som stod på post där den första morgonen. Uppgiften bestod i att hindra obehöriga att passera.
   Hur ska jag kunna kontrollera att det är varvsarbetare som kommer och inte obehöriga, tänkte jag. Men det löste sig av sig själv. Vid sjutiden välde det in folk från varvet. Det fanns inte en chans att kontrollera dem och det behövdes inte heller eftersom ingångarna till varvet var bevakade. De som kom ombord var alltså redan kontrollerade.
   Men den här landgången skulle ge mig bekymmer några veckor senare. Jag hade vakt där mellan 24.00 och 02.00. Omkring klockan ett kom tre av fartygets högre officerare från stan. Jag kände dem väl. De var om inte direkt berusade så i vart fall påtagligt upprymda. Just när de passerade den förliga landgången var det en av dem som vek av och började promenera upp på den. Det var fartygsingenjören. Han hade sin hytt på babords gångbord och skulle tjäna några meter om han tog den förliga landgången.
- Halt! ropade jag. Den här landgången får bara användas av varvsarbetare och är nu stängd.
- Är jag inte igenkänd? hojtade han.
- Jo, kommendörkapten, men jag måste följa mina instruktioner, sa jag.
   Då började en av de båda officerarna på kajen gasta.
- Post skjut! skjut varningsskott!
   Fartygsingenjören fortsatte emellertid på landgången och kom ombord. Naturligtvis sköt jag inte. Jag undrar vad som hade hänt om jag lytt order. Våra karbiner var ju laddade med skarpa skott. Även om man siktar upp i luften så måste ju kulan komma ner någonstans.
   Alldeles i slutet av vår vistelse på varvet hände det faktiskt att en post sköt. Vid ett vaktombyte gick ett skott av. Om det var avsiktligt eller av våda blev aldrig helt klarlagt. Det inträffade en eftermiddag när posten vid aktra landgången skulle avlösas. En värnpliktig hanterade karbinen så vårdslöst att ett skott brann av och gick igenom huvuddäck och ner i gunrummet. Men som tur var kom ingen till skada. Han påstod att mekanismen varit spänd och karbinen osäkrad när han tog den från stället, vilket förefaller helt osannolikt. Han fick mönstra av. Det var kanske det han ville.

Ingenting är sig riktigt likt ombord när ett fartyg ligger på varv. En mängd civilister dräller omkring och för ett herrans oväsen med nithammare och annat. De dagliga rutinerna måste justeras med hänsyn till det pågående översynsarbetet. Det innebar bl a att en del av oss fick gå på föreläsningar på Skeppsholmen. En minns jag särskilt väl. Den handlade om överfallet på Pearl Harbor den 7 december 1941. Föreläsare var en av våra egna löjtnanter. Han lämnade en mycket engagerad, initierad och fängslande skildring, som återges nedan. Den har dock kompletterats med exakta sifferuppgifter m m, hämtade ur Bokoramas bok: Andra världskriget.

Under sensommaren 1941 genomförde japanerna omfattande flottmanövrer i samverkan med flyg som var baserat på hangarfartyg. Detta noterades av amerikanarna men ingen drog den slutsatsen att japanerna förberedde en krigsförklaring mot USA. Japanerna hade emellertid kommit fram till att om de skulle kunna fortsätta med sin offensiv i Sydostasien måste den amerikanska flottan tillintetgöras. Det kunde endast ske genom ett överraskande anfall liknande det som det brittiska marinflyget hade utsatt den italienska flottan för i Taranto i november 1940.
    Redan den 1 november 1941 fick den flottenhet som stod under befäl av Chuichi Nagumo order att förbereda ett anfall mot Pearl Harbor. Enheten omfattade 31 fartyg, varav sex hangarfartyg med 432 flygplan, två slagskepp, tre kryssare, ett antal jagare, ubåtar samt tankfartyg med drivmedel.
    Den 22 november 1941 samlades fartygen i en vik vid ön Erorufu i ögruppen Kurilerna och den 26 gick hela styrkan till sjöss med sydlig kurs utmed den japanska övärlden. Anfallsordern skulle ges i chiffer. Ordern kom den 2 december. Samtidigt anbefalldes total radiotystnad.
    När flottenheten var i höjd med 43 breddgraden sattes kursen mot öster. I denna del av Stilla havet fanns inga normala fartygsrutter. Vädret bestod ofta av stora dimbankar så risken för upptäckt var liten. Till detta bidrog också radiotystnaden. Efter mörkrets inbrott den 6 december ändrades kursen till det egentliga målet, ön Oahu på Hawaii.
    På kvällen lördagen den 6 december var det fest på officersmässen i Pearl Harbor. Den glada musik som Hawairadion sände ut upplyste japanerna om att amerikanarna inte hade en aning om vad som var på väg att hända.
    Några minuter över 07.00 den 7 december upptäckte emellertid en vaken radaroperatör på Pearl Harbor plötsligt ett antal ekon på radarskärmen på cirka 225 kilometers avstånd från ön. Det var den första anfallsvågen flygplan som var på väg. Den japanska flottenheten låg på sådant avstånd att den inte syntes på radarn.
    Radaroperatören meddelade sina observationer till sin chef, en ung flygofficer. Denne gjorde ett fatalt misstag. Han vidarebefordrade aldrig uppgiften till stabskvarteret. Han trodde det var de egna flygande fästningar som var anmälda att komma från Californien ungefär vid samma tid. Därmed förlorade man cirka 30 minuters värdefull förberedelsetid och togs med total överraskning.
   Den första anfallsvågen nådde fram 07.49 och bestod av 183 hangarbaserade flygplan, som fällde bomber och torpeder mot de stillaliggande fartygen. Ännu en anfallsvåg följde och efter knappt två timmar var krigshistoriens störst upplagda och effektivast genomförda överraskningsattack ett faktum.
    18 örlogsfartyg var sänkta, satta på grund eller på annat sätt obrukbara. Fem av åtta slagskepp var helt oskadliggjorda. Hela Pearl Harbors flygplansflotta utslagen. 2335 amerikanska soldater dödade och 1145 sårade. Japanerna förlorade 185 man, fem miniubåtar och 29 flygplan av totalt 420. Japanerna hade planerat att göra ett tredje anfall. Men eftersom de amerikanska soldaterna och matroserna överraskande snabbt hade börjat försvara sig befarade man stora egna förluster och avstod.
    Trots den lyckade attacken gjorde japanerna ett stort misstag. De försummade att förstöra oljereserverna i Pearl Harbor. Om de gjort det hade flottan varit utslagen för månader framåt. Nu kunde slagskeppen Maryland och Tennessee, som båda fått lindriga skador, lämna ön redan den 20 december tillsammans med Pennsylvania. Hon hade legat i docka vid överfallet och hade därför klarat sig från torpeder.
    Amerikanska flottan hade tveklöst tillfogats enorm skada men tre hangarfartyg, 20 kryssare och 65 torpedbåtar hade trots allt undgått katastrofen.

Attack_on_Pearl_Harbor_Japa
Bild från ett japanskt plan i början av attacken. Explosionen är en torpedträff på USS West Virginia.
Bilden är hämtad från Wikimedia Commons, publik domain.


   Löjtnanten avslutade föreläsningen med att återknyta till misstaget att inte vidarebefordra radaroperatörens rapport om de okända ekona. Om så skett, hade med stor sannolikhet många liv sparats, trodde han, ty då hade besättningen åtminstone hunnit inta sina stridsplatser när anfallet kom. Nu dränktes tusentals matroser och soldater som råttor.

Ett annat avbrott i de dagliga rutinerna var besöken i Forsgrenska badet. Det var ett stort, nästan nybyggt bad som låg på Medborgarplatsen utmed Götgatan. Några eftermiddagar fick den del av besättningen som inte hade vakt gå och bada. Badet var öppet för oss mellan vissa klockslag. Uniformen gällde som inträdesbiljett.

Under de sista krigsåren var nöjeslivet hektiskt i Stockholm. Det var som om människorna ville ta hämnd på den stränga ransoneringen och de många, långa inkallelserna genom att roa sig intensivt.
   Jag vill inte direkt påstå att moralen var lägre än före kriget men levnadssättet hade ändrats och blivit betydligt friare. Kanske som en protest mot den ondska och det våld som radio och tidningar dagligen rapporterade om från kriget i det sargade Europa.
   Biografkulturen blommade för fullt. Det fanns massor av biografer i Stockholm, säkert bortåt hundra. En del stora palats men många, många små salonger.
   På några av de stora biograferna ordnade man nattinéer, d v s den sista föreställningen började inte förrän vid 23.00-tiden. Skandiabiografen ståtade med en särskild attraktion, en biograforgel. En stund innan filmen skulle börja drogs ridån åt sidan och det hördes orgelmusik. Upp genom golvet kom sakta en orgel och vid den satt en herre i vit frack och spelade. Efter några musikstycken sänktes det hela åter ner genom golvet och filmförevisningen började. Mycket elegant och effektfullt.
   Svensk film firade framgångar med skådespelare som Viveka Lindfors och Georg Rydeberg. I februari och mars detta år gick Vilhelm Mobergs Mans kvinna på biograferna i Stockholm liksom filmen Gasljus med Ingrid Bergman. Hon hade slagit igenom och blivit stor stjärna i Amerika. Många filmer handlade förstås om kriget och dess följder.
   Teaterlivet var blomstrande och mångsidigt med många roliga revyer och ett stort utbud av annan lättare underhållning. Nere i Klarakvarteren lanserade Casinogänget en ny form av revy med bl a Gösta Bernhard, Carl-Gustav Lindstedt, Gustav Dahlström och Holger Höglund. Revyn var mycket uppskattad och rosades av kritikerna.
   Det fanns många möjligheter att dansa i Stockholm. Vinterpalatset, La Visite, Sveasalen, Salle de Paris, Gondolen, Aston, Sveahov, Mosebacke och en rad andra danspalats. En del ställen var särskilt kända för sina orkestrar. Bal Palais på Kungsgatan t ex där Thore Erlings orkester spelade. På Maxin på söder var det Povel Ramel som var kapellmästare. Men det mest kända stället var ändå Nalen på Regeringsgatan 74. Där hade just swingpjatten gjort sin entré. Dit sökte man sig i första hand. Här kände vi som bar uniform oss mest hemma eftersom inslaget av uniformerade personer var ganska stort.
   Visst var vi militärer välkomna även på de andra dansställena men där var publiken övervägande civilklädd och det föreföll som om flickorna föredrog de civilklädda pojkarna. Nåja, det gällde nog inte Sveasalen men där var å andra sidan ungdomen i minoritet. På det hela taget var det bra att bära uniform i Stockholm under den här tiden. Vi bemöttes med respekt och välvilja.

Lasse och jag hade tidigare pratat om hur bra vi skulle få det när fartyget togs in på varvet. Vi tänkte naturligtvis då i första hand på vår fritid. Inga resor och inga kostnader för övernattningar etc. Två dygn i veckan hade vi vakt men fem kvällar kunde vi gå i land och roa oss på olika sätt hade vi räknat ut.
   Våra förhoppningar infriades till fullo. Det som begränsade våra fritidsaktiviteter på stan var pengarna. Men det blev ändå många biobesök och åtskilliga lördagar på Nalen. Man kan inte säga annat än att vi unga stamanställda hade det bra. Kläder, mat och logi plus fickpengar. Men det gällde förstås under förutsättningen att man var beredd att avstå från den personliga friheten och underkasta sig den disciplin och de regler som gällde ombord och i land också för den delen eftersom man var klädd i uniform.
   Jobbet ombord var emellertid trist och inte särskilt utvecklande. Knacka rost, måla, göra rent, göra vakttjänst av olika slag och öva sig för strid. Men det var övergående. Det handlade om ungefär ett års praktiktjänst på olika båtar sen skulle vi få börja läsa igen och utbilda oss vidare. Jag trivdes alldeles utmärkt.
   Men säg mig den glädje som varar beständigt. En eftermiddag kom det upp listor på anslagstavlorna om förändringar i besättningen.
    Om en vecka skulle jag avpolletteras till ÖSK, örlogsstationen Karlskrona. Det var trist eftersom jag trivdes fantastiskt bra i mässen och med underbefälet där. En tröst i bedrövelsen var att mina kompisar också skulle mönstra av. Jag var ju väl medveten om att det var ett led i vår utbildning att praktisera på olika fartyg. Men ändå, jag hade ju bara legat fem månader på Gustav V. En del av grabbarna blev avpolletterade direkt till andra båtar. Men vi var tretton som skulle till ÖSK. Jag hade mina aningar. Det cirkulerade ett rykte om att pansarskeppet Sverige skulle rustas. Just då hade jag ingen lust att åka till Karlskrona och till ett nytt stort skepp.
   Måndagen den 19 mars lämnade vi örlogsvarvet och gick ut i Stockholms skärgård. Sedan följde övningar till sjöss. Onsdag kväll förtöjde vi vid boj på Hårsfjärden. Vi som skulle avpolletteras till Karlskrona fick på torsdag morgon order att packa våra sjösäckar och göra oss beredda att lämna fartyget klockan 16.00 för gemensam transport till Stockholms central. Den här gången fick var och en själv ta hand om sin sjösäck även på tåget.

Pansarskeppet Sverige, 1945

1

Vi hade order att inställa oss på kasern Ankarstjärna när vi anlände till Karlskrona. Det var där skeppsgossarna höll till en gång i tiden.
   Efter frukost bekräftades mina misstankar. På expeditionen fick jag besked om att jag skulle mönstra på Sverige efter veckoslutet. Till dess var jag ledig till måndag morgon klockan 08.00. Under tiden fick jag bo på ett särskilt logement i kasernen. Jag tillbringade resten av dagen på Karlskrona örlogshem. Fikade, titta på dem som spelade biljard och läste. Eftersom jag nu skall ombord på pansarskeppet Sverige, tänkte jag, kan jag försöka ta reda på lite om skeppet. Det var inte mycket jag hittade.

Psk Sverige, privat foto

   Sverige var det äldsta av de s k Sverigeskeppen. Men det skilde sig ganska lite från Gustav V och Drottning Viktoria. Det hade rammstäv medan de båda andra hade rak stäv, som under vattenlinjen var utformad för isbrytning. Sverige hade fyra direktkopplade turbinmaskiner och fyra propellrar, medan de andra hade utväxlade turbiner och två propellrar. Bestyckning och fart var i stort sett lika för alla tre. Alla hade moderniserats i olika omgångar.

På örlogshemmet hittade jag en tidning, som innehöll en bra artikel rörande den senaste utvecklingen av kriget. Det skulle snart bli fred i Europa, trodde redaktören. Det var bara en tidsfråga när Tyskland skulle vara krossat. Ryssarna hade börjat tränga in i Tyskland från öster och i väster stormade amerikanarna fram.
   Ja, det skulle vara skönt, tänkte jag, om kriget tog slut. Det skulle visserligen inte medföra någon direkt förändring för mig personligen men det vore bra om man äntligen fick stopp på tyskarna. Det började bli jobbigt med alla ransoneringar och alla andra inskränkningar som var en följd av kriget. Och alla människor som helt meningslöst fick offra livet.

På måndagen embarkerade jag Sverige som låg vid utrustningskajen på örlogsvarvet. Glädjande nog hade de flesta av mina kompisar från Gustav V också hamnat på Sverige. Men det började dåligt. Jag fick ett skeppsnummer som innebar att jag skulle bo på förliga trossbotten. Det betydde att jag skulle bo tillsammans med hundratalet andra huvudsakligen värnpliktiga och beredskapare. En kolossal skillnad mot luftvärnsmässen på Gustav V. Men det hade väl i och för sig gått an om jag hade fått en hygglig backlagsförman. Men det var en furir av den verkligt vresiga typen. Han föreföll ständigt vara på dåligt humör. Jag drabbades en morgon ganska hårdhänt av detta.
   Jag hade gått vakt på natten mellan 02.00 och 04.00 och vaknade helt enkelt inte vid utpurrningen. Det var ingenting konstigt med det. Det fanns alltid någon som inte vaknade av musiken i högtalarna. När han upptäckte att jag låg kvar i kojen hörde jag som i en dimma att han sa:
- Upp med dig för helvete! Det här är inget vilohem. Han lyfte fotändan på kojen och lösgjorde den snabbt från kroken och släppte den så jag damp ner i durken. Eftersom jag inte var riktigt vaken slog jag mig rejält. Hans reaktion var fullkomligt omotiverad och meningslös. Jag var inte den ende på trossbotten som låg kvar. Han hade uppenbarligen av någon anledning retat sig på mig.
   Efter den händelsen blev vi aldrig riktigt sams. Några dagar senare tror jag han försökte etablera någon form av kontakt. När jag satt och rökte kom han och bad att få en cigarett tills markan öppnade. Hans hade tagit slut. Jag tog mitt cigarettpaket, vände ryggen åt honom och gick därifrån. Det var dumt gjort och det straffade sig.
   Efter den dagen fick jag ständigt dåliga vakter. På natten var det ofta mellan 24.00 och 02.00 eller mellan 02.00 och 04.00 och alltid som post med karbin. Att tjänstgöra som löpare, glasvakt eller gast i motorbåten var omväxlande och tiden gick fort. Man kunde ta ett bloss då och då. Men som post med karbin var man helt låst till en viss plats.
   Var det något extra jobb som skulle göras efter ordinarie arbetstid och jag var ledig, kunde man ge sig på att det blev jag som fick ställa upp. Mot detta kunde jag inte göra ett dugg.
   Efter ungefär tre veckor var Sverige färdigutrustad. Vi hade också testat henne och gjort några turer i Karlskrona skärgård. Torsdagen den 12 april gick vi norrut och på söndagen ankrade vi på Hårsfjärden. Den följande veckan låg vi till sjöss och återvände till Hårsfjärden sent på fredag eftermiddag.
Ombord på psk Sverige, privat foto
   Jag hade vakt på lördagen. Men jag hade bestämt att första helgen i Stockholm skulle jag vara ledig. Därför hade jag tagit flera vakter för mina kompisar under vistelsen i Karlskrona. Visserligen trivdes jag bra även i den stan, men jag hade inga speciella intressen där och det var för långt för att åka hem till Skåne över en helg.
   Självklart bytte jag nu bort vakten och for in till Stockholm tillsammans med Lasse. Vi tog som vanligt in på Örlogshemmet och gick på Nalen på kvällen.
   Den följande veckan var vi till sjöss igen. I mitten på veckan gick jag till sjukvårdaren och visade honom några utslag som jag fått på fötter, armbågar och i ansiktet. Varken han eller läkaren visste vad det var. Jag fick ett liniment som jag gned in på fläckarna. Det torkade snabbt och efterlämnade ett gråaktigt puder. Utslagen i ansiktet var inte så stora men ändå så framträdande att jag förlorade lusten att gå i land. Det här pågick några veckor. Vi gick till sjöss på måndagen och återkom till Hårsfjärden på fredagen och jag stannade kvar ombord över helgen och hoppades att utslagen skulle bli bättre till nästa veckoslut.
   Fredsdagen den 7 maj tillbringade vi sålunda till sjöss. Vi, d v s manskapet, fick ingen särskild information om att det blivit fred. Det var känt att Hitler begått självmord den 30 april och att Berlin hade kapitulerat den 3 maj. Men det var först på kvällsnyheterna när vi hörde vilka glädjeyttringar det varit i Stockholm och runt om i landet som vi fick klart för oss att tyskarna kapitulerat på alla fronter och att kriget därmed var slut i Europa
   Men ombord förekom inget firande. Fredsdagen upplevde jag helt enkelt som en vanlig dag på pansarskeppet Sverige.

Klicka på knappen nedan och lyssna på den danska sändningen från BBC att Tysk-
land har kapitulerat       Känd radiostation
Den nya tidningen

2

Mina utslag förändrades inte till det bättre utan snarare tvärtom. Jag behövde specialistvård konstaterade fartygsläkaren och jag skulle få närmare besked om var det skulle bli. Samma dags eftermiddag blev jag avpolleterad och fick order att åka till Karlskrona för att läggas in på militärsjukhuset.
   Jag blev både glad och lättad. Glad därför att jag till varje pris ville bli av med utslagen och lättad för att jag skulle slippa den orättvisa behandling som jag utsattes för av min backlagsförman.

Vid ankomsten till militärsjukhuset remitterades jag direkt till lasarettet i Karlskrona. Det var en äldre läkare som undersökte mig på lasarettet. Han konstaterade efter en stund vad det var och sa:
- Det här min gosse, får du leva med resten av ditt liv. Ja, inte utslagen för dom ska vi ta bort men sjukdomen. Du har en kronisk hudsjukdom som heter Psoriasis. Den förekommer i olika svårighetsgrader. Den lindrigare form, som du tycks ha, kan man leva med i många år utan att märka av den men så plötsligt t ex efter en särskilt solfattig vinter eller i en stressituation kan den blomma upp för att sedan försvinna igen. Vi vet att sjukdomen är ärftlig men hur den egentligen uppstår och varför har forskarna ännu inte kommit på. Men det är väl känt att solen och vissa bad har en gynnsam inverkan. Därför ska du nu få speciella bad och så sola dig så mycket du kan så är snart utslagen borta.
   Nu följde några fina veckor. Jag var ju inte sjuk på det sättet att jag hade feber, värk eller andra funktionsnedsättningar. Nej, jag mådde bra och bättre blev det. Jag badade i gyttja var tredje dag och solade mig på bergknallarna runt sjukhuset alla dagar när det var solsken. Varje dag bleknade utslagen en smula. Jag har aldrig, varken förr eller senare, varit så solbränd som när jag skrevs ut från sjukhuset, totalt fri från allt vad utslag hette.
   Jag anmälde mig på expeditionen på kasern Sparre. Det var en vacker dag i mitten på juni månad. Ett stort lugn härskade på expeditionen. Efter en stund fick jag träffa en äldre, vänlig flaggstyrman som sa:
- Ser man på, en andra klass sjöman. Och vad vill han då? Jag anmälde mig med nummer och namn och berättade att jag för ett par timmar sedan blivit utskriven från lasarettet. Han sökte bland sina papper och fann mig tydligen. Sedan slog han i en pärm och konstaterade därefter.
- Du ska sjökommenderas igen. Men jag kan inte se att det finns några båtar med vakanser för närvarande. Du får gå på sjöreserven så länge. Anmäld dig där i morgon klockan 08.00. Det vet du vad det är?
- Ja, flaggstyrman.
- Gott!
   Sjöreserven låg i anslutning till örlogsvarvet och kan beskrivas som en arbetsgrupp med både värnpliktiga, underbefäl och underofficerare. En officer var chef för det hela.Örlogsvarvet, privat foto Arbetsuppgifterna för gruppen var skiftande och bestod bl a i att ta hand om alla fartyg som var avrustade och som låg upplagda på eller vid varvet. Men jag hann inte tjänstgöra där mer än tre dagar förrän jag blev kallad till expeditionen igen och fick träffa den vänlige flaggstyrmannen.
- Du skall åka till Hälsingborg, sa han, och mönstra på Hjälpvedettbåt 274. Här är biljetten och du åker i morgon bitti.
   Jag blev glad. Jag hade väl aldrig kunnat drömma om att bli sjökommenderad på en båt som låg i Skåne.

Start flottan Nästa kapitel


Designat av Kjell Närkhammar i december 2000.Uppdaterat i december 2001.