SJUNDE KAPITLET

Jagaren Norrköping
Detta kapitel inleds med ett kort
avsnitt om min återanställning
i flottan.
Åter i flottan
1
När kontraktstiden gick ut på hösten 1947, lämnade jag flottan. Jag for hem till Skåne, närmare bestämt till Malmö. Min avsikt var att gå till sjöss i handelsflottan och skaffa mig erforderlig praktik för att kunna söka in och läsa på navigationsskolan.
    Men det fanns inga jobb, varken på sjömansförmedlingen eller annorstädes i Malmö. Strax före jul ringde jag till flottans personaldetalj och redogjorde för min situation: arbetslös, inga jobb i sikte och i princip utan pengar. Skulle det vara möjligt att få komma tillbaka till flottan. Jag fick besked direkt att det skulle gå bra. Till vilken adress kunde man skicka biljetten. Det var det gladaste besked jag någonsin fått.
   Efter bara tre månader som civil satt jag nu på tåget och var på väg tillbaka till flottan. Vad ska de säga kompisarna, vars kontrakt ännu inte gått ut och de som stannat kvar, tänkte jag. Nu när man kommer tillbaka bokstavligt talat med svansen mellan benen. Nåja, det struntar jag i. Den skammen tar jag gärna bara jag slipper arbetslöshet.
   Det kändes hemvant när jag gick in genom grinden på kasern Sparre och sökte upp expeditionen. Jag blev hänvisad till en flaggstyrman. När jag knackade på dörren till hans rum hörde jag en hög, bestämd röst säga:
- Lägg till!
I rummet satt en stor, kraftig karl. Det var samme vänlige flaggstyrman som jag träffat när jag kom från sjukhuset efter behandlingen för psoriasis. Han mönstrade mig noga och sa:
- Vi har mötts. Det var dig jag skickade till Hälsingborg för ett par år sen.
- Det stämmer, sa jag. Flaggstyrman har gott minne.
- Var det inte bra i det civila eftersom du vill komma tillbaka?
- Det var knepigt, sa jag. Det var omöjligt att få jobb.
- Ja, jag vet. I Skåne är det svårt med sysselsättningen, särskilt under hösten. Men du är välkommen tillbaka och jag ska ge dig ett råd. Stanna nu kvar i flottan några år så kan du få ett statligt stöd vid övergången till civil verksamhet om du tröttnar på flottan igen. Men nu ska du först på läkarundersökning. Det är en formalitet. När den är klar får du hämta ut sjösäcken. Under tiden ska du bo på kasern Ankarstjärna. Jag fick erforderliga papper, matkort och passersedel.
   Några dagar senare var läkarundersökningen klar och jag gick till Stumholmen och hämtade ut sjösäck nummer två. Den här gången fick jag behålla och själv förvara mina civila kläder.
   Det visade sig att det var inte konstigt med att komma tillbaka. Flera av dem i min årsklass som högröstat talat om att mucka och bli fria från kommissen, som de sagt, var i själva verket kvar. Två hade muckat men redan kommit tillbaka och några hade inte ens muckat. Så jag var i gott sällskap.
   Vi som tidigare varit på stat i fyra år och som var furirer kunde enkelt anställas på nytt. Man fick ett förordnade som löpte tills vidare och som man kunde säga upp när som helst. Jag funderade aldrig i de banorna eftersom jag var helt på det klara med vad jag skulle göra när jag muckade. Men det blev ju inte som jag tänkt mig. En dag träffade jag Nisse Strandberg i matsalen.
- Va! är du kvar? Jag trodde du skulle mucka, sa jag.
- Nej för tusan. Jag ska bli högbåtsman, men det dröjer nog. Man kan ju inte ha det bättre än så här.
- Vad sysslar du med? frågade jag.
- Jag ska bli instruktör på värnpliktsskolan och håller på att utbilda mig.
- Bor du här på Ankarstjärna eller på Sparre.
- Inte på någondera. Jag hyr rum på stan. Jag fick adressen och vi kom överens att träffas en kväll.
2
Nu följde ett par månader med varierande sysselsättning. En tid var jag på marinkommandot. Sedan hjälpte jag bl a till vid inmönstringen av rekryter. I det sammanhanget gick jag på en riktig nit. En äldre högbåtsman frågade mig vid ett tillfälle:
- Kan du tänka dig att bli elektor och representera örlogsstationens underbefäl vid val av ny amiralitetspräst? Det är inte alls betungande.
Jag hade inte en aning om vad en elektor var för något men det lät ju fint det där med att välja präst och representera kåren. Och jag kände mig också litet stolt över att bli tillfrågad så jag sa:
- Ja, det kan ja väl. Men vad ska jag göra?
- Det va bra att du ställde upp. Vi måste ha en representant. Du behöver bara gå i Amiralitetskyrkan några söndagar och lyssna på provpredikningar.
   Hur korttänkt får man va, tänkte jag efteråt. Jag svarade ju i fel ordning. Naturligtvis skulle jag ha frågat vad en elektor gör innan jag svarade ja. Nu satt jag där med skägget i brevlådan. Jag var inte ett dugg intresserad av att sitta i kyrkan ett antal söndagar. I kyrkan hade jag inte varit sen konfirmationen. Men så blev det och jag fick i praktiken veta vad det innebar att vara elektor.
   En kväll när jag kom upp på logementet träffade jag för första gången Greven. Jag hade hört talas om honom. Han var furir som jag men några årsklasser före mig. Han var ingen riktig greve. Det var ett smeknamn, som han fått på grund av sitt verserade sätt och sin elegans. Han hade ord om sig att vara en veritabel kvinnotjusare. Det påstods också att han ärvt en massa pengar och var rik. Bevisligen ägde han en lägenhet på Östermalm i Stockholm. Festerna i hans våning var omtalade. Där serverades god mat och fina viner. Och där deltog alltid lika många snygga damer som det var inbjudna kavaljerer. Damerna ordnade han.
   Greven berättade att han kom från kryssaren Fylgia, som just återvänt efter en fyra månaders långresa. Nu räknade han med att få en kommendering i kustflottan på Hårsfjärden så han kom hem till Stockholm igen, som han sa.
   Plötsligt stirrade han på mig och gick runt mig och sa liksom för sig själv:
- Ja, den kommer att bli bra.
Sen riktade han sig direkt till mig och sa:
- Du ska köpa min privata uniform! Du får den billigt, 75 spänn. Den är skräddarsydd och den kommer att passa dig perfekt för du har nästan samma figur som jag. Den börjar bli en aning trång för mig så jag har precis skaffat en ny.
- Njaa, jag vet inte, sa jag överrumplad. Jag har ju redan en fin uniform. Den uniform jag fått var helt ny.
- Är de flottans uniform du talar om?
- Ja!
- Men den är ju av kommisskläde. Den kan man inte ha om man vill va välklädd. Se här, fortsatte han och plockade fram en snygg uniform av kamgarn. Prova den så känner du skillnaden.
   Uniformen satt som gjuten och tyget var av fin kvalitet.
- Kemtvätta den för 25 spänn och du har en ytterst elegant uniform, som passar precis, sa han.
Naturligtvis köpte jag den. Det var svårt att stå emot Grevens argumentation, priset var lågt och välklädd ville man ju vara.
   Under den vecka som följde sov inte Greven en enda natt på logementet. Ryktet om hans framgångar hos det täcka könet talade tydligen sant.
   Vi var nu inne i mars månad 1948 och det började bli dags för vårens sjökommenderingar. Tisdagen den 10 mars kom listorna upp på expeditionens anslagstavla. Det var alltid lika spännande. Vilken båt skulle man få? Den här gången skulle jag mönstra på jagaren Norrköping. Hon låg i malpåse på sjöreserven. Det var första gången jag blev sjökommenderad på en jagare.
Jagaren Norrköping
1
I boken om stadsjagarna kan man läsa att "Stadsjagarna var en av de vackraste, skeppstekniskt mest lyckade och samtidigt problemfriaste fartygstyperna i flottan". Det byggdes tio stycken. Göteborg var den första. Hon byggdes på Götaverken i Göteborg och levererades 1936. Norrköping blev den sista. Även hon föddes i Göteborg men på Eriksbergs varv. Den 9 april 1941 levererades hon till flottan. Övriga stadsjagare var Gävle, Hälsingborg, Kalmar, Karlskrona, Malmö, Stockholm, Sundsvall och Visby.
   Stadsjagarna var snabba, ja, till och med bland de snabbaste i världen i förhållande till sin storlek. Norrköping kunde göra 39 knop, d v s drygt 72 kilometer i timmen. Maskineffekten var 33 000 hästkrafter. Bestyckningen bestod av tre 12 cm kanoner och sex 25 mm luftvärnskanoner. Det grova artilleriet kunde liksom de tre torpedtuberna fjärriktas från centralsiktet med ett elektriskt system, s k syngonsystem. På däck fanns både kastare och fällare för sjunkbomber samt anordningar för dimspridning. Besättningen uppgick till cirka 130 man.

   Stadsjagarna spelade en viktig roll i den eskorttjänst som flottan svarade för utmed ostkusten från och med våren 1942. Handelsfartygen samlades i kolonner vid vissa fyrplatser. Man startade i gryningen för att utnyttja dagsljuset och på båda sidor om kolonnen eller kolonnerna, om det var många handelsfartyg, framfördes då jagare och vedettbåtar med varierande fart och i olika kurser. Flera ryska eller allierade ubåtar sänktes. Många av fartygen var malmångare med destination till Tyskland eller till länder ockuperade av tyskarna. Det fanns således ett legitimt intresse för ryssarna och de övriga allierade att störa sjötrafiken i Östersjön.
   Jagarna var populära kommenderingar och det var med förväntan men också med en viss känsla av oro i maggropen som jag gick över landgången till Norrköping den 16 mars. Jag möttes av ljudet från de stora fläktarna i maskinrummet.
   Den oro jag kände kom sig av att jag hört och läst en del om jagarna i sjögång. Det sas att man redan i måttlig sjö var tvungen att surra alla lösa föremål på däck annars gick de överbord.
   Flagg, gös och befälstecken hade hissats samma dag som jag kom ombord. Nu följde tre intensiva dygn. Norrköping hade legat i malpåse ett par år, men hade förhalats av sjöreserven och låg nu akterföjd vid Kungsbropiren. Målsättningen var att rusta henne inom 72 timmar, d v s ta ombord erforderliga förråd, bunkra och få igång maskiner, kök etc. Det lyckades. Klockan 08.15 på torsdagen kastade vi loss och gick till sjöss i princip klara för strid. På eftermiddagen övade vi liten luftvärnsberedskap.
   Sjön var gropig under första turen. Efter min långa vistelse i land, kände jag sjösjukan komma smygande. På babords gångbord stod surrad utmed överbyggnaden en stor trätunna med salt sill. Jag lyfte på locket, sträckte ner handen och tog den minsta sill jag såg. Jag åt ett rejält stycke av den och kastade resten i sjön. Sjösjukan gick tillbaka. Det var faktiskt enda gången jag kände av sjösjukan under min drygt sex månader långa vistelse på denna trånga men trivsamma båt.
   Att alla lösa saker på däck måste surras när vi gick till sjöss var inte konstigt. Ett fartyg som är 92 meter långt och bara nio meter brett och som därtill har en tung överbyggnad, kommer lätt i rullning. Och visst rullade hon och visst satte hon (doppade fören i sjön), rent otroligt i bland. Om det blåste kunde man inte gå obehindrat på gångborden, som man kunde göra på pansarskeppen och Älvsnabben. Nej, det gällde att ta sig fram med försiktighet. På båda gångborden fanns särskilda mantåg att hålla sig i. Och jag kan försäkra att man höll i sig utan uppmaning när det var sjögång.
   Till en början hade jag min brits i en liten mäss som låg midskepps. Där bodde ytterligare några furirer och ett par högbåtsmän. En av högbåtsmännen kände jag sen tidigare från sjöreserven. Ingen av mina gamla kompisar var med ombord utan furirerna var årsklassen efter mig och var idel nya bekantskaper. Gunnar och Stig fick jag särskilt god kontakt med och vi kom att vara mycket tillsammans.
   Gunnar var en glad lax som för det mesta var på gott humör. Mörkhårig, ett ganska smalt ansikte, hög panna och kraftig haka. Spelade klarinett alldeles utmärkt. Stig var hans motsats. Den lugna, lågmälda och trygga typen. Även utseendemässigt var han Gunnars motsats. Cendrèfärgat hår, markerade drag och snälla blå ögon. Båda hade tidigare huvudsakligen tjänstgjort på jagare.

Kolleger. Jagaren Stockholm är förtöjd vid vår babordssida

   Jag trivdes utmärkt i vår lilla mäss. Men jag fick inte stanna där så länge. En av furirerna i förliga mässen blev avpolletterad och jag fick ta över hans uppgifter och därmed också överta hans backlag och brits, som låg längst fram i fören. Vid hög eller grov sjö var det som att åka snabbhiss. Värst var det på nätterna när man skulle upp och gå vakt. Det var svårt att hålla balansen när man skulle ta på kläderna. Men man anpassade sig förvånansvärt fort. Skulle man på vakt och det var sjögång, klädde man helt enkelt inte av sig utan låg med kläderna på.
2
Vi låg kvar i Karlskrona över påsken. Men fredagen den 2 april bar det av söderut. Vi skulle ligga i Hälsingborg över veckoslutet. Strax före klockan 18.00 när vi låg ut med Skånes sydkust kom order från BAS (befälhavande amiral för sydkustens marindistrikt) att vi skulle gå mot Sassnitz. Uppdraget gällde att bistå ett svenskt sjöflygplan som nödlandat på internationellt vatten. Det flöt nu i havet mellan den danska ön Bornholm och tyska kusten. Vinden kom från nordväst och i den kraftiga sjön drev planet mot Sassnitz.
   Tjugo minuter i åtta fann vi det lilla planet. En livbåt sattes i sjön och den svårt sjösjuka besättningen, en löjtnant och en furir, togs ombord.
   En tross fästes i planet och halv nio påbörjade vi en långsam bogsering mot Trelleborg. Vid tiotiden kom en stor våg och sjöflygplanet slog runt. Planet flöt med pontonerna i vattenytan och utgjorde en risk för sjöfarten. Vi låg kvar i dess närhet hela natten. Först vid sextiden på morgonen fick vi order om att sänka planet.
   Det var lättare sagt än gjort. Ramma planet, som varit det enklaste sättet att sänka det, var riskabelt för det kunde skada våra propellrar. Fartygschefen beslöt att vi skulle skjuta sönder pontonerna med pistol och karbin. Det tog sin tid. Pontonerna bestod av ett antal mindre celler och det krävdes många skott innan de vattenfylldes. Alla skott träffade naturligtvis inte heller. Det är inte så lätt att träffa ett mål i vattnet med pistol från däcket på en rullande jagare.
När vi äntligen lyckats sänka planet, fortsatte vi den avbrutna resan och förtöjde i Hälsingborg vid elvatiden på lördagen. Besättningsmännen på FV 24, så hette flygplanet vi sänkt, gick i land efter ett par timmar och då var de i betydligt bättre kondition än när vi plockade upp dem. De hade suttit fyra timmar i det lilla planet, som flöt som en kork på vågorna. Inte konstigt att de var sjösjuka.
   Större delen av april månad präglades av snabba förflyttningar mellan olika orter på syd- och ostkusten. Det var naturligtvis ett utmärkt sätt att praktiskt utbilda officerare i navigering, tilläggningar m m. Samtidigt fick de god kunskap om olika hamnar och farleder. På måndagen lämnade vi sålunda Hälsingborg och gick upp till Arilds läge och ankrade. Nästa dag förtöjde vi i Malmö, dagen efter i Karlskrona och dagen därpå i Kalmar. Här låg vi över veckoslutet för att på måndagen återvända till Karlskrona. Onsdag kväll kunde den som hade lust gå i land i Oskarshamn.
   Från Oskarshamn gick vi norrut och ankrade i Gryts skärgård. Vid ankomsten dit var jag vakthavande underofficer och observerade att längst in i en vik försökte man sätta en fiskebåt i sjön. Den var uppdragen på en enkel slip för reparation. Hon ville inte gå i sjön. Åtminstone en handfull personer försökte tillsammans få båten av slipen. Efter en stund kom en roddbåt med kurs mot oss. Roddaren var en äldre man med snus i mungiporna såg jag när han kom närmare.
- Får jag snacka med chefen! hojtade han.
- Ja, dröj ett slag, sa jag.
Jag gick ner till fartygschefen i kajutan och sa:
- Det är en fiskare i en roddbåt som säger han ville snacka med chefen.
Chefen följde med upp på däck.
- Du ville snacka med mig, sa han till fiskaren.
- Ja, min båt har fastnat på slipen därborta, sa han och pekade in mot viken. Kan du backa in med din båt och dra loss den?
- Jag har så där omkring 30 000 hästkrafter i min maskin, sa chefen, så det går nog inte så bra. Men du ska få låna några grabbar som kan hjälpa dig.
   Jag fick order att sätta en livbåt i sjön och skicka dit ett gäng av vakten.
   Chefen var mycket uppskattad. Han var kapten och hette Stig Örtendahl. Det var under hans befäl som Norrköping fem år tidigare fått sitt namn inristat i kustflottans bragdkanna. Här följer ett referat av händelsen såsom den sammanfattas i boken Jagare av Curt Borgenstam m fl:
"Den 25 november 1943 klockan 02.10 kom order till jagaren Norrköping att löpa ut för att försöka bärga skeppsbrutna från tyska ångaren Casablanca, som sjunkit sex nautiska mil sydsydost finska Bogskären. Vädret var hårt. Efter två timmar var Norrköping avmaskerad och på väg i lotsled Dalarö - Möja med 29 knop. Klockan nio var man framme vid fyren. Där mötte Vidar som fått sin radioanläggning sönderslagen i sjögången. Ett flygplan deltog i spaningen och efter en dryg halvtimme rapporterade detta en flotte med flera personer på. Norrköping styrde dit och vägledd av flygaren fann man den, strax syd bränningarna vid Sextant, med en överlevande. Furiren Braun hoppade ner på flotten med en lina och mannen kunde halas ombord.
    Under tiden hade flygaren upptäckt en annan flotte med två skeppsbrutna. Vattnen var grunda, omkring 20 meter, och sjön var svår. Norrköping rullade våldsamt och sjöarna gick in över däck på båda sidor. Man lyckades ändå ta sig intill flotten och Braun hoppade åter ner. De undsatta försökte hoppa upp på jagaren men missade och hamnade i sjön. Från däck kunde man fiska upp den ene med en torpedgaffel. Braun och marinläkare Lars Troell kastade sig i vattnet för att hjälpa den andre. Just då förde en svår sjö denne under jagaren. Livlös kom han upp på andra sidan. Ekolodet visade nu sju meter och bränningarna var så nära att Norrköping måste backa ut. Braun kunde lätt halas ombord, men Troell var nära att bli kvar. I samma stund som fartyget började backa lyftes han dock av en kraftig våg och kunde halas ombord.
    Braun och Troell erhöll sedermera guldmedalj för berömliga gärningar och Norrköping fick sitt namn inristat i kustflottans bragdkanna."
Från Gryt gick vi norröver och ankrade utanför sjökrigsskolan i Näsbyviken, som ligger ungefär en mil norr om Stockholm. Där embarkerade sex flaggkadetter, sex kadetter och tio aspiranter, d v s 22 blivande officerare. I det sammanhanget fick vi till vår glädje höra att vi tillsammans med jagaren Stockholm och kryssaren Fylgia skulle påbörja en långresa till England, Holland och Norge om några veckor.
   Fyra dagar låg vi i Näsbyviken och jag hann med ett par besök i Stockholm. Sedan började vi byta hamn igen nästan varje dag. Först till Karlshamn, därefter till Karlskrona för att på fredagen, som var den 30 april, göra ett nytt besök i Malmö. På söndagen visade vi fartyget för allmänheten. Intresset var stort. Det kom faktiskt 2040 besökare på tre timmar.
   Efter Malmö fortsatte vi utmed västkusten. Vi låg till ankars på Kungsbackafjärden ett dygn för att sedan gå till Göteborg. Där låg vi stilla i fem dygn och förberedde långresan. Förråd, vatten och olja fylldes på. Den 10 maj tog vi emot 18 lådor kasserad ammunition.
   Samma dag lämnade vi Göteborg med kurs mot Orkneyöarna. Klockan 01.00 på natten sänkte vi lådorna med den kasserade ammunitionen. Djupet där vi dumpade dem i Nordsjön var över 400 meter.

Underhållning på däck I Nordsjön på väg till Bristol

3
På väg mot Pentland Firth passerade vi Orkneyöarna. Där såg vi Scapa Flow; den havsfjärd som var britternas viktigaste örlogsbas under både första och andra världskriget. Den ligger inne mellan öarna Mainland, South Ronaldsay och Hoy. Läget är strategiskt. Här har britterna kontroll över både Nordsjön och utfarten mot Atlanten.
   Havet var lugnt och vädret strålande vackert när vi passerade. Jag satt tillsammans med några kamrater på styrbords gångbord och tittade på öarna som sakta gled förbi. En flaggkadett slog sig ner hos oss och frågade om vi kände till historien om Scapa Flow. Det gjorde vi inte och när jag sa att vi var idel öra berättade han följande: Scapa Flow har varit skådeplatsen för flera dramatiska händelser. Efter första världskrigets slut tvangs tyskarna föra dit en stor del av sin flotta, bl a 16 slagskepp. I juni 1919 gick den engelska eskader som bevakade dem ut på övningar; då passade de tyska besättningarna på att sänka de flesta av sina egna skepp.
   Under andra världskriget utspelades i Scapa Flow ett drama som kom att ge eko inte bara i England och Tyskland utan i hela Europa.
   I början på andra världskriget härjade en tysk ubåtskapten vid namn Günter Prien svårt utanför de brittiska öarna och i Biscayabukten. Han torpederade fler än 30 handelsfartyg. Han beslöt sig för att riktigt förödmjuka engelsmännen. Han skulle gå in i Scapa Flow, deras säkraste bas, och sänka några av skeppen som låg där.
   Britterna ansåg platsen säker mot ubåtsanfall. Vid infarterna till fjärden fanns olika hinder. Två av inloppen var spärrade med rörliga ubåtsnät och på övriga fanns antingen bevakningsfartyg och minspärrar, sänkta fartyg eller alarmspärrar.
   Tyskarna hade emellertid tagit flera flygfoton över Scapa Flow. Prien hade i detalj klart för sig hur det såg ut. Natten mellan den 13 och 14 oktober 1939 var kall och ett ovanligt kraftigt norrsken lyste upp himlen. Prien hade legat ett dygn utanför östra infarten till Scapa Flow och nu hände det han väntade på. Ett fartyg var på väg in. Prien följde efter och när ubåtsnäten öppnades slank han in i viken tillsammans med fartyget.
   Sedan skedde allt rasande snabbt. Prien skickade i väg tre torpeder mot slagskeppet Royal Oak, som kantrade och gick till botten och tog med sig mer än 300 man och en amiral. Inom loppet av bara tretton minuter hade fartyget sjunkit och Prien hann slinka ut samma väg han kommit in.
   Händelsen gjorde stort intryck på allmänheten både i England och Tyskland. Engelsmännen talade om sabotage och spioner i de egna leden. Hur kunde detta annars hända i det välbevakade nästet. Prien och hans besättning firades som hjältar i Berlin och Hitler överlämnade personligen riddarkorset av Järnkorset till Prien.
   Här slutar egentligen historien om ett av de mest spektakulära ubåtsanfallen genom tiderna, sa flaggkadetten. Men, fortsatte han: för Günter Prien slutade det hela ett och ett halvt år senare. I mars månad 1941 lyckades engelsmännen lokalisera hans ubåt i Nordatlanten. Sjunkbomber sänkte ubåten och hela besättningen omkom.
   Medan kadetten berättade kom vi in i sundet mellan Orkneyöarna och Skottland. Strömmarna i den här delen av världen är beryktade. Vi hade strömmen mot oss i sundet och den uppgick till cirka nio knop. Det var ungefär den fart som jagaren Stockholm höll. Enligt våra maskinister hade Stockholm fått "pannjäsning", vad det nu kunde betyda. Men det innebar att hastigheten reducerades högst väsentligt. Eftersom eskadern följdes åt fick också vi gå med låg hastighet. Det ska väl inte gå så illa, tänkte jag, att Stockholm inte orkar gå emot strömmen utan får vänta på att den vänder och börjar gå åt andra hållet. Men det gick. Stockholm tog sig igenom sundet.
   Vi ankrade och låg några dygn i Loch Ewe, en vik som ligger vid Skotska kusten. Förmodligen för att Stockholm skulle lösa problemet med sin panna.
   En kväll inbjöds intresserade att åka till en by och dansa. Vi var väl fem från Norrköping som åkte med. För det handlade om att åka buss till en plats några mil bort. Vägen var krokig och ofta med branta stup på sidorna. Chauffören var tuff och körde fort.
   Skottarna var gästfria i fråga om drycker. De bjöd på öl och whisky. Frikostigheten gällde däremot inte deras yngre kvinnor. De var oerhört väl påpassade och vi flottister hade inte en chans att få dansa med dem. Vi fick hålla till godo med äldre damer, en del med begynnande skäggväxt på överläppen. Det var inte lustigt.
   Hemfärden blev inte särskilt behaglig. Om ditresan varit tuff så blev hemresan närmast en skräckfärd. Chauffören hade styrkt sig betänkligt under kvällen och var klart påverkad. När ljuskäglorna från bussen försvann ut i intet, slöt jag ögonen och höll tummarna. Jag är fortfarande förvånad över att vi kom hem med livet i behåll. Jag är övertygad om att det berodde mera på försynen än på chaufförens skicklighet.
   Den 17 maj lättade vi ankar och fortsatte söderöver mellan Inre och Yttre Hebriderna och kom in i Irländska sjön. Vi gick så nära den Irländska kusten att man tydligt med blotta ögat såg detaljer av bebyggelsen i Dublin.
   Två dygn senare ankrade vi i Bristolkanalen i väntan på flod. Undrar hur det ser ut när floden kommer, tänkte jag. Kanalen har det näst högsta tidvattnet i världen, 12,3 meter. Som jämförelse kan nämnas att tidvattnet i Göteborg normalt är cirka 30 cm och i Stockholm bara några cm. Hur ska man ordna med förtöjningen, tänkte jag, om det skiljer på tolv meter mellan ebb och flod. Då måste man ju ha folk som passar förtöjningarna hela tiden. Man märkte naturligtvis ingenting när floden kom. Och förtöjningen löstes på ett enkelt sätt. På morgonen bogserades vi in till Bristol och förtöjde i ett system som kan liknas vid en docka fast tvärtom. Dockan tömdes inte på vatten utan behöll samma vattenstånd hela tiden.
   Det samlades mycket folk på kajen. Intresset var stort. När Stig och jag gick i land på eftermiddagen, kom det fram en herre som var mellan 30 och 35 år och stack till mig ett smalt hopvikt handskrivet papper. Något överraskad tog jag emot det. Då vände han sig om och gick snabbt därifrån. Jag hann inte notera hur han såg ut mer än att han var barhuvad, ljushårig och snyggt klädd. När jag vecklade ut pappret såg jag att det var en handskriven dikt; en hyllning till svenska flottan och den lyder så här:

WELCOME TO THE SWEDISH NAVY

From north to south from east to west
The Swedish Navy gave their level best
Leaving their homes forsaking all
Responding nobly to the call
The ralleyed grandly Did they lag "No"
The Country Calls and off they "Go"
To help their comrades down hearted "No"
ooo
For gold the merchant ploughs the main
and the farmer ploughs the manor
Glory is the Swedish Navies pride
The Swedish Navies wealht in honour
The Swedish Navy never despise
Never treat them as a stranger
Because they will uphold the Countrys call
and keep Sweden out of danger
ooo
Do your level best boys
Do it everywhere
Never mind what others do
You act fair and square
Dutys call in urgent
and life is no empty gest
Pull yourselves together boys
and do your level best
GOD BLESS THE SWEDISH NAVY
You have a duty boys, your Country
to defend
and I ask You all to do It
Like brave and honest men
Then you will be victorious
in all your undertake
Be loyal to your dear Country
and make no mistakes
Prove yourselves heroes gallant
IN THE FIGHT
And be ever ready to defend
SWEDEN
With all your might
ooo
William Y Hopkins
Welsh Poet at Bristol
May 20 1948
c/o Portland Square
Bristol 2

   Jag förstod inte mycket av vad han skrivit. Mina kunskaper i engelska var dåliga. Stig kunde däremot både engelska och tyska.
- Efter vad jag kan förstå är det en hyllning både till svenska flottan och till oss flottister, sa han efter att ha läst dikterna.
- Det var överraskande, sa jag. Efter transiteringen av tyska permittenter och malmtransporterna till Tyskland, var jag övertygad om att vi var impopulära hos engelsmännen.
- Trodde jag med, sa Stig, men så är det tydligen inte. Fast vi vet ju inte vilken förankring poeten har i verkligheten.
   Vi hade kamera med oss och gick runt i stan för att dokumentera sevärdheterna. Vi såg förvånansvärt få spår av kriget. Bristol ligger visserligen på västsidan men bara knappt femton mil från London. Och stan hade varit utsatt för tyskarnas bombraider. Ett och annat hus saknades det var vad man såg.
   Däremot såg jag något som överraskade mig mera. Och det var alla dessa unga par som i den varma majsolen helt ogenerat låg och kramades på gräsmattorna. Den synen var man inte van vid i Sverige. Jag trodde inte engelsmännen var så frigjorda.
   Vi hamnade till slut på en pub och fick oss en dubbel whisky. Stämningen var gemytlig. Det kändes som vi var både välkomna och populära och det tog vi som en bekräftelse på att poetens tolkning var riktig.
   De två följande dagarna visades fartyget för allmänheten. Visningen varade två timmar varje gång. Den första dagen kom 2113 besökare och den andra kom 1936 besökare.
   Under första visningen träffade Gunnar och jag två flickor, som gärna vill visa oss runt i stan. Guidningen blev inte helt problemfri. Gunnar var bra på engelska. Men mina kunskaper inskränkte sig till vad jag lärt mig på underbefälsskolan och det räckte inte långt, märkte jag. Men Violet Derrick, som flickan hette som tog hand om mig, var bra på att förklara. Men jag lärde nog henne flera svenska ord än vad hon lärde mig engelska.

Besök ombord. Den leende flickan är miss Violet Derrick

   Från bron över Bristolkanalen kunde vi se den enormt stora tidvattenskillnaden. Den del av kanalen som syntes från bron var praktiskt taget tömd på vatten när det var ebb.
   En kväll besökte Gunnar och jag en danslokal, som besättningen officiellt fått inbjudan till. Lokalen var stor och elegant. Jag lade märke till att ungefär hälften av gästerna hade lång klänning respektive smoking, medan den andra halvan hade "vanliga kläder". Men alla dansade med varandra och naturligtvis också med oss oavsett klädsel. Atmosfären var mycket trivsam och vi hade verkligen trevligt.
   Och just ordet trevligt var betecknande för hela besöket. Engelsmännen var genomgående vänliga, glada och positiva.
4
Efter sex dagar lämnade vi Bristol och gick sydvart, rundade Englands sydspets och kom in i Engelska kanalen. När vi passerade genom Strait of Dover blev jag lite besviken för Dovers vita klippor var inte så vita som jag föreställt mig. De var snarare grå.
   Vi var på väg till Amsterdam. På morgonen fredagen den 28 maj var vi inne i Nordsjökanalen och klockan 12.00 förtöjde vi vid Holland - Amerikalinjens kaj i Amsterdam.
   På eftermiddagen gick Gunnar och jag i land. Vi beslöt ta en drink och gick in på närmaste bar. Den var tom på gäster. Ett par flickor kom och slog sig ner vid vårt bord. De tillhörde uppenbarligen etablissemanget. En av dem kom från Norge, tror jag. Hon talade i vart fall god norska. Efter en stund vände hon sig till mig och sa:
- Ska vi gå upp på loftet och knäppe?
Det skulle vi inte. Jag var helt på det klara med vad hon avsåg med "knäppe". Men köpa kärlek var jag inte intresserad av även om risken för könssjukdomar kanske inte var så stor i Holland. Enligt den information vi fått var prostitutionen utbredd och legaliserad i Holland och de prostituerade stod under kontinuerlig läkarkontroll.
   Vi lämnade hamnområdet och gick in mot stan. Ett par poliser hälsade och stannade till som om de ville prata. Vi stannade naturligtvis och de undrade på hygglig engelska om vi hade amerikanska cigaretter. Visst hade vi det. Vi hade till och med gott om den varan. De fick hälften av vad vi hade med oss och det uppskattades verkligen. De berättade att amerikanska cigaretter var en mycket eftertraktad vara och kunde användas som valuta.
   Poliserna gjorde sällskap med oss en bit och varnade oss för att gå in i glädjekvarteren. Det var inte flickorna de varnade oss för utan för hallickarna och de kriminella element som fanns i den miljön. Man kunde lätt få en kniv i ryggen och hamna i kanalen, sa de.
   Efter en kort promenad i stan återvände vi ombord och åt middag. Jag berättade för Stig vad Gunnar och jag upplevt på eftermiddagen. Polisernas uttalande om glädjekvarteren var en utmaning som Stig inte kunde stå emot och han sa:
- Det avgör saken. Då måste vi gå dit i kväll och titta.
- Jag har tänkt på samma sak, sa Gunnar. Om vi går alla tre så kan det ju inte vara någon risk.
- Nej, det vore väl konstigt om vi inte kunde freda oss när vi är tre tillsammans, sa jag.
   När det kvällades begav vi oss sålunda till de kvarter, som Erik Axel Karlfeldt skriver om i visan Svarta Rudolf:
"Se, Svarta Rudolf han dansar
han böjer sin nacke och ler.
Han tänker på stormiga nätter
i Amsterdams glädjekvarter."
Det som pågick i de här kvarteren stämde med olika historier man hört berättats. I fönstren satt flickor och bjöd ut sig. En röd lampa i ett fönster betydde upptaget. Men det var inte bara via fönstren som kärlekskommersen pågick. Det var ett begränsat antal flickor som hade för månen att ha ett rum utmed gatorna. Nej, i de här kvarteren pågick handeln öppet såväl på gatorna som på barerna och dessutom på ett närgånget, ja, nästan handgripligt sätt.
   Ett besök kostade mellan sju och åtta gulden och en hel natt tio gulden. En gulden var värd cirka en krona och femtio öre. Det kan tyckas billigt men konkurrensen var stenhård. Som jämförelse kan nämnas att för ett paket amerikanska ciggaretter kunde man få tio gulden.
   Vi klarade oss helskinnade från besöket. Så bra gick det inte för en av våra värnpliktiga. På en bar gjorde han i sitt berusade tillstånd ett korkat uttalande om Tyskland och Hitler. Han blev svårt knivskuren i högra armen och fick sys med åtskilliga stygn.
   På lördagen visade vi Norrköping för allmänheten mellan klockan 13.00 och 16.00. Intresset var betydligt mindre än i England. Det kom bara 455 besökare. Skinnvaror och silver var billigt i Holland. Flera av mina kolleger kom ombord med eleganta portföljer. Jag var inte i behov av någon portfölj men vem vet, tänkte jag, en dag kanske en sån kan vara bra att ha. Jag fick sällskap med Stig. När vi gick på en av huvudgatorna, blev vi upphunna av två välklädda män i 30-årsåldern. De var svenskar. En av dem klappade Stig på axeln och sa:
- Tjänare grabbar!
- Tjänare, sa vi.
- Vi har just kommit hit med flyg och det är vårt första besök. Hur länge har ni varit här.
- Tre, fyra dar, sa jag.
- Då vet ni väl var glädjekvarteren finns nån stans? sa en av dem.
- Ja!
- Om vi bjuder på en cognac, kanske ni kan visa oss var de ligger.
- Ja visst.
   Det var inte svårt att hitta en bar och få fram en brandy eller cognac på disken. Här handlade det inte om mattvång eller förbud att servera sprit före ett visst klockslag som hemma i Sverige.
   Det visade sig att herrarna var affärsmän och representerade ett välkänt företag i Sverige. De berättade begeistrat om flygresan. Självklart var de inte alls intresserade av glädjeflickorna, nej, man ville bara se hur det gick till. Ett rent studiebesök, alltså.
   Efter förtäringen gjorde vi sällskap till de efterfrågade kvarteren. Klockan var väl ungefär två på eftermiddagen.
- Här verkar ju lugnt och fridfullt, sa en av herrarna, när vi kom fram.
- Ja nu ja, sa Stig. Verksamheten kommer inte igång på allvar förrän det blir mörkt. Men jag tror säkert att kommersen är i full gång på de barer som har öppet.
- Men var försiktiga, sa jag. Första dagen i Amsterdam träffade vi två poliser. Dom varnade oss för att gå hit. Man kunde lätt få en kniv i ryggen, sa dom. Och de gånger vi har varit här har vi varit tre stycken som haft sällskap med varandra.
   Vi skildes från de svenska gentlemännen och fortsatte vår shoppingrunda. Portföljer inköptes. Stig slog på stort och köpte en av hjortskinn med pälsen kvar på vissa partier. Mycket elegant. Jag var mera sparsam eftersom jag bestämt mig för att också köpa silver. I en affär hittade jag sex teskedar av silver, med skaften utformade som en påfågel.
   Ett annat möte inträffade sent en natt när Gunnar och jag var på väg ombord efter att ha tillbringat kvällen på några barer med underhållning. Vi mötte två styrmän från jagaren Stockholm. Båda var berusade; en var särskilt illa däran. Vi själva var väl inte heller helt nyktra.
- Kom nu grabbar ska vi ha skoj, sa den av styrmännen som var minst påverkad.
- Men barerna stänger nu, sa Gunnar.
- Det ordnar sig, sa han. Vi tar en taxi så får han köra oss till ett ställe som är öppet.
- Ska vi följa med? viskade jag till Gunnar. Jag har dåligt med pengar.
- Visst, vi åker med. Jag har pengar. Styrmannen hade fått tag i en taxi och inlett en diskussion på tyska. Taxiföraren verkade inte särskilt intresserad men gav slutligen med sig och vi stuvade in oss alla fyra i bilen.
   Färden gick till ett villaområde i utkanten av stan. Han stannade vid en vit, elegant villa med en stor trädgård. Taxichauffören sa till styrmannen att vi skulle sitta kvar i bilen. Vi såg hur han gick uppför en bred gång med vita plattor och ringde på i villan. Efter en bra stund kom han tillbaka och förklarade att vi kunde gå in i huset. Styrmannen betalade resan.
   De båda styrmännen gick först och ringde på. Dörren öppnades genast av en dam, som visade in oss i en luxuös bar. Där satt tre flickor och en fjärde var på väg ner från övervåningen. Flickorna var elegant klädda, snygga och attraktiva. De uppträdde artigt och talade både engelska och tyska. De bad oss beställa drinkar, som serverades av damen som tog emot oss.
- Det här är ju en lyxbordell, sa jag till Gunnar.
- Ja, utan tvekan. Men låt oss se vad som händer. Efter en stund var flickornas drinkar slut. Nya påyrkades och beställdes. Den av styrmännen som var mest påverkad började nu bli stökig och högröstad. Hans kompis försökte lugna honom men utan resultat.
- Bäst vi går innan det blir bråk, sa jag till Gunnar.
- Ja, det är tyvärr lugnast. Madammen, som släppte in oss och serverade drinkarna, började se arg ut. Även styrmannen insåg att hans kompis var på väg att ställa till det för oss. Vi betalade för drinkarna, som var fruktansvärt dyra, och lämnade huset.
   Väl ute i friska luften piggnade vår vän till och blev lite lugnare. Nu gällde det att få tag i en taxi. Men det var värre. Vi var långt ute i en förort, det var sen natt eller tidig morgon, tyst och stilla. Efter en stund hittade vi en bensinstation med verkstad. Den var stängd. Men vi såg att det fanns folk där och på planen stod en gammal amerikansk öppen jeep. Men ingen var intresserad av att köra oss till båtarna. Till slut lyckades vi övertala en av dem att skjutsa oss genom att lägga upp de pengar vi hade kvar och dessutom lova dem några askar cigaretter när vi kom fram.
   I jeepen fanns plats för fyra personer föraren inräknad. Vi var fem. Jag klämde ner mig på golvet med ett ben på vardera sidan om växelspaken. Det gick fort och jeepens fjädrar, om det nu fanns några överhuvudtaget, var fruktansvärt hårda. Jag försökte mildra stötarna mot skinkorna genom att sätta händerna i golvet och lyfta mig någon centimeter från golvet. Genom den obekväma ställningen var det knappt jag kunde gå och hämta cigaretterna när vi kom fram, för det var jag som lovade bidra med två askar.
   Sista dagen i Amsterdam promenerade jag ensam på stan och tog en del foton. Jag råkade stanna i närheten av ett stort positiv på hjul. Jag stod där en stund men lyssnade inte på musiken utan var försjunken i tankar. Plötsligt märkte jag att musiken upphört och att positivägaren med gester yrkade på att få pengar av mig. Jag skakade på huvudet. Då rann sinnet på honom. Han högg tag i skaklarna på det stora positivet och satte full fart mot mig. Jag var tvungen att sticka därifrån. Det var inte så svårt att springa ifrån positivhalaren men det var försmädligt och det måste ha varit en dråplig syn. En halvspringande svensk flottist med ett stort positiv efter sig. Till saken hör att jag var helt pank. Jag kunde naturligtvis ha visat det genom att vända ut och in å fickorna men kom inte på det i hastigheten.
   I Amsterdam märkte man ingenting av den positiva inställning som engelsmännen visat och vi rönte inte alls samma uppskattning som i Bristol. Jag antar att officerarna uppmärksammades mer. Men för manskapet gjorde Amsterdam inte ett skvatt. De vanliga studiebesöken och inbjudningarna uteblev. Jag fick en känsla av att livet i Amsterdam var rått och lite okultiverat. Det kanske var en följd av tyskarnas långa ockupation av landet.
5
Tisdagen den 2 juni lämnade vi Amsterdam och gick norrut med destination Trondheim. På onsdagskvällen var aftonhimmeln grå och dyster. Dåligt väder var på gång. Vädret försämrades under natten och barometern föll stadigt. Det blåste friskt och sjön var mycket hög och värre skulle det bli. På torsdag eftermiddag och natt ökade vinden till halv storm, sjön blev grov och barometern stod på 746 mm. Man kunde inte förflytta sig på däck och det var inte heller tillåtet. Laga mat var inte att tänka på. Norrköping rullade våldsamt i sjön. I tystnaden på natten hörde jag hur en tomflaska på durken rullade från den ena sidan till den andra. Den dunsade i fartygssidan med sådan kraft att jag trodde den skulle slås sönder. Vid några tillfällen fruktade jag nästan att vi skulle slå runt.
   På morgonen ändrade vi kurs och följde med sjön under några timmar och fick således vinden in akterifrån. Kursändringen skedde för att kocken skulle kunna vistas i byssan och koka lite choklad. Hårt bröd, mjukost och varm choklad smakade alldeles utmärkt. Efter hand förbättrades vädret och på eftermiddagen kunde man ta sig fram på däck och se verkningarna av de oerhörda krafter vi varit utsatta för. Akterut på babordssidan hade det funnits en stor tung lår av mahogny fastskruvad i däcket. Kvar fanns nu bara skruvarna och bottenramen. Relingen på samma sida var böjd inåt och låg nästan platt mot däcket.
   Nästa dag angjorde vi utsidan på jagaren Stockholm mitt ute på Nordsjön. En besättningsman hade insjuknat i blindtarmsinflammation och måste skyndsamt föras till sjukhus. Eftersom Stockholm fortfarande hade problem med sin panna, blev det vi som fick ta emot patienten. Efter fyra timmar kom lots ombord och efter ytterligare en timme avlämnade vi ÖSK am 3 nr 1415-11-47 Johansson till den väntande ambulansen i Bergen.
Två dygn senare anlände vi till Trondheim och förtöjde där. I den stan fanns inte mycket att göra eller titta på. Vi låg där bara några vardagar. Trondheims Kinematografer bjöd besättningarna på filmföreställningar på en av biograferna Sentrum, Filmteatret, Verdensteatret och Rosendal Teater. På inbjudan stod: "Dagsavisenes biografannonser viser forestillingstider og hvilke programmer som kjöres." Det var bara att välja. Alltid något. Klicka på bilden så förstoras den.
   I Trondheim ligger en av nordens största och mest berömda medeltida byggnad, Nidarosdomen. Den inbjöds vi att besöka. Kyrkan blev välbesökt men jag misstänker att besöksfrekvensen inte blivit så överväldigande om inte fartygsbefälet beordrat besättningarna från alla tre fartygen att göra besöket i samlad trupp. Biskopen höll ett tal och läste en speciell välsignelse över oss sjömän.
   Efter tre dagar lämnade vi Trondheim. Det skedde inte helt utan problem. Stockholm låg vid kaj och vi var förtöjda utmed Stockholms styrbordssida. Vår passage till och från land skedde således över Stockholm. Ett vanligt sätt att förtöja jagare och mindre båtar. Ofta låg flera båtar i bredd. Det var en av anledningarna till att jagarolyckan i Märsgarn fick så katastrofala följder.
   Vid det här tillfället svarade en flaggkadett för manövreringen när vi kastade loss. Normalt förtöjde vi Norrköping med fyra vajrar eller trossar, två akterut och två förut. Av dessa fyra kallades en för förliga och en för aktra springet. Oftast brukade man först kasta loss akterut och därefter enkla förliga förtöjningen och behålla springet. Sedan lät man maskinen gå sakta framåt på förliga springet. En man passade på fartygets utsida med en fendert för att inte skada färgen vid stäven. Samtidigt lade man rodret dikt styrbord eller babord, beroende på vilken sida som förtöjts. Aktern pressades därigenom sakta ut från kajen. När vinkeln mellan kajen och båten blivit så stor att båten skulle gå klar när den backade, stoppades maskinen. Springet lossades och togs hem samtidigt som jagaren sakta började backa snett ut från kajen. Det brukade aldrig vara några problem. Men nu började backningsmanövern för tidigt så Norrköping gick inte klar utan relingarna högg i varandra och skadades. Det fanns också risk för att personalen som svarade för hanteringen av vajrar och fendert skulle komma till skada men det gick trots allt bra till slut.
   Nästa hamn var Göteborg. Men redan vid tiotiden på kvällen tvingades vi göra en avstickare in till Kristiansund och lämna av en kadett till sjukhuset.
   Innan vi kom in på svenskt vatten informerade chefen oss om att tullen skulle komma ombord. Den som hade något att förtulla skulle vända sig till väbeln. Jag kom att tänka på mina silverskedar. Portföljen oroade jag mig inte för. Den kunde vara köpt var som helst och vi var många som handlat portföljer. Men silverskedarna. Är det tullpliktigt gods? tänkte jag. Ska jag fråga väbeln? Nej, det är dumt. Det är ju bara suvenirer. Fast silver är ju ädelmetall och sex av samma sort. För mitt inre såg jag hur tullarna kom ner i mässen, letade i genom våra skåp och hittade mina skedar. Med den inbillade skräckbilden på näthinnan kom jag fram till att det var nog bäst att gömma dem i alla fall.
   När vi tog ombord tullen stoppade jag i min okunnighet skedarna i strumporna, i de jag hade på mig alltså, tre i vardera och fodralet gömde jag på min drabbningsplats vid kanonen. Under den närmaste timmen förflyttade jag mig med en viss försiktighet. Det hela var löjligt. Man tittade inte alls i fartyget. Jag antar att man frågade fartygschefen om det fanns något att förtulla. Det var ju sprit och cigaretter tullen var intresserad av. Mina silverskedar var på intet sätt tullpliktiga. På eftermiddagen den 14 juni anlöpte vi Göteborg och förtöjde vid kajplats 17. Långresan var slut.

6
Sommaren stod i sin fullaste fägring och västkusten var underbar. De närmaste veckorna firade vi helgerna i Göteborg, Strömstad, Lysekil och Göteborg.
   Tjejerna i Lysekil var festliga. Jag tror inte att någon telegrafstation i hela Sverige var så väl bemannad som den i Lysekil. Nästan varenda tjej man dansade med var anställd på telegrafen när man frågade vad de gjorde. I själva verket jobbade de i konservindustrin. Men av någon anledning ville tjejerna inte gärna tillstå att de rensade och lade in fisk.
   I början av juli återvände vi till hemmahamnen Karlskrona. På vägen dit hände en liten malör för min backlagsman. Det var torsdag och middagsmålet bestod således av ärtor med fläsk och pannkaka. Vinden kom från sydväst och var inte speciellt kraftig. Men när vi lämnade Kattegatt och gick in i Öresund mötte vi några vågor som medförde att Norrköping gjorde en oväntad djupdykning med fören. Just då kom backlagsman med famnen full av kärl med mat och satte ner foten på lejdaren(trappan) till mässen. Men just då fanns det ingen lejdare att sätta foten på utan han steg rakt ut i luften och hamnade tillsammans med ärtor, pannkakor och sylt på durken. Han klarade sig bra men blev förfärligt arg. Turligt nog hade kocken mat så det räckte till en ny omgång åt oss.
   Vid ankomsten till Karlskrona skingrades eskadern. Efter sju dagar startade Norrköping en ny turné med snabba förflyttningar men nu utmed Norrlandskusten. De följande fem veckosluten låg vi i Skellefteå, Härnösand, Sundsvall, Hudiksvall och Gävle. I Gävle blev jag för övrigt sent en natt hembjuden av en mycket glad och gästfri person. Visiten fick dock ett hastigt och snopet slut.
   Jag var på väg hem från en festplats. Klockan var väl ungefär halv två när en medelålders herre, som var på gott humör och som tydligen ville ha sällskap, anropade mig:
- Hallå sailor!
- Hallå själv, sa jag.
- Följ med hem så ska du få en grogg.
- Nja, det vet jag inte. Klockan är mycket och jag tänker gå ombord och sova.
- Det kan du göra i mårrån eller senare i dag. Okey, varför inte, tänkte jag. Det är söndag och jag är vaktfri. Fast det är ju en konstig tid att göra besök på. Men han är ju välklädd och ser prydlig ut. Han vill väl fortsätta och festa och en stund kan jag väl göra honom sällskap.
   Efter en kort promenad stannade vi vid en äldre välskött villa. Jag visades in i ett kontorsliknande rum med stora fåtöljer av läder. Han plockade fram groggvirke och småpratade hela tiden. Vi hade just smakat på våra groggar när dörren slits upp och en kvinna i morgonrock och rufsigt hår stirrar på min värd och med ilska i rösten säger:
- Är du galen? Ska du släpa hem främmade människor mitt i natten. Och full är du också.
- Ta det lugnt, sa min värd, vi ska bara ta oss en grogg. Gå och lägg dig igen.
- Jag tänker inte gå och lägga mig så länge du sitter här pokulerar med okända människor. Vem vet vad du tar dig till härnäst.
- Okända människor, pokulerar? Den här mannen tillhör ju för helvete vårt försvar. Han är värd en grogg. Men sånt begriper inte ni fruntimmer. Jag såg att hon tog sats för att komma med ytterligare kommentarer. Stämningen var obehaglig och situationen ytterst pinsam. Bäst att lämna dem åt sig själva, tänkte jag, tackade för groggen, tog min mössa och gick.
   Visst var det roligt och spännande att besöka nya platser och träffa andra människor, åtminstone i början. Men man tröttnar ganska snart. Skillnaden mellan den ena och den andra platsen är verkligen inte så stor, särskilt inte de mindre orterna. Ofta brydde jag mig inte om att gå i land på platser som vi besökte mellan veckosluten. Vad gör man t ex i Alnö en tisdag, i Nynäshamn en onsdag eller i Dalarö en torsdag? Man stannar ombord, läser, spelar kort, skriver brev eller sysslar med sin hobby.
   För mig var Stockholm idealet. Där fanns alltid mycket att välja mellan. Så egentligen trivdes jag bäst när fartyget låg på Hårsfjärden över veckosluten. Det var så enkelt att ta bussen in till stan och hyra ett rum på Örlogshemmet. Sen var det bara att ta för sig av nöjeslivet: alla dansställen, biografer, teatrar och restauranger.
7
I mitten av september togs Norrköping in på örlogsvarvet i Stockholm. Hon skulle läggas upp. Lördagen den 25 var den sista lördagen ombord för mig och Gunnar. På kvällen besökte vi tre som hållit ihop under sommaren, Gunnar, Stig och jag, Hasselbacken på Djurgården. Vi åt ett utmärkt smörgåsbord. Tillsammans hade vi upplevt sex minnesvärda månader och om några dagar skulle vi skiljas. Gunnars kontraktstid gick ut och han hade bestämt sig för att lämna flottan. Stig skulle fortsätta med avrustningsarbetena en bit in i oktober, men vad som sen skulle ske visste han inte.
- Du kanske kommer med på Fylgias vinterlångresa, sa jag.
- Haha, sa han. Nej du, den chansen är obefintlig. Jag är ju dessutom utbildad för jagare och inte för kryssare. Men du har tur som får stanna här uppe.
- Ja, stanna just nu får jag inte, för Patricia ligger i Karlskrona och det är där besättningsbytet ska ske. Men snart är jag tillbaka.
   Jag skulle nämligen till depåfartyget Patricia. Hon fungerade som moderfartyg för ubåtarna och låg för det mesta på Hårsfjärden eller i Stockholm. Det passade mig utmärkt.
- Vad ska du göra Gunnar när du har muckat, frågade jag.
- Jag ska börja i ett vaktbolag. Det är redan klart. Men helst skulle jag vilja jobba med något som har anknytning till musikbranschen, försäljning kanske.
- Ja, jag antar att du har tänkt igenom situationen för det är ett viktigt steg du tar. Det är knepigare än vad man kan tro att komma ut i det civila efter att ha varit väl omhändertagen i fyra år. Men möjligheten finns ju att söka tillbaks till flottan. Det gjorde jag.
- Flottan kommer jag nog inte att sakna men däremot alla kompisar, sa Gunnar.
   Efter middagen hade vi tänkt gå och dansa. Men det blev inte så. Tiden gick och vi satt kvar, drack och pratade ända tills restaurangen stängde. Det blev vår sista kväll tillsammans. Den 29 september lämnade jag jagaren Norrköping och tog tåget till Karlskrona.

Designat av Kjell Närkhammar i december 2000.Uppdaterat i december 2001.


Underhållning på däck	I Nordsjön på väg till Bristol