ÅTTONDE KAPITLET

Ubåtsmoderfartyget Patricia

På morgonen gick jag direkt från Stockholmståget till Pia, som hon i dagligt tal kallades. Hon låg på örlogsvarvet, förtöjd utmed sidan på pansarskeppet Sverige. Hon såg stor ut; som ett passagerarfartyg med flera däck och hytter utmed gångborden.
   Skeppsnumret jag fick innebar att jag skulle bo i styrbords förliga mäss. I mässen fanns plats för 15 - 20 personer. Omedelbart till höger innanför dörren fanns en avbalkning med ett draperi för ingången. Det var mitt lilla krypin. Det var stökigt i mässen för en stor del av besättningen byttes. Totalt var vi 97 stycken som kom ombord och lika många som gick i land den här dagen.
   Inte en enda av underbefälet kände jag. Idel nya ansikten. Så hade det ju också varit på Norrköping. Jag fick en känsla av att alla mina gamla kompisar från Sjömansskolan och från underbefälsskolan lämnat flottan. Visserligen fick jag nya vänner. Men något saknades likväl, något som jag inte kunde förklara.

Klicka för megabild

   När jag orienterade mig ombord fick jag känslan av att vara på ett passagerarfartyg. Ledstängerna på trapporna mellan däcken och överliggaren på stora delar av relingarna var t ex av mahogny eller teak. Även överbyggnaderna bestod till stor del av ädelträ och däcken var genomgående av trä. Här fanns minsann ingen pansarplåt eller plåt överhuvudtaget.
   Jag frågade väbeln om det fanns några dokument ombord så man kunde läsa om hennes bakgrund och bestyckning.
   Ja visst, en del står i årets marinkalender och på expeditionen finns några papper du kan få läsa, sa han.
   Så fick jag veta att Pia var jämngammal med mig. Hon byggdes 1926 i Newcastle, England. Någon gång på trettiotalet köptes hon av Rederi AB Svenska Lloyd för att användas på linjen Göteborg - London. Från början var hon således ett passagerarfartyg. Och uppenbarligen ett påkostat sådant. En del av lyxen fanns kvar både in- och utvändigt. Det fanns t ex något så ovanligt som bastu.
   När flottan fick korn på Pia hade statsmakterna framskridna planer på att bygga ett helt nytt moderfartyg för ubåtarna med plats för sex ubåtsbesättningar. Men det tar tid att bygga ett fartyg och behovet var angeläget så 1940 års riksdag beslöt att i stället köpa Pia. Hon var större än det fartyg som planerats, 102 meter lång och 14,5 meter bred. Maxfarten var bara 15 knop men det ansågs tillräckligt för ändamålet.
   Pia byggdes om på Lindholmens varv och inreddes för att rymma besättningarna för nio ubåtar. Tillsammans med den egna personalen uppgick besättningen i sin helhet till cirka 500 man.
   Hon utrustades med en kvalificerad radioanläggning, hydrofon, perifon och dimbildareanläggning och bestyckades med ett luftvärn bestående av åtta 40 mm automatkanoner i fyra dubbellavetter och två 20 mm automatkanoner. Ombord fanns också dykarutrustning. Pias bakgrund och nuvarande uppgift var intressant och jag undrade nyfiket hur den här kommenderingen skulle bli.
   Mina uppgifter ombord bestod huvudsakligen i att fungera som vakthavande underofficer, vara arbetsledare och ansvara för ordningen i de båda förliga mässarna. Den sistnämnda uppgiften var anledningen till att jag bodde i manskapsmässen och inte i den underbefälsmäss som fanns på undre däck.
   Att svara för ordningen var inte helt problemfritt. Ett problem uppstod redan första morgonen. Efter utpurrningen, som skedde via radio, skulle jag bl a se till att manskapet kom upp. Det visade sig att ombord på Pia, i babords mäss, fanns Sveriges i särklass tröttaste beväring. När jag tjugo minuter efter utpurrningen tittade in i babords mäss var alla utom en på benen. Jag gick fram, ruskade honom och sa:
- Nu måste du upp!
- Ja furir, sa han och reste sig i britsen till sittande ställning. Efter en kvart gick jag tillbaka och kollade. Han hade lagt sig igen och sov på nytt. Nu ruskade jag honom ordentligt och hotade med rapport om han inte omedelbart gick upp. Jag hade inte en tanke på att rapportera honom men på något sätt måste jag få igång honom. För säkerhets skull stannade jag kvar och väntade tills han steg ur britsen.
   Samma historia upprepades nästa morgon och nästa och nästa. I vaket tillstånd verkade killen snäll och resonabel. Det var alltså inte för att obstruera som han låg kvar utan han var helt enkelt inte vaken trots att han svarade på tilltal. Jag pratade med hans kompisar och sa:
- Nu får ni försöka få upp honom på morgnarna. Kommer styrman blir det obehagligt för både honom och mig.
   Sen fick jag höra att de inte kunde lämna honom sittande i britsen för då la han sig direkt. Inte heller kunde de ställa honom på durken nedanför britsen. Nej, hans kompisar var tvungna att sätta honom på bänken vid backlagsbordet och fälla upp hans brits för att vara säkra på att han inte skulle somna om igen.

2

Efter en vecka lämnade vi Karlskrona och gick norrut mot Stockholm. På eftermiddagen utförde vi målgång för torpedbåtar. Det gjorde vi också nästa dags morgon och då för en jagare och tre torpedbåtar. Vid elvatiden akterförtöjde vi i Märsgarnsviken på Hårsfjärden.


Pia i kvällsbeslysning, akterförtöjd i Märsgarnsviken
   Verksamheten ombord på Pia skilde sig väsentligt från den jag vant mig vid på andra båtar. Här ombord förekom ingen stridsutbildning. Vår uppgift var ju inte heller att strida utan sörja för att ubåtsbesättningarna fick en god service. Livbåtsövningar ägde naturligtvis rum och lite sjömansutbildning men för det mesta handlade det om skötsel och underhåll av fartyg och materiel samt givetvis vakthållning.
   Ett varierande antal ubåtar brukade ligga förtöjda utmed vår sida när vi låg i Märsgarnsviken. Varje ubåtsbesättning hade sin egen mäss på Pia och fick service av oss på olika sätt. Vi höll med mat, transporter till och från Vitså och svarade för vakthållning m m. När ubåtarna var till sjöss var deras mässar låsta.
   Vi som jobbade på däck hade egentligen ingen kontakt med ubåtsbesättningarna. De bodde och skaffade (åt) i sina mässar och skötte sig själva. Officerarna och underofficerarna hade däremot mera kontakt med sina respektive kolleger på Pia eftersom de ingick i Pias respektive officers- och underofficersmäss.
   För att få en liten uppfattning om hur det var att ligga på en ubåt och känna på hur det var att dyka med en sådan fick några av oss på Pia en dag följa med på en kortare tur. Det blev - i varje fall för mig - en odramatisk upplevelse. Jag märkte inte särskilt mycket av vad som hände varken när vi dök eller gick upp till ytan igen. Jag hörde komandon om att tankarna skulle fyllas till viss del, att tankarna skulle blåsas och jag kände att ubåten lutade en smula, men det var allt.
   Däremot konstaterade jag att tystnaden var påtaglig när vi var under vatten. Och det var trångt, fruktansvärt trångt. Då förstod jag hur viktigt det var för ubåtsbesättningarna att ha tillgång till Pia, en fin och välskött Pia.
   En annan sak stod också klar. Ska man vara ombord på en ubåt får man inte lida av cellskräck.
   Min lediga tid ombord på Pia tillbringade jag för det mesta hos kollegerna i underbefälsmässen. Vid ett tillfälle tyckte Linkan, en av mina nya kompisar, att jag kliade mig misstänkt ofta och sa:
- Väldigt vad du kliar dig.
- Ja, jag vet, det började i går kväll. Och i natt kliade det som sjutton.
- Har du varit ute med dåliga flickor?
- Nej, nej, det är längesen jag var tillsammans med någon tjej.
- Du kanske har badat bastu?
- Ja, i förrgår.
- Och du satt förstås med bara röven på laven.
- Ja, det är klart!
- Då får du skylla dig själv. Du har säkert fått flatlöss eller bagg som dom också kallas. Det är lätt att få i en varm bastu. Jag sitter alltid på en handduk när jag är i bastun.
   Jag gick till sjukhytten och sa till sjukvårdaren:
- Jag har fått bagg!
- Jaha, var har du dom nånstans? sa han skämtsamt.
- Ja, var brukar man ha dem!
- Det kan faktiskt variera. Det finns flera ställen. Under armarna till exempel och i ögonbrynen. Det är samma slags hår där som runt könet fast det är ju på det stället som dom så att säga brukar göra entré.
   Jag fick en liten burk salva och efter några dagar var jag av med ohyran. En erfarenhet rikare. Linkan, ja. Han hette naturligtvis inte Linkan utan Erik Lindkvist. Vi fann varandra första dagen ombord. Till en del berodde det kanske på att vi båda var från Skåne. Han var tre eller fyra år äldre än jag och hade nyligen återvänt till flottan efter några års civil verksamhet. Han hade varit lokförare vid SJ och bodde i Stockholm. Han var frånskild och hade en liten lägenhet på söder. Det var en lättsam kille. Ljust hår och med ett tilldragande leende.

Efter att ha legat stilla i ett par veckor i Märsgarnsviken kastade vi loss omkring den 20 oktober och gick till Stockholm. Ordinarie förtöjningsplats i Stockholm visade sig vara vid Östra Brobänken på Skeppsholmen. Ett utmärkt läge på gångavstånd från centrala Stockholm.
   Här låg vi i tre veckor och sedan återvände vi till Hårsfjärden och Märsgarnsviken. På vägen dit gjorde vi först ett avmagnetiseringsprov. Det fanns en sådan anläggning på Värtan. Och anledningen till provet, som var rutin under krigsåren, var magnetminan.
   Magnetminan var en tysk uppfinning, som konstruerades redan i slutet av 1939 och som ställde till stora problem för de allierade. Den fälldes med fallskärm från flygplan och lades ut från ubåtar. När ett fartyg passerade över minan aktiverade fartygets magnetism minans utlösningsanordning. Minan detonerade när fartyget befann sig rakt över och dess botten revs upp.
   De allierade hade tur. Engelsmännen kom underfund med minans konstruktion redan samma år. Natten mellan den 22 och 23 november fällde nämligen tyskarna magnetminor i Themsenmynningen. En av dem hamnade på en sandbank och upptäcktes när det blev ebb. Den låg i realiteten på land under några timmar när det var lågvatten. Då gällde det att desarmera den och komma på dess hemlighet. Man hade ingen aning om hur den var konstruerad och i vilket skede den kunde explodera.
   Kapten Ouvry och minstyrman Baldwin anmälde sig frivilligt för att desarmera minan. Under hela arbetet hade Ouvry en mikrofonhjälm på huvudet och redogjorde via radio exakt förvarje handgrepp han gjorde. De lyckades desarmera minan. Andra listade sedan ut att detonatorn reagerade på magnetism.
   Nu gällde det att finna ett motmedel. Men hur göra man för att avmagnetisera ett helt fartyg. Det visade sig vara ganska enkelt. Om man anbringade en kabel runt fartygets sidor och släppte på elektrisk ström neutraliserades skrovets naturliga magnetism. Redan i mars 1940 var detta enkla skydd anbringat på de flesta av de allierades fartyg; och i sinom tid också på våra.
   Avmagnetiseringsprovet var alltså en kontroll av att skyddet fungerade. Men risken att Pia skulle gå över en magnetmina i Östersjön 1948, mer än tre år efter krigsslutet, får väl ändå bedömas som högst osannolik. Frågan är om tyskarna överhuvudtaget någonsin fällt magnetminor i de farvatten som Pia trafikerade.
   När provet var klart fortsatte vi sydvart mot Huvudskär. Vi slängde ut en släpboj och gick under några timmar målgång för ubåtar under torpedskjutning. Självklart tog man vara på torpederna men det hände faktiskt någon enstaka gång att man inte återfann alla. Men det var inte vår huvudvärk. På eftermiddagen förtöjde vi som vanligt i Märsgarnsviken.
   Ja, så ungefär såg schemat ut för Pia under hösten 1948. Ett par veckor i Märsgarnsviken och sedan några veckor vid Östra Brobänken i Stockholm. Under förflyttningarna mellan förtöjningsplatserna låg vi till sjöss något dygn och gick målgång för ubåtarna. Vid en av dessa förflyttningar fick Pia fungera som trupptransportfartyg för en kontingent värnpliktiga, som skulle öva landstigning någonstans i skärgården.
   De kom ombord när vi låg vid Östra Brobänken. Omedelbart därefter gick vi till sjöss och låg utomskärs hela natten för att fingera en längre transport. Vädret var dåligt och Pia rörde sig oroligt i sjön. Det var synd om pojkarna, som i princip var inlåsta i ett par av de ubåtsmässar som stod tomma. Många av dem mådde illa.
   Vid sjutiden på morgonen ankrade vi i yttre skärgården och efter en stund närmade sig de landstigningsbåtar, som skulle hämta pojkarna. Det enklaste sättet att lämna Pia hade varit att göra som när man kom ombord, nämligen gå över fallrepet för det hade vi firat ner. Men nu skulle det ske under krigsmässiga former och fort skulle det gå. För det ändamålet hängde vi stora nät av rep på babords utsida, som de skulle använda vid debarkeringen från Pia till landstigningsbåtarna. Med full stridsutrusning och med livbälten på sig fick de ta sig över relingen och klättra ned i landstigningsbåtarna med hjälp av näten. På många av pojkarna kunde kamouflagefärgen inte dölja att de var vita i ansiktet och fortfarande sjösjuka. Men det gick bra. Ingen trillade i sjön. Men man kan ju undra hur effektiv en svårt sjösjuk soldat egentligen är.

Dåligt väder	Debarkering från Pia till landstigningsbåt

3

För mig som gillade Stockholm var det här en kalaskommendering. Jag trivdes utmärkt på Pia. Visst hade det varit bättre om jag sluppit jobbet som mässansvarig och i stället fått bo i underbefälsmässen. För det var alltid något på gång i manskapsmässarna. Ett par av killarna, en i vardera mässen, trivdes varken i flottan eller med mig. Oavsett vilka uppgifter de fick så opponerade de sig och maskade.
   Det fanns också en kuf i babords mäss. Han gick omkring och slog folk på käften, fast det skedde i ordnade former. Han betalade fem kronor till var och en som han fick söva med ett slag på käken.
   Det hela gick till så att den som fått sin femma fick sätta sig på en brits så han inte skulle falla och skada sig när han förlorade medvetandet. Ett kort slag utdelades på sidan av käken med otrolig precision, i de flesta fall med utlovat resultat.
   Jag sa åt honom att han inte fick hålla på, men det brydde han sig inte om.
- Dom gör det ju frivilligt och får till och med betalt, sa han.
- Ja, men tänk om du skadar någon. Du kan ju träffa på en som har glaskäke. Det har man väl hört talas om.
- Nej, det är ingen risk. Då skulle det ju inte vara tillåtet att boxas.
   Jag kom ingenstans med honom.

Senare nämnde jag för väbeln att jag gärna ville byta skeppsnummer om det gavs tillfälle. Han lovade tänka på saken.
   En dag embarkerade en ung, blek och fysiskt späd officer, en fänrik. Han släpade på en kanot, som han ville ta med ombord. Jag var vakthavande underofficer och hänvisade honom till vakthavande officer. Hur skulle det se ut, tänkte jag, om alla ville ha med sig kanoter, cyklar och annat. Efter diverse diskussioner med bl a fartygschefen fick kanoten i alla fall följa med. Fänriken hängde upp den längst akterut bakom styrmaskinen under övre däck. Där syntes den knappt.
   Det visade sig att han inte släpat med sig kanoten för nöjes skull, utan för att förbättra sin fysik. Efter ungefär tio månader lämnade han Pia. Jag hade sett hur han paddlade under våren och sommaren och fick också tillfälle se när han debarkerade med sin kanot. Det var en helt annan person som gick i land. Han såg frisk och vältränad ut, var lite bredare över axlarna och jag tyckte han fått ett kraftigare bröstparti.
   Som vanligt när det gällde fartyg, som tillhörde Karlskrona örlogsstation, försökte befälet planera verksamheten så man kunde tillbringa de stora helgerna i hemmahamnen. Pia utgjorde inget undantag. Den 14 december lämnade vi Märsgarnsviken och anlöpte Karlskrona dagen därpå.
   Det var en kort jul det här året. Julafton inföll på en fredag. Jag firade julen ombord och ställde upp för kompisarna så att jag hade vakt fem dagar i sträck. Ingen väntade på mig, jag hade inget hem att åka till och inte heller någon lust att gå på stan, så det spelade inte så stor roll vad jag gjorde, tyckte jag. Och för all del det kunde vara bra att ha en del vakter till godo för vistelsen i Stockholm.
   Karlskrona var sig inte riktigt likt, tyckte jag. Det tidigare dominerande inslaget av flottister på gatorna och i kaféerna var nästan borta. Och inte heller kände jag igen några ansikten när jag besökte restaurangerna.
   Inte en enda gång under tiden vi låg i Karlskrona var jag ute och dansade. På bio var jag däremot vid ett par tillfällen men det var också det enda nöjet.
   Vistelsen i Karlskrona blev tyvärr förlängd några veckor eftersom Pia togs in och låg en tid i Oscarsdockan. Men den 26 januari var det äntligen dags att lämna Karlskrona och gå mot Stockholm.
   Innan vi gick skulle babords livbåt hissas och jag fick order att göra det. Under arbetet passerade en ung officer och adelsman, som inte varit ombord så länge. Jag antar att han just då fungerade som vakthavande officer för han stannade och frågade:
- Vem för befälet här?
- Det gör jag! svarade jag.
- Jaha, sa han och gick ner till huvuddäck och anropade vakthavande underofficer.
Jag stod så till att jag hörde den diskussion som följde.
- Det är ju en furir som för befälet när livbåten hissas, sa officeren.
- Ja, jag vet sa styrman, som tillhörde en av de äldre underofficerarna ombord.
- Men den typen av arbete ska ju ledas av en underofficer, sa officeren.
- Jaja, men det klarar mässfuriren lika bra som någon av oss.
   Därmed var frågan utagerad för hans del. Och jag fick fortsätta att föra befälet när livbåtarna sattes i sjön eller hissades.
   Den 27 januari var vi tillbaka i Stockholm och förtöjde vid Östra Brobänken. Därefter vidtog den vanliga ordningen. Vi låg några veckor i Stockholm och några i Märsgarnsviken. Men redan den 19 mars var det dags för ett nytt besök i Karlskrona. Den 28 blev jag nerkallad till väbeln som sa:
- I morgon kommer det två nya furirer ombord. Om du fortfarande vill slippa mässen kan du få bli däcksfurir i stället.
- Ja tack!
- Men då får du ställa upp och ta hand om marketenteriet också för de båda nuvarande marketentarna går i land.
- Ensam? sa jag.
- Nej, en av furirerna på ekonomisidan ställer också upp. Ni får dela på uppgiften och för besväret får ni den vanliga ersättningen, vardera sjuttiofem kronor i månaden.
- Okey! sa jag. Det var inte roligt att åka på marketenteriet men jag tog det för att slippa manskapsmässen.
   Jag gick upp i mässen, plockade ihop mina grejor och flyttade ner dem i underbefälsmässen. Där var det gott om plats.
   Innan vi tog över marketenteriet gjorde vi en inventering och informerade oss om rutinerna. De var enkla. Inköpen samordnades med fartygets övriga inköp av livsmedel m m. Åtgången på olika varor var dokumenterad. Vi hade egentligen bara att meddela vad vi behövde och ta emot vid leverans. Den delen visade sig fungera bra.
   Men att sköta marketenteriet var en tråkig syssla. Det skulle vara öppet en stund på lunchen och på kvällen, dock inte under veckosluten om vi inte låg till sjöss förstås och det gjorde vi aldrig. Antalet kunder var försvinnande litet. Jag brukade ringa till vakthavande underofficer och be honom blåsa i radion: "Marketenteriet är öppet." Men resultatet blev ändå klent. Och det hade sin naturliga förklaring. Vi låg ju nästan alltid förtöjda antingen i Märsgarnsviken eller på Skeppsholmen och på båda ställena fanns affärer med betydligt större sortering än vad vi hade.
   Däremot var det inte ovanligt att jag blev väckt mitt i natten av kolleger, som varit i land och festat och som var törstiga och ville köpa läsk.

4

Livet ombord på Pia gick vidare. Jag trivdes bra med mina nya uppgifter. Som däcksfurir var jag bl a ansvarig för att Pias förnämliga däck av teak hölls rena och snygga. Praktiskt taget varje dag tilldelades jag personal för att knacka rost och måla och för att skrubba däcken. För att få dem riktigt snygga skrubbade vi dem med fin, fin sand. Och Pia var verkligen prydlig.
   Från början på april, hela maj och halva juni månad alternerade vi mellan förtöjningsplatserna på Skeppsholmen och i Märsgarnsviken.
   En lördag i början på juni gjorde Erik och jag sällskap till Djurgården. Vi åt middag på Lingården och gick därefter till Gröna Lunds Tivoli. För mig blev det en mycket betydelsefull kväll, ty då träffade jag en flicka som sedermera skulle bli min hustru. Hon var i min längd, mörk, smärt, snygg och välklädd. Kerstin hette hon. När vi skildes fick jag hennes adress och telefonnummer till bostaden och till arbetet. Men det kom att dröja ett bra tag innan jag tog kontakt med henne.

Vi närmade oss midsommar och den 17 juni återvände Pia till Karlskrona och där låg vi ända till den 11 juli. Då gick vi söderöver. Prick klockan 00.00 passerade vi Smygehuk och på eftermiddagen ankrade vi på Kungsbackafjärden.
   Där låg vi ett par dygn utanför en liten ort som heter Gottskär. Där skulle finnas gott om sommargäster, påstod ett par av mina kompisar när de gjorde sig färdiga att gå i land. Vädret var onekligen inbjudande, vindstilla, soligt och varmt. Men för min del var det inte aktuellt att gå i land eftersom mitt kvarter hade vakt. Jag hade vaktpasset mellan 24.00 -0.4.00. När sista permissionsbåten för natten kom från land klockan 01.00 kollade jag hur många permittenter som fortfarande var i land. Alla hade kommit ombord utom mina båda kompisar. Jaha, tänkte jag, dom har tydligen raggat upp några tjejer och kommer väl med första båten i morron bitti.
   Men strax efter klockan 02.30 närmade sig ett mystiskt flytetyg Pia. I kikaren såg jag att det var en liten jolle med plats för två. Men nu fanns det fyra personer i jollen. Två tjejer och två flottister och fribordet (avståndet mellan vattenyta och reling) var på sin höjd tio centimeter. Den minsta lilla våg och båten skulle vattenfyllas. Men havet var blankt och stilla och inga andra båtar fanns i närheten.
   Stämningen var hög i båten men herrarna lyckades sakta och försiktigt manövrera sig fram till fallrepet på Pia och ta sig upp ur båten. Därmed var faran över och damerna kunde utan risk återvända till land.
   Vi fick sedermera en närmare beskrivning av vad herrarna haft för sig. De hade träffat damerna på ett kaffe. När kaféet stängde gick hela sällskapet hem till en av damerna, lyssnade på musik och förtärde ett par flaskor vin i all anständighet. När de skulle skiljas hade sista båten gått och det var förklaringen till att de anlänt med egen farkost.
   Efter ytterligare ett dygn i Gottskär styrde vi mot Vinga fyrskepp. Det blev en jobbig dag. Vi tog nämligen upp styrbords ankarkätting på däck för kontroll. Och det smärtade mig att lägga den skitiga och rostiga kättingen på mitt fina däck. Men det var nödvändigt för det visade sig att 319 stolpar i kättingen var lösa och måste åtgärdas. På eftermiddagen förtöjde vi vid nya varvet i Göteborg.

Ett trilskande ankare	Att knacka rost är nödvändigt

   Efter fem dagar lämnade vi Göteborg och gick norrut. På eftermiddagen den 19 juli ankrade vi på Gullmarsfjärden. Det var ett underbart väder och på kvällen gick vi naturligtvis i land i Lysekil. Det var en tisdag så nöjeslivet var dött. Men sent på kvällen var det många flickor som sökte sig ner till kajen där vår permissionsbåt lade till. Där låg några fiskebåtar. På en av båtarna dök det plötsligt upp en kille som började spela dragspel. Han fick applåder. Efter andra låten startade en spontan dans som höll på så länge dragspelaren orkade spela.
   Nästa dag när vi kom i land möttes vi av en provisorisk skylt med texten: "DANS PÅ KAJEN FÖRBJUDEN." Eftersom skylten var riktad enbart till oss, tog jag den med mig när jag gick ombord på natten. Skylten satte jag upp i underbefälsmässen.
   Det är inte många gånger under mina år i flottan som jag kunnat ta ett morgonbad i havet genom att hoppa i från fartyget. Men det kunde man den här sommaren. Vi hade ankrat på redden i Strömstad och vattnet var så där klart och lite grönskimrande som det kan bli på västkusten. Två saker fick man tänka på innan man hoppade i. Välja rätt plats så man inte hamnade i närheten av toalettutsläppen och se upp för maneter. Det fanns gott om sådana, stora som tefat.
   Vi låg i Strömstad en hel vecka. Det var högsommar. Massor med turister i stan, sol, bad och glädje. Tyvärr grumlades glädjen något på Pia genom ett par tråkiga händelser som inträffade i Strömstad.
   Den första hörde jag bara talas om. Den inträffade andra dagen vi låg i Strömstad. Utmed gångborden fanns hytter. När sjukvårdaren vid åttatiden på morgonen kom gående från sjukhytten såg han plötsligt en person, som öppnat den inåtgående dörren, sakta falla ut och bli liggande över den höga tröskeln med kroppen halvvägs ut på gångbordet. När han kom närmare upptäckte han att det sprutade blod ur handlederna. Han hukade sig ner och satte tummarna över de skadade pulsådrorna. Sen hände allt i en rasande fart. Fartygsläkaren tillkallades, båten gjordes klar, sjukhus och ambulans alarmerades. Det påstods att sjukvårdaren räddade livet på mannen genom att hålla sina tummar tryckta över de skadade pulsådrorna under hela transporten till sjukhuset.
   Bakom händelsen låg en tragisk historia med alkoholproblem och skilsmässa. Man klarade livet på honom men han kom inte tillbaka till Pia så länge jag var kvar ombord.
   Den andra händelsen var jag direkt inblandad i och den var betydligt mindre dramatisk. Jag var arbetsledare för två gäng, ett som gjorde rent däcket på backen och ett som städade och putsade i styrhytten. När jag tittade till gänget på backen så hade de tagit paus och en del av dem satt uppflugna på ankarspelet och rökte. Ledaren i gänget var den oppositionelle gossen i styrbords mäss. Han hade haft kommentarer redan när jag delade ut uppgiften. Och nu satt han och flinade.
- Sätt i gång och jobba, sa jag.
- Ja, men vi ska röka först, sa han som flinade.
- Ni har rökt färdigt nu det ser jag ju. Sätt igång.
- Om vi skiter i vad du säger vad ska du göra då? sa han som förde talan.
- Det var en enfaldig fråga, sa jag. Ni åker på rapport hela gänget.
- Det skulle du aldrig våga.
- Fresta mig inte! Flera av dem hade nu återgått till verksamheten och då hoppade ledaren ner från ankarspelet och sa:
- Gosse, om jag får tag i dig ensam i land, ska jag se till att du spottar ut tänderna som risgryn. Jag vände ryggen åt honom och gick till väbeln och berä ttade vad som hänt. Väbeln kände väl till honom.
- Nu får det vara nog, sa han. Den gossen ställer bara till djävulskap. Jag ska tala med förste officeren.
   Enligt väbeln hade förste officeren bara sagt:
- Sånt folk vill jag inte ha ombord, se till att han omedelbart lämnar fartyget.
   Tre timmar senare åkte han med båten till Strömstad, avpolletterad till Karlskrona. En tråkig historia kan det tyckas men han slapp ju straff för sitt hot och han trivdes uppenbarligen inte ombord.

5

Efter veckan i Strömstad återvände vi direkt till Karlskrona och efter ytterligare några dagar fortsatte vi till Hårsfjärden och förtöjde på vår vanliga plats i Märsgarnsviken.
   Under västkustresan hade jag då och då tänkt på Kerstin, flickan som jag träffat på Gröna Lund. Ibland när jag gick vakt dök hon upp för mitt inre. Jag såg hennes sitt korta lite burriga mörka hår, de snälla blå ögonen, det glada skrattet och den underbara figuren. Jag hade bestämt mig för att försöka träffa henne igen när jag kom till Stockholm.
   Första kvällen på Hårsfjärden ringde jag henne. Vi bestämde att vi skulle ses på grönan på den kommande lördagen. Även den därpå följande helge träffades vi. Det blev inledningen till ett mera stadigt förhållande. Kerstin hade egen lägenhet på söder i Stockholm. Hon arbetade sedan sju år tillbaka på Electrolux. Hon var några år äldre än jag, hon var klok och hade en underbar humor. Jag kände mig trygg och lycklig tillsammans med henne.
   Den 15 december lämnade vi Stockholm och styrde söder över för att fira jul och nyår i Karlskrona. Jag var ombord alla helger. Vi brevväxlade flitigt, Kerstin och jag, och de dagar vi inte hade brev från varandra talades vi vid på telefon.
   Först efter en och en halv månad återvände Pia till Stockholm och Östra Brobänken och när vi legat där en knapp månade gick vi till Hårsfjärden och Märsgarnsviken.
   Men glädjen att få vara tillsammans med Kerstin blev inte långvarig. Redan efter fjorton dagar gick vi till Karlskrona igen. Och till min fasa såg jag att mitt namn fanns med bland dem som skulle mönstra av enligt listorna på anslagstavlorna. I april 1950 skulle jag lämna Pia och gå ombord på jagaren Uppland.

---

Designat av Kjell Närkhammar i december 2000.Uppdaterat i december 2001.