Flottans Neutralitetsvakt

1967 publicerades krönikan Flottans Neutralitetsvakt 1939 - 1945. Ett skickligt genomfört arbete som beskriver
flottans utveckling och betydelse under andra världskriget. Bilden av jagaren Visby får symbolisera alla de
eskortfartyg, som under kriget anförtroddes konvojerings-,eskorterings- och bevakningsuppgifterna till sjöss. Vid
sjösättninen av just jagaren Visby i oktober 1942, fällde försvarsminister Per Edvin Sköld följande ord:

"Knappast någon del av vårt försvar ha vi hittills under detta krig haft ett så
påtagligt behov av som flottan. Den frågan bör aldrig mera få ställas: Behöver
vi en flotta? Så länge Sverige behöver ett försvar behöver det också en flotta."

Nedan följer några utdrag ur Krönikan, som består av 121 sidor, 19 bilagor och 10 diagram (namnen på
örlogsfartygens befälhavare har ej medtagits i utdragen).

Eskorttjänsten

Den ryska militärledningen insåg sommaren 1942 att en ubåtsoffensiv mot de tyska sjötransporterna över
Östersjön snarast måste sättas in för att därmed lätta trycket mot fronten längs finländska gränsen
och det belägrade Leningrad samt angripa malmtrafiken från Sverige. De ryska ubåtsoperationerna har bland
annat redovisats av förre chefen för Sovjets Östersjöflotta, amiral V F Tribuc i en artikel i Voennoistoritjeskij
journal nr 11/1960 samt av kapten 2. ranges V I Dmitriev i boken "Atakujut podvodniki" (Ubåtar går till anfall),
Moskva 1964. Tribucs artikel har i tysk översättning återgetts i "Marine Rundschaus" aprilnummer 1963
och försetts med utförliga kommentarer av Jurgen Rohwer, vari denne med olika ryska och tyska
källor sökt fastslå de verkliga händelseförloppen. Uppgifterna har i det följande sammanställts med händelser
relaterade i svenska marina krigsdagböcker.

Redan i slutet av maj 1942 sändes den första gruppen om tio ubåtar ut från Leningrad.
Passagen genom minspärrar och bevakningskedjor medförde förlust av flera båtar, men
de flesta tog sig igenom och den 17 juni sänktes det finländska ångfartyget Argo av ubåten SC 317
syd Bogskären, och samma dag gjorde den ett misslyckat anfall mot det svenska ångfartyget Ulla.
SC 317 fortsatte sedan västerut och torpederade den 19 juni det danska ångfartyget Orion mellan Landsort
och Visby samt slutligen det tyska fartyget Otto Cords. Orion sjönk ej utan blev den 23 juni inbogserad
till Visby av marindistriktets hjälpvedettbåt 273 Falken. Besättningen om 22 man hade införts
till Visby av motorseglaren Virgo den 20 juni. En eldare avled av sina skador under transporten.

De ryska utbåtarna kom sedan företrädesvis att operera utanför den svenska Ostkusten mellan
Landsort och Kalmarsund samt efter de tyska och baltiska kusterna.

Så snart den ryska ubåtsfaran upptäcktes vidtogs en serie försiktighetsåtgärder. För passagerarfartyg
i Ålands hav ordnades eskort, vilken även åtföljde fartygen på internationellt vatten. Svenska
handelsfartyg varnades efter hand. Den svenska sidan av Södra Kvarken minerades den 18 - 19 juni
liksom tidigare för att tillsammans med en finländsk minering förhindra främmande ubåtars
inträngande i Bottenhavet. Den finländska mineringen blev emellertid icke utlagd förrän i september.

Den 20 juni, dagen efter Orions torpedering, beordrades eskortering av Gotlandsbåtarna på
sträckan Sandsänkan - Visby, vilken route ändrades till Hävringe - Visby från den 10 juli.
För militära transporter mellan fastlandet och Gotland ordnades regelrätta konvojer.
Enligt en på förhand uppgjord plan infördes regelbunden eskortering i Ålands hav
och på sträckan Stockholms skärgård - Trelleborg med en eskort dagligen i vardera
riktningen. Eskorteringen jämte flygövervakningen påbörjades den 24 juni.

I avsikt att effektivisera eskorttjänsten utfärdade chefen för marinen den 14 juli särskilda direktiv,
vilka kompletterades med detaljbestämmelser av den 28 och 30 juli. Direktiven innebar att befälhavarna på
sjöfartskontrollstationerna tillika skulle vara befälhavare på väntankarplatserna med uppgift att svara
för ordningen där. Handelsfartygen skulle anvisas ankringsplatser samt tilldelas eskortnummer och fördelas
till eskorter. Före avgången erhöll handelsfartygen skriftlig uppgift på plats i formeringen jämte
omkringvarande fartygs namn. Till eskortfartyget överlämnades eskortbesked, omfattande namn, djupgående m m
på samtliga i eskorten ingående fartyg.

Den 22 juni kl 1214 sänktes det malmlastade svenska ångfartyget Ada Gorthon på resa från Luleå till
Tyskland 2,5 sjömil sydost Norra Möckleby på Ölands ostkust. Av besättningen omkom fjorton man medan
åtta räddades av tillskyndande fiskare. Fartyget gick utan eskort. Ubåtens ryska namn har inte kunnat
utrönas, men denna torpedering föranledde den första i raden av svenska démarcher hos de ryska myndigheterna
beträffande stridshandlingar inom svenskt territorialvatten. Torpedfragment funna i vraket hade nämligen rysk inskrift.

Den 1 juli avsköt SC 406 en torped mot det malmlastade svenska ångfartyget Galeon på sydgående inom svenskt
vatten ost Norrbådans ballongprick. Torpeden gick för om fartyget och detonerade kl 1140 mot ett skär. Galeon
befann sig vid tillfället utan eskort mellan mötande nord- och sydgående eskorter. Jagaren Ehrensköld i den
sydgående eskorten upptog jakten och fällde sjunkbomber men utan märkbart resultat. Rysk skrift återfanns
på de sprängda torpeddelarna.

SC 406 försökte ett nytt anfall den 6 juli mot en svensk sydgående eskort utanför Hävringen. Torpeden,
som missade även denna gång, gick i land vid Gäddan och utbåten hade turen undgå de nio sjunkbomber, som
fälldes av den eskorterande vedettbåten Kaparen.

Den 8 juli upptäcktes ubåten SC 406 sydost Kungsgrund av svenskt spaningsflyg, som fällde bomber. Samtidigt med
upptäckten befann sig en nordgående eskort om elva fartyg 4,5 sjömil sydost Kungsgrund. Eskorten utgjordes av
jagarna Nordenskjöld och Karlskrona samt vedettbåten Kaparen. Nordenskjöld och Kaparen gick omedelbart till
anfall och 45 sjunkbomber kastades under en halvtimmes tid. Under tiden hade Karlskrona beordrats bilda dimma mellan
handelsfartygen och platsen för den siktade utbåten. Karlskrona kvarlåg och fällde ytterligare åtta
sjunkbomber till klockan 1100 mot den stora oljefläck som siktats. Kl 1345 övertog jagaren Norrköping bevakningen.
Trots denna kraftinsats från svensk sida klarade sig SC 406, som gjorde ännu ett misslyckat försök att komma i
skjutläge sydost Häradskär.

Denna ubåt uppges även ha varit det svenska ångfartyget Bengt Stures baneman den 28 eller 29 oktober. Bengt Sture
var då på hemresa från Danzig till Oxelösund med kollast. Hela besättningen om fjorton män och en
kvinna anses ha förolyckats. Enligt de tyska kommentarerna till Tribucs artikel skulle fartyget ha sänkts efter två
misslyckade anfall, varefter sju överlevande togs ombord på utbåten som fångar. Enligt svenska
utrikesdepartementets efterforskningar år 1963 torde det endast ha rört sig om sex personer från Bengt Sture.

Den 9 juli påstår sig en annan rysk ubåt, S-7 ha blivit anfallen av svenska eskortfartyg och flyg men detta
torde vara felaktigt. Bättre stämmer då uppgiften om sänkningen av det oeskorterade svenska ångfartyget
Margareta på resa från Tyskland till Köping med kokslast. Torpederingen inträffade då fartyget befann sig 2,5 sjömil
ost Fällbådan utanför Kråkelund. S-7 tillskrivs även sänkningen av den malmlastade svenska ångaren Luleå på resa
till Tyskland. Luleå ingick i en eskort om 28 fartyg, som lämnade Landsort kl 0505 den 11 juli under bevakning av
jagaren Nordenskjöld samt vedettbåtarna Snapphanen och Jägaren. Efter mötet kl 1225 med den nordgående
eskorten syd Häradskär anslöt sig Nordenskjöld rutinmässigt till denna, varför endast de båda vedettbåtarna svarade
för eskorten söderut. Kl 1500 siktades en torpedbana cirka 200 meter för om Snapphanen och torpeden träffade Luleå vid
ettans lucka. Snapphanen satte omedelbart högsta fart mot ubåtens förmodade läge och under en halvtimmes tid fälldes
20 sjunkbomber. Jägaren hann fälla sex sjunkbomber innan den kunde ägna sig åt bärgningen av överlevande från Luleå,
som hade sjunkit inom två minuter med förlust av åtta man.

Chefen på S-7 konstaterar att ubåten utsattes för intensiva sjunkbombsanfall men lyckades ändock komma undan oskadd.
Den 12 och 14 juli gjorde ubåten förnyade anfall men blev undanjagad av eskortfartygen.

Av de svenska fartyg som sänktes av ryska ubåtar, i detta fall S-3, har Tribuc blott namngett C F Liljewalch, vilken träffades
av två torpeder tre sjömil syd Kungsgrunds lysboj kl 1510 den 18 augusti, varvid 32 man och en kronolots omkom medan blott
sju man räddades. Fartyget ingick i en eskort om sexton fartyg och var på resa från Luleå till Tyskland med malmlast.
Eskortstyrkan utgjordes av jagarna Nordenskjöld och Norrköping, vilka tillsammans fällde 42 bomber. Norrköping kvarlåg till
kl 1700 för bevakning av området. Enligt den ryska ubåtschefens utsaga fälldes 38 sjunkbomber, men inga skador erhölls.

De svenska örlogsfartygen och flygplanen ingrep flerfaldiga gånger mot siktade ubåtar eller där de röjt sin närvaro.
Vid åtminstone två tillfällen, det ena den 12 juli på svenskt territorialvatten vid Storkläppen, det andra den 21 juli
sydost Kungsgrund ansågs sannolikheten tala för att ubåtar blivit sänkta av svenska eskortfartyg. På båda ställena
kunde nämligen under en följd av dagar observeras utbredda färska oljefläckar. Dykarundersökningar på dessa
platser har emellertid på grund av stort djup och bottnens beskaffenhet aldrig givit belägg för att några ubåtsvrak
finns där. I det senare fallet kan det ha varit fråga om ryska utbåten SC 406 och den undkom som ovan nämnts.

Genom det ständiga hotet från de ryska ubåtarna blev eskortverksamheten mycket omfattande under denna tid. De lätta
övervattensfartygen och de flygstridskrafter, som ingick i kustflottan och marindistrikten utnyttjades till maximigränsen
för sin prestationsförmåga. Ur jagaren Stockholms krigsdagbok för juli månad 1942 kan utläsas, att fartyget låg
i hamn endast sju dagar varav tre för nödvändig översyn på örlogsvarv. Alla de övriga dagarna befann sig jagaren
under gång för eskorttjänst på sträckan Garpen ost Öland - Furön - Landsort genomsnittligt femton timmar per dygn.
Åtskilliga tecken som mindre läckor, varmgång, kabelbrott m m tydde på att tjänsten hade tärt särskilt hårt på de
äldre jagarna. Eskorterna upphörde i början av oktober, varefter patrullering vidtog genom kustflottans och marindistriktens
försorg.

Personal och fartyg mm

Av tabeller framgår att flottans personal alla kategorier under beredskapsåren uppgick till 10 308 i september 1939.
I april 1944 var motsvarande antal 23 871 och vid fredslutet 14 709.
Antalet fartyg under beredskapsåren exklusive isbrytare, sjömätningsfartyg, skol- och logementsfartyg samt tendrar
uppgick l939 till 76 och vid fredslutet till 148. Den störtsta ökningen bestod av minsvepare, motortorpedbåtar, jagare och ubåtar.

Liksom under första världskriget pågick en intensiv kamp mot drivande minor, som av vind eller ström fördes in mot våra
kuster, framför allt Västkusten men även Skånes sydöstra hörn och Gotlands ostsida. Sammanlagt oskadliggjordes 3 775
minor och 272 sprängbojar under beredskapstiden.

Under beredskapsåren fick flottans fartyg rikliga tillfällen att lämna verksamt stöd åt sjöfarten. Det kunde gälla varningar
till handelsfartygen för områden, där minor upptäckts, utprickningen ändrats eller passagen av andra anledningar blivit riskabel.
Vidare lämnades flera gånger bistånd åt fartyg, som råkat in i mineringar varjämte besättningar på grundstötta eller
havererade fartyg kunde räddas, ofta under svåra och farliga omständigheter. Fiskebåtar erhöll på liknande sätt hjälp
och skydd. I området mellan Bornholm och den svenska kusten i norr och väster patrullerade örlogsfartyg dygnet runt
för att söka skydda fiskarna mot de övergrepp som tyska ubåtar gjorde sig skyldiga till i krigets slutskede.

Aldrig förr hade svenska folket under de 130 fredsåren på ett så påtagligt sätt tvingats inse, att neutralitet icke innebär
passivitet utan tvärtom kräver stor aktivitet av det land, som vill hävda sin rätt vid stormaktskonflikter. Det tog över tre år
med stora ekonomiska uppoffringar innan Sverige hunnit skaffa sig de militära maktmedel, som utgjorde grunden för en
sann neutralitetspolitik.

Under det andra liksom under det första världskriget fick flottan svara för skyddet inom svenskt vatten samt för att respekten
för den svenska neutraliteten upprätthölls längs våra sjögränser. Strategiskt sett utgjorde flottan nu, som så många
gånger förr i vår historia, landets första försvarslinje mot invasionshot över havet.

---