FEMTE KAPITLET

Hjälpvedettbåt 274

Detta kapitel avslutas med ett
avsnitt om underbefälsskolan.

1

Jag anlände till Hälsingborg sent på eftermiddagen. Från järnvägsstationen såg jag över till andra sidan hamnbassängen. Där invid parapeten låg några militära fartyg. Det blev en lång promenad med sjösäcken på axeln. Först utmed hela hamnbassängen till dess ände och sedan nästan samma väg tillbaka på motsatta sidan utmed parapeten till båtarna.

Hälsingborg
Hälsingborg 1940-tal. Bilden utgiven av Killberg Hbg N:o12623


   Där låg fyra båtar som tillhörde flottan. HJVB 274 var den största i samlingen. Jag såg mig om efter vaktposten men det fanns ingen. Inte heller fanns det någon sådan på eller vid någon av de andra båtarna. Förundrad klev jag ombord och slängde sjösäcken på däcket. Då uppenbarade sig en person som visade sig vara kocken som sa:
- Tjänare! Är du hungrig!
- Om! Jag har inte ätit ordentligt sedan i morse, sa jag.
- Vi visste att du skulle komma så jag har ställt undan en portion åt dig, fortsatte han. Vi hade blodpudding till middag. Men jag är rädd för att den kan ha torkat för det är en bra stund sedan vi åt. Gå ner i skansen så kommer jag med maten.
- Ja, men var är vakthavande, sa jag. Jag måste anmäla mig först.
- Vakthavande? Anmäla dig? Vad då? Här finns ingen ombord av befälet nu. Dom är i land. Styrman Svensson bor förresten här i Hälsingborg och han kommer inte förrän i morgon bitti.
- Vem är chef nu då? undrade jag.
- Det finns ingen. Men snacka med Lindberg han är nog äldst av oss som är ombord. Han finns i skansen.
   Jag gick ner i den s k skansen. Det satt några stycken där. En av dem höll på och plockade med en väldigt liten båt med master och rår. Det visade sig vara Lindberg. Han var mörkhårig, solbränd och cirka 30 år.
- Välkommen ombord, sa han. Var kommer du ifrån?
- Från Karlskrona. Dessförinnan har jag legat på pansarskeppen Gustav V och Sverige och jag har förresten också legat på fullriggaren Jarramas, sa jag, och sneglade på den lilla båten han höll på med.
- Finns det något skåp som jag kan ha och var hänger jag min koj?
- Vi har inga hängkojer utan fasta britsar här ombord. Detta är en gammal fisketrålare som staten har hyrt in och byggt om. Du ska bo här i skansen och längst ner på babordssidan är din brits och skåpet är det som är närmast britsen.
   Kocken dök upp med den omtalade maten. Visst var väl blodpuddingskivorna lite torra men anrättningen smakade förträffligt. Sedan den dagen har jag gillat blodpudding men det ska vara knaperstekt fläsk och lingon till.
   Under tiden jag åt berättade Lindberg att hela besättningen bara bestod av femton personer. En kapten som chef, en styrman, en maskinist och resten manskap. Jag var den ende i besättningen som var stamanställd. Det framgick också att den förträfflige kocken i det civila var gruvarbetare. Men han är bra, sa Lindberg. Själv var han sjöman i det civila.

Besättningen, privat foto
Manskapet på HJVB 274 juni 1945

   Jag kom snart underfund med att han verkligen var en befaren sjöman. Han hade besökt de flesta världsdelar och var mycket kunnig. Även befälet ombord hade i sin civila gärning anknytning till handelsflottan på ett eller annat sätt.
   När han såg att jag var artillerist nämnde han att båten var beväpnad med en kanon, som stod på backen. Om den fungerade visste han inte för den hade aldrig använts eller testats under hans tid ombord.
- Varför har ni inte några vaktposter vid landgången? frågade jag. Det har varit självklart på de båtar jag hittills legat.
- Det finns ingen anledning, sa han. Kriget är slut och på båtarna som ligger här finns ingenting av militärt intresse. Vår uppgift är att rensa sundet från eventuella minor och andra hinder. Tyskarna har haft fräckheten att lägga ut ubåtsnät från den danska sidan över internationellt vatten och in på den svenska sidan. Nu gäller det att få bort dem så fort som möjligt. Hittills har man åstadkommit en ränna i näten, som handelsfartygen kan passera genom. Det är här vi kommer in i bilden, förklarade han. Varannan vecka ligger vi till ankars i Öresund utanför Viken och håller uppsikt på fartygen som är på väg in i sundet från Kattegatt. Löper de risk att missa rännan och gå in i näten uppmärksammar vi dem på faran. Det har hänt att fartyg har fastnat i nätet och ankrat i panik. Att sedan ta sig därifrån går inte med mindre än att offra ankare och kätting. Ett likadant fartyg som vårt ligger alltså därute nu.
   På måndagen var det vår tur att gå de sju distansminuterna och avlösa den andra hjälpvedettbåten. Vi ankrade i sundet där det vidgar sig mot Kattegatt. På styrbords sida låg det lilla idylliska samhället Viken och på den andra sidan syntes den danska kusten, inte längre bort än att man med kikare kunde upptäcka rörelser även på den sidan.
   Rakt föröver låg Kattegatt. Det blåste för det mesta från det hållet. I bland till och med så att vattnet forsade om stäven på båten trots att vi låg stilla. Det var inte ovanligt att vattnet strömmade in i sundet med en hastighet av cirka fem knop, d v s drygt nio kilometer i timmen.
   Den vecka vi låg till sjöss hade vi jour dygnet runt. Man det var ändå en ganska behaglig om än lite långtråkig tillvaro.Signalisten, privat foto Vi var fem som delade på jobbet att hålla utkik på bryggan. Det betydde två timmars utkik och i princip åtta timmars ledighet.
   Problemet var sysselsättningen under ledigheten. Det fanns ingen litteratur ombord och min brevskrivning var fort överstökad.. Värre kunde det vara att få i väg breven. Veckan vi låg i Viken fick ingen utom kocken gå i land. Men det hände att han behövde komplettera matförrådet och då tog han med sig posten. Vi solbadade förstås när det var möjligt. Det var ju sommar. Kortspel förekom i liten omfattning och aldrig om pengar.
   Att segla med styrman Svensson var en uppskattad sysselsättning. Det fanns gott om fisk i sundet och han tyckte om att dörja makrill med släpdörj. Det brukade vara jag eller Lindberg som fick nöjet att rigga och segla med livbåten. Svensson skötte dörjen och krokade av makrillen. Resultatet blev ofta en bra förstärkning av kosten ombord. Pilka torsk var ett annat nöje som han ägnade sig åt. Tidigt på morgnarna lät han sig ros ut till ett par speciella platser. Men då svek honom ofta fiskelyckan.
   Bygga små fullriggare och sätta in i en literflaska var ett bra sätt att få tiden att gå. Det var det Lindberg höll på med när jag kom ombord. Han lärde mig den konsten.
   När vi låg i Hälsingborg var förhållandet omvänt. Då var det arbetstiden som var svår att fylla med meningsfulla uppgifter. Vi som tjänstgjorde på däck ägnade oss lite halvhjärtat åt att skrapa och måla fartygets skorsten.
   Däremot hade de flesta av oss inga problem med fritiden. Någon ordnad vakttjänst förekom inte. Det fanns egentligen bara en regel som gällde efter arbetstidens slut. Någon av manskapet skulle alltid finnas ombord. Det var ett förtroende som vi inte missbrukade. Det var aldrig några problem när man ville gå i land. Alltid fanns det någon som skulle stanna ombord. Jag hade i princip permission varje kväll under de veckor vi låg i Hälsingborg. På en danstillställning hade jag träffat en flicka som jag för det mesta var tillsammans med.
   Flottans båtar väckte en viss uppmärksamhet och det var många hälsingborgare som promenerade ut på parapeten och tittade på dem och pratade med oss.
   Vid ett tillfälle var det en äldre herre som upptäckte ett av Lindbergs flaskskepp och ville köpa det.Min första båt, privat foto Men först ville han veta hur Lindberg burit sig åt för att lossgöra och sedan sätta tillbaka botten i flaskan utan att det syntes några märken.Han var nämligen övertygad om att det var den enda väg som båten kunde ha förts in i flaskan. Det blev ingen affär för han trodde inte på Lindbergs uppriktiga försäkran att han fällt masterna på båten och sedan pressat in den genom flaskhalsen.
   En dag upptäckte några civilpersoner ett lik som låg och skvalpade i vattnet på utsidan av parapeten nästan mitt för vår båt. Vi kallade på polisen och hjälpte sedan till att hala upp den döde, som visade sig vara resterna efter en tysk officer i gul flygoverall.
   Kocken var en ganska speciell person. Han var kunnig i mycket men hade dock sina begränsningar. En lördagseftermiddag såg jag hur han och två av de äldre beredskaparna tisslade och tasslade. De smuttade på något, som de uppenbarligen inte var nöjda med. Så småningom fattade jag vad det var frågan om och det bekräftades också senare. Man hade helt enkelt haft mäsk stående i värmen nere i köket och sedan försökt göra brännvin av det. Jag fick ett smakprov men det var förfärligt och var helt omöjligt att förtära. Jag förmodar att de slängde smörjan överbord för jag såg aldrig någon dricka av det eller uppträda påverkad ombord. Ja, nog var det en konstig båt jag hamnat på. Förhållandena ombord gjorde mig verkligen förbryllad. På de fartyg jag hittills seglat hade det rått en exemplarisk militärisk ordning och kontroll in i minsta detalj. Varje landpermission hade föregåtts av inspektion och avprickning på permissionsplån. Klockslag och tider hade varit viktiga. För sen ankomst från landpermission bestraffades i lindriga fall med permissionsförbud och i värsta fall med arrest. Det personliga uppträdandet var viktigt. Blev man tilltalad av en underofficer eller officer, intog man självklart enskild ställning och svarade med tillägg av hans titel. Ingen, utom sjukskrivna, fick vistas på trossbottnar och i mässar under arbetstid. Arbetstiderna iakttogs för övrigt mycket noggrant.
   Men här ombord bestämmer vi i princip själv landpermissionen. Någon kontroll när vi går i land eller kommer ombord existerar inte. Det räcker att vi är ombord i hyfsad tid på morgonen. Vakttjänst och bevakning förekommer överhudtaget inte alls. Något organiserat arbeta när vi ligger i land går det knappast att tala om. Arbetsledning i egentlig mening förekommer inte heller. Man kan utan överdrift påstå att militär ordning och disciplin är bannlyst ombord. Nåja, tänkte jag, vi gör ju vad vi ska. Varannan vecka ser vi till att inga båtar går in i ubåtsnäten.

2

De följande veckorna i Viken skilde sig inte nämnvärt från varandra. Vi såg några tumlare. De är i och för sig inte så ovanliga i de här vattnen men för mig var det första gången jag såg en tumlare. En engelsk ubåt passerade.

Engelsk ubåt, privat foto
Engelsk ubåt i Öresund

Den hade en ovanlig form. Normalt är en ubåt spolformig i en rak sluttande linje från för till akter om man ser den från sidan i vattnet. Men den här hade en oregelbunden och liksom vågformad ovansida från för till akter. Den såg ut som om den hade blivit överkörd av en jättemaskin. Den var betecknad med N 94. Jag tog ett foto av den.
   Vid något tillfälle under veckan frågade kocken vad vi ville ha till middag på lördagen. Kyckling var det ett ljushuvud som föreslog. Han var väl medveten om det orealistiska i förslaget men ville skoja med kocken. Var skulle kocken få tag i kycklingar? Sådana ingick inte i flottans mathållning.
   Tidigt på lördagen bad kocken att få bli rodd i land. Efter några timmar signalerade han hämtning. Han hade lyckats köpa tre levande unghöns, som avrättats på platsen. Närmare kyckling än så kunde han inte komma förklarade han. Vi var imponerade och flera hjälpte honom att plocka och göra i ordning hönsen enligt hans anvisningar. Det blev en god middag och kocken rönte stor uppskattning för sitt initiativ.

En viss irritation hade börjat märkas i besättningen, som huvudsakligen bestod av äldre beredskapare. Jag var med mina 18 år den yngste ombord och så fanns det ett par 20-åringar som gjorde rekryten, bl a Happy. Han tillhörde inte dom som klagade. Han skrattade åt det mesta även om något gick på tok och han hade definitivt ingenting emot att ligga i Hälsingborg. Med sin blonda kalufs och sitt stora glada leende såg han bra ut och hade sällskap med en jättesnygg, trevlig tjej.
   Men beredskaparna tyckte det var dags att mucka. Kriget var slut sedan flera månader och nu var det dags att åka hem, menade de. På en fråga varför ingenting hände hade befälet sagt att efter slutfört uppdrag skulle vi gå till Karlskrona örlogsvarv och mönstra av. Föst då blev det fråga om hemförlovning för beredskaparna. Båten skulle sedan återställas till civilt skick och återlämnas till ägarna. Någon månad till fick man nog räkna med innan sundet var rensat. Att vi var inne i slutfasen förstod vi eftersom antalet båtar som flottan haft stationerat i Hälsingborg för det praktiska arbetet hade minskat till ett par stycken.
   Kriget var slut. Ja visst, i Europa men inte i övriga världen. I stilla havet kämpade amerikanarna mot japanerna. Man hade trängt samman dem på deras huvudöar och utsatte dem för ett förödande bombardemang. Men japanenerna ville inte ge sig utan villkor.
   Redan tidigt på våren 1945 när jag låg ombord på Sverige gick det ett rykte att amerikanarna skaffat sig ett fruktansvärt vapen, en bomb. När bomben detonerade utvecklades en sådan hetta, påstods det, att vattnet i haven kanske skulle förgasas och då skulle jorden förgås. Jag trodde inte på det där men riktigt, riktigt säker kunde man ju inte vara.
   Den 6 augusti 1945 fick vi veta att vapnet var förfärande men att jorden åtminstone inte just då gick under. Det var den dag då amerikanarna fällde den första atombomben över Hiroshima. Den 8 augusti förklarade Sovjetunionen Japan krig och började tränga in i Manscuriet. Dagen efter fällde amerikanarna den andra atombomben och nu över staden Nagasaki. De båda bomberna åstadkom en fruktansvärd massaker. Mer än 150 000 människor dog och ännu flera sårades eller skadades av radioaktiv strålning.
   Amerikanarna tog därmed en fruktansvärd hämnd för de sjömän som dog när japanerna i december 1941 överföll Pearl Harbor. Efter ytterligare sex dagar kapitulerade Japan och andra världskriget var slut.

3

I början på september kom besked om att vi skulle gå till Karlskrona om några veckor. Det första veckoslutet därefter åkte jag och hälsade på min mormor som jag växt upp hos och tyckte så mycket om.
   Hon vistades på ett ålderdomshem några mil sydost om Lund. Personalen uppskattade att jag hälsade på min gamla mormor och tyckte jag kunde sova över på hemmet. Det fanns rum lediga.
   Innan jag somnade på kvällen kom jag att tänka på Harry Martinsson. Jag hade nyligen läst hans självbiografiska romaner Nässlorna blomma och Vägen ut. Som barn vistades han en tid på ett ålderdomshem.
   På förmiddagen den 19 september lämnade vi Hälsingborg. Det hade plötsligt blivit höst. Dagen var kulen och blåsig. Lindberg stod som vanligt vid rodret. Han stod alltid till rors när vi var under gång. Jag trodde att vi skulle gå genom den relativt nybyggda Falsterbo kanal men chefen ansåg sig ha gott om tid och valde att runda näset i stället.
   Omkring klockan 17.00 låg vi tvärs Simrishamn. Jag fick order att avlösa Lindberg vid rodret så han fick äta. Efter ungefär fyrtiofem minuter hade vi kommit in i Hanöbukten, där var sjön ordentligt gropig. Det var bara jag och styrman på bryggan.
- Jag går ner en stund, sa styrman.
- Ja, styrman.
   Det hade blivit mörkt och det enda som lystes upp i styrhytten var bestickbordet med sjökorten och så kompassen som jag stod och stirrade på. Det var ingen gyrokompass utan en traditionell magnetkompass med kardansk upphängning. Den rörde sig hela tiden.
   Jag kände hur svettpärlorna började komma i pannan. Jag visste vad som var på gång, sjösjukan. Jag hade visserligen legat ombord ett par månader och till sjöss varannan vecka. Men vi hade legat för ankar när vi låg i Viken och det var skillnad. Hur bär jag mig åt tänkte jag. Jag kan inte spy i styrhytten för lukten går inte ur på veckor. Jag kan inte släppa ratten för då faller hon direkt ur kurs och lägger sig bredsides med vågorna. Stoppa maskin? Nej, det går inte. Allt det här flög snabbt genom huvudet på mig. Jag beslöt mig för att spy i min båtmössa. Som tur var hade Lindberg ätit och kom tillbaka några minuter efter det jag hade "vomerat".
- Vad bra att du kom, sa jag. Styrman gick ner för en stund sedan och jag har spytt i båtmössan. Den ligger här på golvet.
- Ja, jag tyckte väl det luktade skunk, sa han.
   Han fick kursen och tog över rodret. Jag langade snabbt båtmössa med innehåll i Hanöbukten och satte korsdrag i styrhytten. Jag tror inte chefen eller styrman märkte något. Jag hörde i vart fall aldrig någon kommentar om elak lukt i styrhytten.
   Vid ankomsten till Karlskrona gick vi direkt in på örlogsvarvet. Dagen därpå skulle arbetet börja med att rusta av fartyget. För min del skulle jag mönstra av och inställa mig på kasern Sparre. Jag skulle börja på underbefälsskolan. Men först gick jag till den gamla kära stampen och belånade min klocka. Stampen var ett välkänt ställe. Där hade min klocka varit många gånger.
   Den här gången behövde jag slantarna för att betala ett litet handlån till Lindberg. Jag hade kommit att tycka väldigt bra om honom. Han var en yrkesskicklig sjöman. Som person var han anspråkslös och generös och en mycket god kamrat. Den bekantskapen var egentligen den största behållningen av min sjökommendering på HJVB 274. För min fortsatta utbildning i flottan hade den här tiden inte gett särskilt mycket men det hade varit roliga månader.

Underbefälsskolan

1

När jag passerat grinden och vakten till kasern Sparre, ställde jag ner sjösäcken och tittade ut över den stora kaserngården, som just då var helt öde.

Nu ingång till boverket, privat foto Numera boverket, privat foto
Här låg ingången till Sparre
på 1940-talet
Detta var kaserngården på 1940-talet,
med matsalen i fonden

   Jaha, tänkte jag, nu är man tillbaka till utgångspunkt. Det var här det började. Här på Sparre fick jag min första kontakt med flottan för drygt två år sedan.
   Jag mindes gymnastiksalen. Där testades vår fysiska förmåga och där genomfördes en del av läkarundersökningen. Jag kom särskilt ihåg strimmorna av solsken på golvet och de långa repen som hängde ner i stora bukter från taket i den som jag tyckte enorma lokalen. Jag hade aldrig tidigare varit i en gymnastiksal. I den skola jag gick som barn fanns ingen gymnastiksal och ämnet gymnastik fanns inte i läroplanen på den tiden, i vart fall inte i skolorna på landsbygden.
   Jag mindes lokalerna där våra teoretiska kunskaper kontrollerades. Konstigt nog var jag aldrig orolig eller nervös under proven men väl irriterad över en viss typ av frågor som jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera. Det var olika figurer som skulle kombineras. Jag förstod helt enkelt inte vad provet skulle tjäna för syfte, utan kände mig bara dum.
    Jag mindes den stora matsalen. Man fick hämta mat på bricka vid en lång disk. Det hade jag aldrig varit med om. Dittills hade jag alltid suttit vid ett bord och tagit för mig eller blivit serverad. Under skoltiden åt jag medhavd matsäck. Fyra smörgåsar och en liten flaska mjölk fick trängas med skolböckerna i ryggsäcken.
   Jag mindes den vita byggnaden med expeditionerna där vi samlades sista dagen. Diskussionen mellan oss pojkar handlade om kontraktet. Skulle man skriva på eller tacka nej. Fyra år var en lång tid, tyckte många. Och så är det kanske när man är 17 år. Jag var bara 16, men för mig var beslutet givet på förhand. Jag skulle skriva under. Hade jag rest hit och gått igenom proven skulle jag också fullfölja. Det föll mig aldrig in att jag kanske inte dugde, att proven inte var godkända eller att flottan helt enkelt inte ville ha mig. Inte heller tänkte jag på att jag var för ung. Man skulle ha fyllt 17 år och det gjorde jag först i december. Men jag skulle få dispens av chefen för marinen var det sagt. Och visst blev jag antagen.
   Några skrev inte på. Förhållandena under de första dagarna hade gett dem ett dåligt intryck och de ville inte binda sig för så lång tid, sa de. Jag var för naiv för att misstänka att de kanske inte fick något erbjudande utan att flottan tvärtom tackade nej, vilket är det mest troliga.
   Ångrade jag mig nu? Nej, inte alls. Tvärtom! Jag trivdes bra i flottan. Men jag var tveksam några gånger när jag låg på Jarramas. Vad hade jag gett mig in på? Var det så här i flottan? Jag kände fortfarande rysningar av obehag och kyla när jag tänkte på det. Det var ingen rolig tid. Jag ruskade på mig, tog sjösäcken och gick till expeditionen och anmälde mig. Fick matkort och besked om var jag skulle bo. Ett schema för de närmaste dagarna fanns på logementet.

Foto AB Almquist & Cöster
Kasern Sparre, expd. till vänster, logomentsbyggnaden till höger
Jag vandrade snett över kaserngården med sjösäcken till tredje trapphuset i den stora logementsbyggnaden. Tre trappor upp låg mitt logement.
   Logementet såg i princip ut som logementet på sjömansskolan, kanske lite mera fönster och möbler. Det fanns plats för tiotalet personer. Några av dem var redan där. Ingen som jag kände. Allt eftersom dagen led droppade resten in, men inte en enda av mina gamla kompisar. Några av dem, bl a Georg och Lasse, hamnade i alla fall på luckan bredvid. På varje våning fanns flera logement. Utanför dem låg ett gemensamt samlingsrum, som var möblerat med bord och stolar.
   Logementet och samlingsrummet var den studiemiljö som flottan bestod oss med under de två följande terminerna. Det var förenat med åskilliga problem att läsa i den miljön, särskilt som kurserna var krävande. Nåja, i bland gick det väl hyggligt att läsa trots att det var bullrigt och stökigt på logementet. Vi var ju vana vid att leva nära varandra och i bullrig miljö. Då var det svårare att motstå propåerna från kompisarna.
- Ska du hänga med på bio?
- Du följer väl med ut och dansar?
- Vi ska gå på krogen! Följer du med?
- Kom! vi saknar en man i bridgen.
En del grabbar hade lätt för sig, några hade redan realexamen i botten. Och så fanns det de, som tyckte det räckte om man blev godkänd och som läste minsta möjliga. Det var de grabbarna som stod för kompistrycket.
    För min del var det nödvändigt att plugga om jag skulle hänga med och jag hade också lust att läsa. Självklart räknade kursledningen med att fritiden i första hand skulle användas för skolarbetet. Det var en svår avvägning. Några gånger kunde man säga nej till inviterna men inte för ofta, ty då var man inte längre en kompis och det ville man ju vara.

2

- Givakt!
- Hissa flaggan! Under de följande 20 sekunderna blåste hornblåsaren en speciell fanfar för flaggan, som långsamt hissades på stången högst upp på den vita expeditionsbyggnadens tak. Därefter följde orden:
- God morron sjömän!
- God morron kapten! svarade 300 elever unisont.
Så började första skoldagen och i princip alla andra vardagar under hela skoltiden.
   Klockan 07.55 var det uppställning på kaserngården och fem minuter senare följde den lilla ceremonin. Därefter började dagens lektioner, som med avbrott för en timmes lunch i regel pågick till klockan 16.45.
   Det var huvudsakligen realskolans ämnen vi läste. Lärarna titulerades magister och var civilanställda men med militära manér.
   I lektionssalen rådde tystnad mellan eleverna och disciplinen var sträng. Tilltalades en elev eller om han uppmanades svara på en fråga var rutinen följande:
- Magistern, sa eleven, reste sig snabbt upp ur bänken, tog ett steg ut i gången mellan bänkraderna och levererade beskedet eller svaret, tog ett steg in och satte sig.
    Ett par gånger i veckan var dagens första lektion gymnastik. Den leddes av en gymnastikdirektör. Redan från första stund fick vi klart för oss att han krävde absolut uppmärksamhet och exakta, snabba rörelser. Han var ytterst skarpsynt och fordrande.
   Vi hade inte haft gymnastik sedan sjömansskolan för ett och halvt år sedan. Även om vi var unga och hade god kondition blev den första veckan ändå förfärlig. Jag hade ont överallt i hela kroppen. Under en lektion klagade Pelle, som blivit lite rund under sjökommenderingarna.
- Mina herrar, sa gymnastikdirektören, att klaga nu är pjosk. Hittills har jag tagit det lugnt. Om jag velat köra hårt hade ni fått krypa ut till duscharna. När jag är färdig med er kommer ni att vara i utmärkt kondition. Han fick rätt. Redan efter första terminen var vi vältränade och uthålliga och tyckte till och med att gymnastiken var rolig.
    Mindre roligt var däremot de långa köerna till matsalen. Det var ju inte bara underbefälsskolan som låg på kasern Sparre. Här fanns också en årsklass värnpliktiga, som fick sin första grundläggande utbildning. Morgnar och kvällar gick det väl an. Då sträckte sig kön från matsalen, som låg en trappa upp, bara en bit ner i trappan. Men vid lunchtid ringlade sig kön nerför trapporna och ut på kaserngården i fyra led.

Matsalen, foto utgivet av Sjömanskåren
Matsalen på kasern Sparre

    Maten var i regel god och vällagad. Men det fanns vissa rätter, som jag avstod från. Lappskojs var en sådan. Den bestod av tunna, tunna strimlor av corned beef, kokta potatisar, morötter och selleri som man pressat till mos. Då fick det i stället bli en macka och en kopp fika eller choklad på marketenteriet.
    Det gällde att hålla sig väl med flickorna som serverade. För det mesta fick man backa (påfyllning). Lite berodde det på vem som stod vid disken. Musikanten var bussig.
   Det var en ganska kortväxt yppig blondin, omkring 20 år. Hon såg bra ut. Namnet Musikanten hörde jag första gången av Lasse.
- Vad spelar hon för något? frågade jag intresserat.
- Det vet jag inte, sa Lasse oförstående.
- Vet du inte? Hur kan du då kalla henne för Musikanten?
- Ja, men det ser du väl!
- Vadå, ser? Det kan man väl inte se.
- Jo, men hon har ju musen precis i kanten på disken, alltså mus i kanten.

3

Jag träffade Limpan av en slump. Vi började prata när vi en dag stod i matkön. Han hade en del lustiga kommentarer om livet och tillvaron i flottan. Vi åt tillsammans och gjorde sällskap från matsalen.
    Jag hade inte sett honom tidigare och när jag tittade på hans ärm fick jag förklaringen. Han var radiomatros och hade således fått annan yrkesutbildning än jag. Det visade sig att han bodde i samma trapphus som jag men våningen under. På kvällen kom han upp och frågade om jag hade lust att följa med på bio. Det var så det började.
    Cendréfärgat vågigt hår, blå ögon och rak näsa kunde det ha stått i Limpans pass om han haft något. Vi trivdes och hade kul tillsammans och blev väldigt goda kompisar.
    Limpan var förstås ett smeknamn. Han kom från Motala eller som han själv sa, från staden med de höga popplarna och den låga moralen.
    Limpan hade tagit realexamen och skulle fortsätta studera när något inträffade som ändrade hans planer. Radiotekniken var hans stora intresse. Han hade sökt till flottan därför att det var det enda vapenslag som hade en särskild utbildningslinje för radio, påstod han.
    Limpan hade många strängar på sin lyra. Han var musikalisk. Hans bästa instrument var piano, sa han. Men med sig på luckan hade han ett stort pianodragspel, som han hanterade med stor finess. Han spelade också kort. Och inte vad som helst utan bridge och det lärde han ut. Efter första terminen kunde åtminstone sex eller sju av oss spela bridge. Han hade humor och var bra på att berätta historier. Det gav han prov på när Georg beklagade sig över att en av grabbarna i slafen bredvid låg på rygg och snarkade så högt att han inte kunde sova.
- Men det är enkelt att greja, sa Limpan. Det är bara att sära på knäna.
- Sära på knäna? sa Georg förvånad.
- Javisst! Har du inte hört historien om tanten som gick till doktorn och bad om hjälp för att hennes man snarkade så gruvligt.
- Nää!
- Jo, det var så här.
- Ligger han på rygg? frågade doktorn.
- Ja, det gör han.
- Sära då på knäna, sa doktorn. Gumman var skeptisk men gick hem och på kvällen när mannen började snarka gjorde hon som doktorn sagt och till hennes förvåning tystnade gubben.
    Efter en tid träffade hon doktorn igen. Hon nämnde att hans ordination fungerade men undrade hur det kunde komma sig.
- Det är så enkelt så egentligen skulle jag inte tala om det, sa doktorn. När man särar på knäna så faller pungen ner och täpper till tvärdraget.

Plötsligt blev det inne att skaffa sig civila kläder. På Ronnebygatan fanns en stor klädesaffär där man kunde handla på kredit om man var stamanställd. Limpan, som alltid var full av idéer och entusiasm, föreslog att vi skulle gå dit och ekipera oss.
- Men det går inte, sa jag. Vi måste ju kunna förvara kläderna nånstans. Mitt skåp är redan proppfullt och förresten kommer vi ju varken ut eller in genom vakten civilklädda.
- Nej, det har du rätt i, sa han. Men han fann genast på råd och fortsatte:
-Vi hyr ett rum på stan.
- Okay!
    Det var inte svårt. Vi hittade ganska snabbt ett rum på Björkholmen. Det var egentligen mer än ett rum , ty där fanns ett litet kokskåp med vatten, en elektrisk platta, några kokkärl och lite kantstött porslin. Egen ingång och med dass på gården. Det var alltså helt omodernt och hyran var låg. Men rummet var stort, hade en skaplig täljstenskamin, ett par sängar med madrasser och täcken, ett bord och några stolar.
    Vi fick själva teckna abonnemang med elverket för värden betraktade rummet som en lägenhet och det fanns en särskild elmätare i hallen. Det var smart av honom, för det visade sig vara svinkallt i lägenheten så vi tvingades skaffa ett litet elektriskt element.
    Vi tecknade abonnemang med elverket, köpte hem ved och installerades oss i lägenheten. Detta blir bra, tänkte jag, här kan man sitta och läsa i lugn och ro. Men nu var det först fråga om att ekipera oss. Jag köpte en mörk kritstrecksrandig kostym med ljusgrå väst, mörkblå paletå och hatt, vit sidenscarfs, svarta skor och handskar, en uppsättning skjortor och strumpor.
    Tillsammans med försäljaren gick jag igenom kostnaderna för det hela. Det var överkomligt tyckte jag. Kläderna kunde jag ta med mig och behövde inte betala en krona utan det skulle komma en inbetalningslapp varje månad tills det hela var betalt. Jag var ju fast anställd i flottan så det var inga problem, tyckte försäljaren. Limpan hade god smak och ekiperade sig om möjligt ännu flottare än jag.
    Vi förlade vår civilklädda premiär till stadshotellet en lördag kväll. Vi åt middag, dansade och hade trevligt. Ytterligare några lördagar var vi ute och festade. Det kändes lite snobbigt att gå omkring civilklädd i denna uniformstäta stad.
    Skolarbetet tog allt mera av min tid och besöken i lägenheten blev glesare. Limpan var där oftare. Han behövde inte läsa på kvällarna. Magisterns genomgång fungerade som en repetition för honom, påstod han. Det gick inte så bra att läsa i lägenheten som jag hade trott. Det var kallt att var där och det lönade sig inte tidsmässigt att trava dit och sedan tillbaka till kasernen igen på vardagkvällarna.
   En dag när vi stod i matkön pekade Limpan på en högbåtsman som ginade över kaserngården, och sa:
- Där går han som klippte till doktorn.
- Vilken doktor, sa Lasse, som stod tillsammans med oss.
- En av läkarna på lasarettet. Häromdagen när jag var på sjukan, fortsatte Limpan, berättade en av sjukvårdarna den tragiska historien.
    Det hände visst för ett halvt år sen. Högbåtsmannen är gift och bor här stan. Han hade en dotter som var nio år. En kväll fick hon ont i magen och de åkte till lasarettet med henne. Där konstaterade jourhavande läkare att det inte var något allvarligt utan de kunde åka hem. Det skulle gå över av sig själv. Flickan blev sämre på natten och då pratade de med samme läkare på telefon. Men han vidhöll sin tidigare diagnos och menade att flickan sjåpade sig.
   Nästa dags eftermiddag togs hon in på sjukhuset och dog några timmar senare på operationsbordet av brusten blindtarm. När högbåtsmannen fick beskedet att flickan dött, kollade han om den läkare som haft jour dagen innan var på sjukhuset. Det var han inte. Han var i bostaden. Han gick dit. Barnflickan eller om det var hembiträdet sa att han inte var hemma utan på middag hos någon av höjdarna i stan. Högbåtsmannen gick dit. Ringde på och frågade efter doktorn. Blev ombedd att stiga in och vänta. När doktorn kom klippte han till honom med all kraft mitt i plytet så han stöp och blev liggande bland skor, galoscher och paraplyer. Därefter vände högbåtsmannen sig om, gick ut, stängde dörren efter sig och gick hem.
    Varken läkaren eller någon annan lär ha hört av sig till högbåtsmannen utan händelsen fick passera i tysthet.

4

Julen det här året tillbringade jag mesta tiden av ferien hos en kusin, som bodde på Sofiagatan i Malmö.
    En del av ledigheten ägnade jag faktiskt åt att plugga, bl a engelska som jag var svag i.
    Jag besökte min mormor och blev liksom förra gången erbjuden att sova över på ålderdomshemmet. Men jag tackade nej. Det var lördag och jag hade andra planer för kvällen. Jag tänkte gå och dansa i folkparken.
    När jag steg av tåget hade jag gått direkt till hotellet och hyrt ett rum. Det fanns faktiskt ett hotell i den lilla byn, som heter Genarp.
    Folkparken var sig lik. Där hade jag varit många gånger innan jag tog värvning. Jag var den ende flottisten och väckte uppmärksamhet. Jag dansade flitigt och hade roligare än på länge. Det var skojigt att träffa gamla skolkamrater av båda könen. Vad som gjorde mig förvånad var hur lite jag hade gemensamt med dem. Det var inte mer än två år sedan vi skilts åt men ändå tyckte jag vi levde i två skilda världar.
    En ung flicka som hette Anna bjöd upp mig på damernas. Jag kände henne flyktigt och visste att hon bodde långt ute på bondlandet. När orkestern annonserade sista dansen kom hon och bjöd upp igen och då sa hon helt frankt:
- Du kan väl följa mig hem.
- Men hur ska det gå till, sa jag. Du bor ju långt ute på landet.
- Du kan väl cykla.
- Jag har ingen cykel, sa jag.
- Du kan cykla på min med mig på pakethållaren.
- Men jag kan ju inte gå hela vägen tillbaka.
- Du får låna min cykel. Ställ den vid kafét så hämtar jag den sen.
- Olåst?
- Javisst, det är ingen som rör den. Den har förresten inget lås.
    Jag hade en känsla av att hon bara var mellan 16 och 17 år och misstänkte att det mera var uniformen än innehållet som attraherade henne. Jag ställde upp men borde ha vetat bättre. Mitt i vintern, visserligen barmark men än då, svart som i en säck, grusväg och minst sex kilometer i vardera riktningen. Klockan kvart över tre var jag tillbaka i byn och ställde cykeln på avtalad plats.
    Nästa dag, innan jag tog tåget tillbaka till Malmö, gjorde jag ytterligare en kort visit hos mormor som sa:
- Du hade roligt i går kväll, hörde jag.
- Jaa!? Hur kan hon veta hur jag hade det i går, tänkte jag. Men jag fick förklaringen när jag gick. I korridoren mötte jag ett biträde, som jag kände igen från folkparken. Hon hade berättat.

5

Åter i Karlskrona. Det kändes skönt att vara tillbaka i den rätta miljön, ty det var så jag numera upplevde flottan. Här fanns mina vänner, här hade jag mina få tillhörigheter, här hade jag en roll och här var jag någon. En kväll några veckor in på den nya terminen sa Limpan:
- Jag tycker vi ska ta körkort nu när vi ligger stilla här i Pinan.
- Men de hinner vi inte, protesterade jag. De är snart februari månad och i slutet på mars ska vi ju sjökommenderas. Dessutom har vi en massa prov i mars.
- Ja, jag vet. Men jag har snackat med en körskola. Det är inga problem, sa dom. Det klarar ni på en och en halv månad om ni är normalbegåvade.
- Men vi har väl ingen nytta av körkort på sjön, försökte jag.
- Nej, men när vi muckar. Det blir ett måste om några år. Nu är kriget slut och bilen kommer snart att bli var mans egendom.
    Visst! Man ville ju inte framstå som en obegåvad reaktionär utan gick snällt i fällan. Nästa dags kväll knallade vi upp, Limpan och jag, och skrev in oss vid körskolan som låg vid Stortoget. Vi fick en lärobok och blev uppmanade börja läsa teorin. Muntligt förhör skulle hållas om en månad. Ett par körlektioner bokades in. Varje lektion betalades i förskott vid körtillfället. Jag tror inte Limpan tänkte på den sidan av saken när han väckte idén. Det där med pengar var inte hans starka sida. Min erfarenhet från vårt gemensamma hyresförhållande var onekligen dyster. Limpan var inte snål och ville göra rätt för sig. Men han hade aldrig några pengar. Hur det kunde komma sig vet jag inte och ändå tjänade han några kronor mer än jag. För att bibehålla sina färdigheter i telegrafi fick radiomatroserna varje månad avlägga prov på fritiden. Godkänt prov honorerades med tio eller femton kronor. Limpan var bra och hade alltid godkänt.
    Karlskrona är ganska backig men det var inte svårt att köra i stan bara man såg upp med spårvagnarna. Körningarna gick i stort sett hyggligt. Jag gjorde inte bort mig någon gång. Men jag hade ett speciellt litet löjligt problem.
    Bilskolan hade två bilar. På båda manövrerade man färdriktningsvisarna med en kontakt mitt på instrumenttavlan. Vred man åt vänster fälldes vänster pil ut och tvärtom.
    På en av bilarna återgick färdriktningsvisaren automatiskt men på den andre fick man böja sig fram och fälla tillbaka visaren. Den första gången jag körde använde vi bilen med det automatiska systemet men de följande lektionerna råkade det alltid bli den andre bilen. Då glömde jag konsekvent visaren. Gång på gång under samma lektion hörde jag instruktörens mässande:
- Fäll tillbaka färdriktningsvisaren.
    Teoriprovet klarade vi utan problem. Men inte körningen. Vi släpptes helt enkelt inte fram, Limpan och jag. Det berodde på pengabrist. Vi hade inte råd att köra så ofta som körskolan tyckte vi borde ha gjort före uppkörning.
- Ni kan få fortsätta övningsköra nästa gång ni kommer till Karlskrona, sa dom.
- Ja, det var ju trösterikt. Troligen skulle vi inte komma tillbaka till Karlskrona förrän vi skulle mucka om ett och ett halv år. För min del blev Limpans körkortsidé tyvärr enbart slöseri med tid och pengar.
    Däremot visade sig vår ekipering bli en mycket lönsam affär. Vi hade inte fått något inbetalningskort till klädesaffären i februari och fick inget i mars heller. Det visade sig att affären gått i konkurs. Vi hade gjort tre eller fyra inbetalningar. Uppenbarligen skrevs våra skulder av för ingen av oss hörde någonsin mera från företaget.

6

Vi var inne i slutet på mars och hade en del skrivningar och andra prov framför oss. Limpan och jag avvecklade vårt hyresförhållande. Den 1 april upphörde avtalet men redan en vecka innan beslöt vi tömma lägenheten. Vi hade redan bestämt var vi skulle förvara kläderna. Det var jag som kommit på idén.
- Vi går till stampen med dom, sa jag. Vi lånar bara en liten slant på dom så får vi inga problem när vi ska lösa ut kläderna.
På stampen var man inte ett dugg intresserad av att ta hand om kläderna mot ett litet lån.
- Det här är inget klädmagasin, sa dom. Ska ni låna, får det bli efter prylarnas värde.
    Det fanns ett annat problem med stampen. Panten fick inte ligga mer än viss tid. Löstes den inte ut eller omsattes inom föreskriven tid blev den såld.
Vi löste problemet på ett annat sätt. Det visade sig att det i Karlskrona fanns ett ställe där man fick lämna in pälsar till förvaring och där lyckades vi få lämna våra kostymer och ytterrockar. Avslutningsdagen avlade vi prov i segling. Provet gick av stapeln nedanför länsresidenset och examinatorerna hade tagit plats på kajen. I sjön låg en tiohuggare som försetts med barlast och riggats med två master. Vädret var utmärkt. Det blåste en lätt bris.
    Provet bestod i att kasta loss och hissa segel, segla några hundra meter ut mot Smörasken, vända, segla tillbaka och lägga till vid utgångspunkten. Vi var två i båten och gjorde två turer. Den ena gången som befälhavare och den andra gången som gast. Det var turen som befälhavare som betygsattes.
    Lasse och jag seglade tillsammans. På hösten just när skolan börjat seglade vi ofta på fritiden han och jag. På kasern Sparre fanns flera båtar som eleverna fick låna. Det var visserligen Blekingeekor men vi skaffade oss erfarenhet och vi var inte obekanta med den typ av båt vi nu skulle segla. Den lärde vi oss hantera på Oscar II. Vi genomförde båda en utmärkt segling. Efter den långa kaserntiden och pluggandet såg jag nu fram mot att åter bli sjökommenderad.

Start flottan Nästa kapitel


Designat av Kjell Närkhammar i december 2000.