Torpedering av svenska lastbåtar

Under hösten 1941 räddade ett trettiotal ryska ubåtar sig in till S:t Petersburg.
Av dem bedömdes våren 1942 cirka 10 vara operationsdugliga. Under tiden hade
tyska och finska örlogsenheter lagt ut ytterligare minspärrar och ubåtsnät tvärs
över Finska viken på flera ställen. Trots dessa omfattande avspärrningar lyckades
ett mindre antal sovjetiska ubåtar oskadda ta sig förbi och operera i Östersjön.

I allt väsentligt kunde de agera bara under 1942 eftersom de därefter blev effektivt
instängda i innersta delen av Finska viken. Under detta år lyckades de torpedera
fyra svenska lastbåtar. I det följande återges i korthet vad som hände.

Ada Gorthon

Hon blev det första offret, som torpederades utanför Ölands kust den 22 juni 1942.
Hon var på väg från Luleå till nordtysk hamn med järnmalm. Vid tillfället
var hon i höjd med Bläsinge på Ölands ostkust. Vädret var vackert med klar sikt
och måttlig sjögång. Hon gick visserligen öster om Öland men innanför den
svenska territorialgränsen. Som alla svenska fartyg vid denna tid var skrovet uppmärkt
med en stor svensk flagga samt SVERIGE ADA GORTHON med stora iögonfallande
bokstäder. Besättningen kände sig trygg. Visserligen hade det gått rykten
om att ryska ubåtar brutit den finsk-tyska spärrlinjen över Finska viken, men inga
svenska fartyg hade hittills attackerats. Men tryggheten var bedräglig.

Klockan 12.10 observerade utkiken på backen ett ubåtsperiskop på 400 till 500
meters avstånd på babordssidan. Omedelbart därefter såg han en torpedstrimma
mot fartyget. Utkiken skrek upp till vakthavande styrman på bryggan vad han sett och fortsatte
springande akteröver för att söka hinna meddela besättningen den annalkande faran.
Vid maskinkappen ropade han torped med sina lungors fulla kraft.Ropet hördes av
vakthavande maskinist och kocken i kabyssen. Båda räddades genom utkikens varningsrop.
Utkiken hade hunnit halvvägs till manskapsmässen akterut när torpeden träffade fartyget
midskepps och i höjd med eldrummet. Förliga och aktra lastrummet, vart och ett med 2000 ton
järnmalm, fungerade som två hävarmar med eldrummet som gångjärn. Ada Gorthon brast i
två delar vid explosionen och gick till botten på mindre än 30 sekunder.
Av besättningen på 22 man omkom 14. Endast rorsman och utkiken överlevde av
vaktmanskapet

Eldaren Gunnar Rosander har berättat hur han upplevde torpederingen. Här följer delar
av hans berättelse:
"Vi satt i mässen och åt när vi plötsligt hörde smällen bortifrån midskepps. Vi
förstod ögonblickligen vad som hänt och rusade uppför lejdaren till kappen
samtidigt som vi hörde en annan smäll, bra mycket kraftigare än den första. Det var
troligen ångpannorna som exploderade eller lufttrycket när lastrummet akterut
sprängdes och ögonblicket efter började trävirke och järnskrot regna ned över
oss. Vi stannade någon sekund i kappen för att skydda oss för nedslagen. Vi kände
på överhalningen att förändan började sjunka och rusade fram till flotten och hann
lagom få fatt i mantågen när vi kände hur också aktern bar nedåt. Det gick så
hastigt att det var som att sugas ned i en grop. Båtsmannen, som var med oss uppe i
kappen men vänt för att hämta något i sin hytt, hann aldrig upp igen innan
vattnet svepte över oss och drog oss under. Donkeymannen, en 40-års karl, hade
lyckats ta sig upp på flotten och ropade just som det bar nedåt:'Håll er fast
pojkar, för nu bär det iväg ned'. Jag kände ett ryck i armarna som om de skulle slitas
från kroppen. Fingrarna som höll i mantågert raknade och plötsligt virvlade jag omkring
utan det fäste jag nyss haft i flotten. Hur många sekunder det verkligen tog vet jag
inte. Allt gick slag i slag utan något tillfälle att hinna reflektera över vad som
verkligen hände. När jag åter kom upp till vattenytan fick jag tag i en plankbit och
tog mig fram till flotten, som låg och drev en bit i från. Ett par man hade redan
kommit upp på den. Donkeymannen, som ropade till oss att hålla fast, hade tydligen
inte själv kunnat hålla sig kvar i det kraftiga suget utan var försvunnen. De som
kommit upp på flotten kunde emellertid inget göra för att komma oss andra till
hjälp, eftersom flotten inte hade några årtullar.Efter att vi blivit några man på
flotten lyckades vi genom att ta spjärn med fötterna mot varandra åstadkomma en
provisorisk årklyka så att vi kunde få flotten att sakta röra sig åt det håll vi ville.
På det viset kunde vi ta oss fram till tredje maskinisten som låg och klamrade sig fast
vid en lucka ett stycke från flotten. Kocken, som hoppat överbord så fort han
hörde jungmannens varningsrop, hade tagit sig upp på de söndersprängda resterna
av den förliga flotten men var för långt borta för att vi skulle kunna nå honom. En av
matroserna, som hade gått över akterdäcket just då torpeden träffade, hade fått
tag i ett av stagen till aktermasten och äntrat upp för det allteftersom fartyget
sjönk. Genom att fartyget inte låg djupare än att masttoppen endast var ett par fot
under vattenytan kunde han rädda sig genom att sittande på masttoppen hålla
ansiktet över vattnet. Vi hade blivit sex man på flotten, när det efter en knapp
timmes tid kom ut två fiskebåtar till vår hjälp. Den ene styrde ned mot vraket och
tog hand om matrosen och kocken, den andra kom till oss på flotten. Underligt nog
hade ingen av oss blivit nämnvärt skadad."

Margareta

Nästa offer blev ett gammalt ångfartyg som hette Margareta. Hon hade just avlämnat
sin last med järnmalm i nordtysk hamn och var nu på väg till Köping med last av koks.
Den 8 juli 1942 lämnade hon Trelleborg efter att ha bunkrat. Besättningen kände sig trygg
med att få svensk örlogseskort för den fortsatta resan utmed den svenska ostkusten.
Efter torpederingen av Ada Gorthon eskorterade nämligen fartyg ur den svenska flottan alla
handelsfartyg upp till höjd med Stockholms skärgård. Margareta var ett fullt sjödugligt
fartyg men gammalt. Det ursprungliga framdrivningsmaskineriet, en trippel kolvångmaskin,
var kvar. Hon kunde med full last nätt och jämt åstadkomma sju knop. Med sin låga fart
sackade Margareta efter och förlorade slutligen kontakten med övriga fartyg i konvojen.

Den 9 juli vid 18-tiden upptäckte kapten Törngren på Margareta och hans förste
styrman från bryggan en ubåt. Avståndet till ubåten var ungefär en sjömil. Att en
ubåt siktades i dessa vatten var i och för sig inte ovanligt. Patrullerande eller övande
svenska ubåtar kunde ofta iakttas i dessa farvatten. Och det var ju innanför den svenska
territorialgränsen. Men det anmärkningsvärda med denna ubåt var att den inte hade
någon flagga hissad. Denna iakttagelse skapade ingen större upphetsning på Margaretas
brygga, mera då en stilla undran.

Efter att ha iakttagit Margareta några minuter ökade ubåten farten och gick upp jämsides
med henne på styrbordssidan. Plötsligt girade ubåten och vände stäven mot Margaretas för
och fyrade av en torped på cirka 400 meters avstånd. Ubåten girade undan, dök och försvann.
Torpeden träffade Margareta midskepps och formligen klöv henne i två delar. Hon gick till
botten på mindre än en minut med fören och aktern pekande rätt upp i luften. Fjorton
man ur en besättning på arton följde med i djupet.

Hemsö av Härnösand, en annan gammal sävlig lasttranmp, kom akter om Margareta
och med samma kurs och räddade de fyra överlevande. Alla fyra berättade samma historia.
Den kraftiga explosionen kom fullkomligt oförberett. Sedan gick allt i en rasande fart. Alla drogs
ned i vattnet när Margareta sjönk. Besättningsmännen kämpade för sina liv och kom upp till
ytan, fick tag på en frälsarkrans, brädstump eller potatislåda. När de fyra överlevande tittade
sig omkring var fartyget försvunnet med övriga arbetskamrater. Efter en halvtimme räddades
de fyra överlevande av Hemsös livbåt.

Torpederingen av den långsamma och ålderdomliga Margareta med tydlig och neutral flagg var
ett av de nesligaste sovjetiska dåden mot den svenska handelssjöfarten någonsin.

Luleå

Tredje offret blev motortankfartyget Luleå som torpederades utanför Västervik den 11 juli
1942. Luelå var ett motorfartyg. Det var mycket ovanligt på malmtraden, där koleldade far-
tyg dominerade helt. Sveriges knappa förråd av dieselolja var under hela kriget strängt
ransonerad och var i första hand avsedd för försvaret. Ett stort antal dieseldrivna
fartyg var av den anledningen upplagda i svenska hamnar. Men Luleå var ett specialfall. Hon var
en trägen gäst i Stettin, Hamburg, Bremen, Emden och Rotterdam och varje gång med
9000 ton högvärdig järnmalm till de tyska stålverken. Returfrakterna var alltid 9000 ton
kol eller koks till den svenska industrin eller de större städernas gasverk.

Hon avgick från Luleå den 8 juli 1942 med full last av järnmalm destinerad till Hamburg.
Lastfartygen längs ostkusten eskorterades nu av den svenska flottan. Den 10 juli hade Luleå
ankrat upp på mysingefjärden innanför Landsort i avvaktan på eskort söderut.
Tidigt på morgonen den 11 juli fortsatte resan mot Hamburg och nu med eskort av de båda
vedettbåtarna Snapphanen och Jägaren. Senare samma dag befann sig Luleå sydost om Idö
utanför Västervik. Konvojen bestod av totalt 29 fartyg från Sverige, Tyskland, Finland
och Holland. Destinationen för de flesta var västtyska hamnar. Snapphanen hade just avslutat
en bevakningsrunda kring konvojen, då befälet på vedettbåtens brygga kunde iakttaga
en torped avskjuten i riktning mot konvojen.

Två torpeder avfyrades mot Luleå. Den ena missade och passerade strax för om fartyget,
den andra träffade med förödande kraft i förskeppet om babord. Fyra femtedelar
av lastutrymmet var tomt. Järnmalmen låg i den nedre femtedelen. Under vattenlinjen slets
ett hål upp stort nog för ett expresståg att köra in i. Lastluckorna, delar av skrovet
och malmlasten kastades högt upp i luften. Luleå sjönk på mindre än två minuter.
Av besättningen på 34 man omkom åtta, däribland befälhavaren och samtliga tre styrmän.

Vad hinner en person med på 90 skräckfyllda sekunder? I bästa fall sitter livbältet på,
sen kastar man sig över bord och simmar, simmar...De flesta överlevande hade
sinnesnärvaro att springa akteröver och kasta sig på utsidan därifrån. Det kunde bli ett
högt hopp, men härigenom undveks de kraftiga virvlarna och suget från det sjunkande
fartyget. Så räddade sig de 26 som överlevde. De togs upp av andra fartyg i konvojen.
Ingen av de räddade hade fått några allvarliga skador.

Ubåten som avlossade sina torpeder från undervattensläge, jagades intensivt av de båda
eskortfartygen. Sjunkbomber fälldes i stort antal runt det område ubåten förmodades
vara. Enligt uppgift från Snapphanen kunde en utbredd oljehinna iakttagas efter sjunkbombanfallen.
Snapphanens fartygschef var säker. I ett brev till Chefen för kustflottan säger han

"Ubåten, som av mig anses sänkt, ligger troligen 3000 meter, 110 grader från Kungsgrunds
lysboj."

Den svenska marinens agerande vid torpederingen av Lueå förefaller något oklart. Av
Snapphanens skildring av händelseförloppet att döma, fällde man fyra sjunkbomber mot
ubåten redan innan Luleå träffades av torpeden (man hade iakttaget torpedavskjutningen).
Sammantaget fällde Snapphanen 20 sjunkbomber på 25 minuter. Jägaren, systerbåt till
Snapphanen, fällde sex sjunkbomber.
Snapphanens fartygschef var alltför optimistisk.

Den sovjetiska ubåten S7 som sänkte bla Margareta och Luleå upptäcktes på
kvällen den 21 oktober 1942 i ytläge sydväst om Lågskär i Ålands hav av den
finländska ubåten Vesihiisi. I månskenet lade sig Vesihiisi i ett gynsamt T-läge
och avfyrade en torped som sänkte S7. Dess kapten och tre besättningsmän plockades
upp av den finländska ubåten och togs till fånga.

Beträffande det efterspel på det diplomatiska planet, som kom att följa på
Luleås torpedering, hänvisas till Magnus Ullmans bok Örlogshistoriska Episoder.

C.F.Liljevalch

Den 18 augusti var det dags igen. Då torpederades C F Liljevalch. Av besättningern
på 39 man räddades bara sex. En av dem var Stig Göransson, som har lämnat en
utförlig berättelse inte bara om torpederingen utan även om vad som hände därefter.
Rederiets insatser, publiceringen i pressen, sjöförklaring med sjöförhör, eskorteringen mm.
Här återges endast de delar av berättelsen, som beskriver inledningen till och händelserna
vid själva torpederingen.

Klockan 12.00 törnade min vakt till. Mitt första pass var utkikstörn längst fram
på backen. Kl 13.20 avlöstes jag av jungmannen. Därefter begav jag mig till bryggan
för att avlösa Gustavsson vid rodret. Vaktens styrman var Berggren, 2:e styrman med ett
förflutet från striderna i april 1940 i Narvik, då tyska jagare sänkte ett stort
antal handelsfartyg för att själva någon dag senare dela deras öde efter strid
med tyngre engelska sjöstridskrafter.
Vädret var fint med laber bris och mycket god sikt. Lotsen Sjögren från Häradsskärs
lotsplats lotsade fartyget. Under rortörnen kom 1:e styrman Ekström upp på
bryggan. Han, befälhavaren kapten Bramsbo, 2:e styrman och Sjögren diskuterade
eskortfartygens, enligt deras mening, egendomliga uppträdande. De frågade sig främst
varför åtminstone en jagare inte oftare låg på babords bog ut mot havet utan till största
delen av tiden befann sig i mitten av den utdragna eskorten och tidvis ännu längre ned i kön.
Eskorten överflögs under passet av ett plan från Nyköpings flygflottilj. Planet höll sig
större delen av tiden över vattenområdet på babords bog på varierande avstånd, uppskattat
till 1000-3000 meter.
Kl 14.40 avlöstes jag vid rodret av jungmannen. Mitt sista pass bestod av att blymönja
rännstenen akteröver.
Omkring kl 15.05 passerades vraket efter Luleå, ett annat av rederiets fartyg, som torpederats
några veckor tidigare. Vraket låg ost om Idö utanför Västervik med båda masterna
stickande upp ovanför vattenytan. Ca 12-15 man av däcks- och maskinpersonalen
kom ut från mässarna med kaffekoppar i händerna för att bese eländet. Även midskepps
stod en grupp på styrbordssidan och betraktade vraket. Jag såg och minns 3:e styrman och
två maskinister. Gruppen bestod av sex á sju personer. De övriga var kockar och
mässpersonal.

Gustavsson på utkiken siktade kl 15.15 först en, sedan en andra torpedbana båda med kurs
mot Liljevalch, larmade bryggan om upptäckten. Från bryggan observerade man samtidigt
banorna. Genom fartygssirenen gjordes de ombordvarande och eskorten uppmärksam på den
hotande faran.
Hela gruppen som fanns på akterdäck hade varsnat faran. Minst fem av dem kastade sig över
relingen akteröver innan den första torpeden nådde fram. Av dem mins jag eldaren Stoltz.
Han var en duktig simmare med simmagistern som vitsord på kompetensen. Av alla på akterdäck
var jag den ende som räddades. För egen del sökte jag mig till flotten som fanns på taket
till däckshuset. När jag nådde järnlejdaren på däckshusets akterkant träffades fartyget
av den första torpeden. Träffen tog i maskinrummet. Stora delar av maskinen kom upp genom
skylightet. Jag såg inte detta men väl Berggren och Gustavsson. Vid träffen såg jag några
kamrater ragla till och ramla mot babordssidan.

När jag nådde däckshusets tak kom flotten flytande mot mig.Lutade mig åt vänster
och fick tag i dess underkant med min vänsterhand. Samtidigt föll den aktra masten mot mig och
touchade min högra sida utan att skada mig. Den träffade i stället min hyttkamrat Johansson,
som var efter mig i lejden, med full kraft. Om så ej varit fallet borde han rimligen ha gripit tag
om mitt ben, när jag följde med flotten i djupet.

Detta varade bara en kort tid. Flottens flytkraft från de sex tomfaten som var inbyggda i den
hade denna verkan. Den nådde ytan och jag stötte huvudet mot dess undersida, trevade mig runt,
nådde ytan och hävde mig upp på den. Överallt runt omkring var det starka vattenvirvlar,
massor av flytande vrakgods. Av livbåtarna återstod bara smådelar, mindre än kaffeved.

Förskeppet reste sig vertikalt och sjönk snabbt. Gustavsson stod med en flytväst i handen,
för att strax därefter göra ett hopp ut i vattnet. Salongsuppassaren sprang förut på fördäcket,
som blev allt brantare för vart steg han tog för att försvinna. Båda klarade sig. Hur visste de inte.

Omkring 15 meter från min roterande flotte kom en lastlucka upp med fart upp till ytan. Lämparen
Morin höll sig i dess ena ände. Med en lina från flotten slängde jag mig i vattnet, simmade
till luckan. Gemensamt halade vi oss tillbaka till flotten och tog oss upp på den. Morin höll
på att lämna sin hytt när första torpeden träffade. Han nådde trappuppgången
samtidigt som torped nr 2 nådde sitt mål. Skottet mellan lastrummet och personalens hytter
brast. En våldsam vattenström bakifrån träffade Morin. Han hade sedan inget minne av
vad som hände förrän lastluckan stötte emot honom under vattnet. Den grep han instinktivt
och följde med upp till ytan.

Eldaren Heijtz sov i sin överkoj vid första träffen. Han kastades upp mot däcket
föll sedan ner på durken. Reste sig, vände sig mot hyttdörren. När den andra torpeden
träffade hade han just nått dörröppningen och sveptes med av vattenmassorna,
som kom genom det brustna skottet. Han hade sedan inget minne av vad som hände annat
än att han fick massor av vatten i sig förrän han hamnade i den uppåtgående strömvirveln.

Styrman Berggren upptäckte torpedbanorna samtidigt som Gustavsson larmade. Dikt styrbord beordrades,
signal med ångvisslan gavs. Sedan jungmannen lagt rodret dikt styrbord gick denne till befälhavaren
och lotsen Sjögren på styrbordssidans vinge. Berggren gick däremot till babordssidan. Där
hävde han sig upp i en solås. Vid första torpedträffen såg han och Gustavsson
en mängd maskindelar komma upp genom skylightet. Han hoppade då ner mot lastrummet förut,
träffades av en lastlucka, som han grep tag i. Han liksom de övriga hamnade under vattenytan
men flöt med luckan snart upp igen. Ett flertal fartyg satte omedelbart livbåtar i sjön
för att bistå oss. Alla satte kurs mot vår flotte. Vi, som såg var kamraterna
låg, visade deras läge genom att peka ut dem. De fiskades upp en efter en. Sedan de kammat
igenom området, togs vi som de två sista upp i en livbåt från S/S Flora från Hälsingborg. Rederi
AB Transmarin.

Samtliga bilder och alla uppgifter är hämtade ur Magnus Ullmans bok Örlogshistoriska Episoder, som kom ut 1997.