ANDRA KAPITLET

Fullriggaren Jarramas

1
Jarramas är en tremastad fullriggare. Det har sagts att hon på sin tid var världens minsta fullriggare. Hon är byggd av järn i nya verkstaden på Karlskrona Örlogsvarv. Hon blev färdig år 1900 och sjösattes den 1 februari klockan 14.00. Med full segelyta kunde hon göra 14 - 15 knop.
   Jarramas köptes 1950 av Karlskrona stad och är nu en av stadens turistattraktioner.

Klicka för megabild

   Tisdagen den 2 maj klockan 07.30 var det gruppvis uppställning på kaserngården för gemensam avmarsch till Jarramas. Men dessförinnan önskade styrman Danielsson sin grupp lycka till och sa att vi skulle sköta oss.
   - Vi ses på Oscar II, sa han, och då har jag fått rapport om hur ni har skött er. Men innan vi skiljs har jag ett tråkigt meddelande att lämna. Det rör just Oscar II. I lördags omkom en av era kamrater och tre unga styrmän vid en seglingsolycka i Kalmar sund. Styrmännen tillhörde Stockholms örlogsstation men var instruktörer och kolleger med oss här vid Sjömansskolan. De hade fått tillstånd att segla med en av livbåtarna. De fick dock inte avlägsna sig längre från fartyget än att de kunde uppfatta signal om återkallelse. De sågs segla in mot Färjestad men vad som sedan hänt är okänt. Man har hittat sjömansgossen med påtagen livväst. Man har också funnit en underofficersmössa. Det var byig vind i lördags. En tänkbar förklaring är att de har missbedömt vinden, seglat med fasta skot och överraskats av en kastby. Även om vi inte vet vad som hänt vill jag råda er att aldrig segla med fasta skot även om vädret är fint för stunden!

   Klockan 08.00 mönstrade jag och 74 andra sjömansgossar på övningsskeppet Jarramas. Det gjorde också tre officerare, åtta underofficerare och ett tiotal underbefäl av olika grader.
   Samma dag hissade kapten B Lagvall sitt befälstecken på fartyget, som i stort sett var färdigriggat.

   

Besättningen på Jarramas i maj månad 1944

   Våren hade hittills varit kall och blöt. Den här dagen var vädret rätt hyfsat. Inte särskilt varmt, bara plus 8 grader, men solen tittade fram då och då.
   Jag fick skeppsnummer 3 och ansvaret för backlaget den första veckan. Backlaget bestod förutom av mig själv, ytterligare fyra sjömansgossar och en korpral, som tillika var backlagsförman. Att svara för backlaget innebar att duka, hämta mat, duka av, diska plåttallrikar, muggar och bestick till sex personer tre gånger om dagen,
   Diskningen skedde för det mesta i kallt vatten. Det fanns visserligen en "steamkran" på kabyssen. Det var ett cirka 50 cm långt kopparrör som satt utmed kabyssens ena sida. När man höll ett ämbar eller en hink med vatten under röret så att röret kom att sticka ner en bit i vattnet och sedan öppnade kranen värmdes vattnet upp av den utrusande ångan. Men vid steamkranen var det i regel kö.
   Backlagets tallrikar och bestick förvarades tillsammans med torkhandduk, diskborste och diskmedel i ett litet skåp på trossbotten.
   Det var naturligtvis inte roligt att bli backlagsman första dagen då allting ombord var nytt. Men egentligen var det tur för under tiden jag var backlagsman låg vi huvudsakligen stilla och jag slapp den sjösjuka jag senare drabbades av.
   Första dagens förmiddag hämtade vi ut var sin koj och övade oss i att beslå den och placera den på rätt plats i bordläggningen under relingen. Kojen skulle vara så hårt beslagen att man kunde använda den som flytmedel. Vi fick också ta reda på var någonstans på trossbotten kojen skulle hängas på natten och var det lilla facket fanns för förvaring av egna tillhörigheter.
   Vi fick också lära oss att säkra den kniv vi fått så att den inte kunde hamna på däck när vi arbetade till väders. Den skulle sitta i bältet och förankras på ett visst sätt.
   På eftermiddagen var det fördelning på master och övningar i riggen.
   Jarramas har tre master, som förifrån heter: fockmast, stormast och kryssmast. Jag var placerad vid fockmasten och under arbete till väders var min plats näst längst ut på styrbords sida av fockrån, d v s mastens understa rå. Längst ut hade korpralen sin plats. Det kunde varit värre, tänkte jag. Trillar jag ner härifrån så hamnar jag förstås i vattnet. Sker det under mörker är det adjöss, som Lasse sa.
   Jag tyckte det var knepigt med balansen när jag skulle förflytta mig och stå och arbeta i den lina som hängde under rån och som heter perten. Det blir svårt, tänkte jag, att hålla sig med en hand och arbeta med den andra. Det var regeln som gällde vid arbete till väders hade korpralen sagt; en hand för fartyget och en för dig själv.
   Ännu fanns inte något segel på rån utan den var så gott som kal och det fanns inte mycket att hålla sig i. Hur sjutton bär man sig åt för att slå en knop med en hand, tänkte jag.
   Efter middagen kallade korpralen på mig och sa:
- Du ska va min handgångne man. Det innebär, att när kojerna hämtas ska du hämta både din egen och min koj. Och min ska du lägga ut här och han pekade på en plats på trossbotten. På morgonen ska du beslå den och lägga tillbaka den på sin plats under relingen. Har du förstått?
- Ja, korpral!
- Du ska också hämta rakvatten när jag säger till och se till att mina skor är borstade när jag ska gå iland. Är det uppfattat?
- Ja, korpral!
- Gott!
- Kalla hit de övriga i backlaget!
- Ja, korpral!
   Korpralen gick igenom vaktfördelningen för natten. Samtliga i backlaget skulle gå vid landgången på kajen. Var och en av oss skulle gå två timmar i sträck. Jag skulle gå mellan 02.00 och 04.00, d v s halva hundvakten.
   Vakttjänst var jag van vid sedan tiden på kasern. Jag hade redan vandrat ensam många timmar under alla tider på dygnet med en karbin över axeln.
   Jag var trött och hade fått ett av de sämsta vaktpassen. När kojerna fick hämtas hängde jag genast upp min koj. Det är en slags hängmatta av segelduk och ser ut som en korv. Efter att ha justerat de tampar som löpte samman i en ögla i vardera änden på kojen, tog jag mig med visst besvär upp i den. Jag låg riktigt bra och somnade nästan med detsamma.
   Jag vaknade av att kojen skakade våldsamt och en ilsken röst hojtade:
- Ligger du och sover kanin?
- Ja furir, men jag har vakt vid landgången klockan 02.00, sa jag.
- Men klockan är ju för fan bara tio. Upp på däck med dig och rensa sill!
   Jag fick snabbt på mig kläderna och sällade mig till de två som redan satt framför en sillåda utanför kabyssen. Jag hade aldrig rensat sill men kollade hur de andra gjorde och satte igång. Sillen var svårrensad. Och det var kallt, kanske fem eller sex grader.
   Vid tolvtiden var äntligen sillen rensad och jag kunde krypa till kojs för andra gången. Första natten ombord på Jarramas sov jag sammanlagt ungefär fyra och en halv timme och i ett sträck som längst bara två timmar.
   Klockan 06.30 purrades manskapet. Trossbottenkorpralen skrek:
- Allemans tvättning. Alla sjömansgossar ska upp på däck med naken överkropp och tvätta sig!
Det blåste och var svinkallt på däck, bara 7 grader. Det fanns inte tvättfat så det räckte till alla på en gång. Jag fick stå och vänta några minuter i kylan innan jag fick tag i ett tvättfat.
   Eftersom jag var tunn och mager var jag väldigt frusen av mig. Nu skakade jag i hela kroppen och inte blev det bättre av att tvätta sig i iskallt vatten. När jag var på väg ner i värmen på trossbotten blev jag hindrad i däcksluckan av en annan sjömansgosse som kom upprusande med trossbottenkorpralen i hälarna.
   Gossen hade ertappats med att smita från tvättningen och skulle nu tvättas offentligt. Det hade enligt vad jag sedan hörde utförts med en grov borste av två andra sjömansgossar under överinseende av korpralen, som var särskilt noga med att öronen blev ordentligt skrubbade.
   Den här gossen var från Stockholm. Han var kort och lite knubbig i kroppen. Blont hår, runt ansikte och en trumpen min. Vi tillhörde inte samma grupp på Sjömansskolan men hade träffats i badbassängen och övat livräddning tillsammans. Där fäste jag mig vid hans smidiga rörelser i vattnet. Han påminde om en säl när han till synes utan ansträngning gled omkring, dök och rullade runt i vattnet. Vi hade bytt några ord med varandra på natten när vi blev avlösta, han som glasvakt och jag som post vid landgången. Han beklagade sig över sin plats till väders.
- Det här blir min död, sa han.
- Varför det?
- Jag ska vara på fockmastens bramrå. Det går väl an att ta sig ut på rån när man får hålla sig med båda händer. Men sen när det hela tiden gungar och man bara kan hålla sig med en hand. Och den där perten som man ska ha fötterna i sitter alldeles för högt där jag ska stå. Jag klarar inte det här.
- Det är klart att du gör, sa jag. Dom säger ju att man vänjer sig vid att arbeta i riggen.
- Inte jag. Var har du din plats?
- På fockrån, näst längst ut på samma sida som du.
- Lyckans ost!
- Det ordnar sig nog. Men fy fan vad det är kallt på fartyget. Jag har frusit hela tiden sedan jag kom ombord.

Nästa dag var det fördelningsexercis och underslagning av segel. Det innebar att seglen hämtades från förrådet och sattes fast vid rårna. Det var då jag upptäckte vilken örnblick löjtnanten hade.
   Jag var i färd med att slå en knut på de tampar som jag hade surrat fast seglet med på den plats där jag var placerad. Plötsligt hör jag löjtnanten skrika nere från däck:
- Hörru kanin! Kan du inte slå en råbandsknop? Det där är ju en kärringknut.
Jag tittade undrande ned mot däck.
- Ja, just du. Gör om det där!
Jag gjorde ett nytt försök och då blev det inga kommentarer.
   Torsdagen den 4 maj klockan 08.15 kastade vi loss från utrustningskajen och bogserades ut av Ran och Atle till Aspö Mad, där vi ankrade.
   Vinden var frisk nordvästlig och temperaturen cirka plus 6 grader. När vi ankrat beordrades jag hissa gösen. Det är en mindre flagga som finns på örlogsfartyg och som är hissad under dagtid när fartyget ligger vid kaj eller till ankars. Gösen hissas på en liten stång längst fram i fören.
   På Jarramas sitter stången, som är någon meter hög, ganska långt ut på bogsprötet. Man måste krypa ut och sitta gränsle över bogsprötet för att nå flaggstången. Det gällde sedan att knipa sig fast med benen för att inte tappa balansen och trilla i sjön. Jag frös som en hund. Satte snabbt fast gösen i flagglinan, drog upp den, gjorde fast linan och kröp tillbaka. Efter en stund blev jag kallad akteröver till vakthavande underofficer som sa:
- Var det du som hissade gösen?
- Ja, styrman.
- Har du sorg?
- Neeej, styrman. Jag drog på svaret eftersom jag var helt oförstående.
- Varför i helvete har du då hissat gösen på halv stång?
- Det vet jag inte styrman.
- Rätta till det!
- Ja, styrman.
   Den sida på gösen som skulle vara mot stången (liket) hade en ögla i överkant och en cirka 20 centimeter lång tamp i underkant. Jag hade i min koncentration på att hålla mig kvar på bogsprötet och så fort som möjligt komma tillbaka till däck knopat fast gösen med den långa tampen först i flagglinan. När jag då hissade gösen kom den sida upp som skulle vara ner med det resultatet att gösen kom att hänga en bit under stångens topp.

Utbildningen på Jarramas var oerhört koncentrerad och effektiv. Efter blott 27 timmars fördelnings- och segelexercis, var vi så pass trimmade i att klättra i riggen och införstådda med vad vi skulle göra vid olika kommandon att det gick att segla och manövrera inomskärs med detta stora segelfartyg, som helt saknade maskin.
   Redan fredagen den 5 maj klockan 11.00 lättade vi sålunda ankar och gick till segels. Nu fick jag och mina kamrater för första gången pröva på att sätta segel.
   Bram,- märs- och undersegel frigjordes från sina gårdingar och fylldes med vind. Därefter formligen flög klyvaren i topp. De tre förliga stagseglen hette Jagare, Klyvare och Förstäng och hissades på följande sätt. De gossar som avdelades till att hissa stagseglen högg på givet kommando tag i fallet, som låg på t ex styrbords gångbord, sprang föröver och drog fallet med sig, släppte taget när de passerade fockmasten, rundade denna mot babord, sprang akteröver på babordssidan och över till styrbords gångbord, tog nytt tag och gjorde om samma runda tills seglet var uppe. Det gick i en rasande fart och berodde till stor del på löjtnanten. Han uppehöll sig på backen vid fockmasten när det var segelmanöver. I handen hade han en hoprullad signalflagga med ett cirka 40 cm långt träskaft. Han höll om den del där flaggan satt fast och snärtade till med träskaftet i knävecket på oss när vi passerade honom om han tyckte det gick för långsamt. Det gjorde ont men var effektivt. Vi drog och sprang så mycket vi orkade när vi närmade oss den plats där han stod.
   Efter tre timmars seglats med vändningar undan vind och genom vind var vi nu på väg in för att ankra på Karlskrona inre redd. Det hade varit intensiva timmar med att hala olika brassar, bärga och sätta mesan, lossa och sätta fast klyvarskotet flera gånger, förbereda däcket, klara däcket etc.
   Det blåste en frisk bris. Temperaturen i luften var omkring 6 grader och det kom en hagelby just när jag var på väg ut på rån för att ta hem och beslå seglet. Det var styvt och ohanterligt i kylan. Naglarna var trasiga och fingrarna hade redan fått sprickor efter allt arbete med tågvirket. Vad är det jag har gett mig in på, tänkte jag. Jag fryser hela tiden och inte får jag sova ordentligt.
   Vid min koj gick ett varmvattenrör upp till byssan. Under sömnen hade jag kommit åt röret med högra överarmen några gånger och hunnit bränna mig ganska rejält innan jag vaknat. Jag hade ett öppet sår på högra överarmens utsida. Vid lunchen hade jag anhållit hos min backlagsförman att få hänga min koj på en annan plats. När han undrade varför, visade jag såret och talade om hur jag fått det. Korpralen lovade att han skulle se till att röret genast blev isolerat.
   Hoppas det är ordnat, tänkte jag. Korpralen är faktiskt ganska hygglig. Han har inte kört med mig en enda gång. Det enda han hittills har begärt är att jag ska ta hand om hans koj och det är ju egentligen en bagatell om man jämför med hur Andersson har det. Han är handgången man till furir Berg. I går fick han hämta rakvatten tre gånger innan det var lagom varmt. Han åker jämt på att putsa mässing under vakten när det inte är segelmanöver. Han får de sämsta passen under vakterna och han får jobba som handräckning åt kocken när de andra i hans kvarter får vila under däck. Det verkar som om allt underbefäl är emot honom.
   Men han har nog sig själv att skylla. Han har hela tiden varit stöddig. Han sa emot furiren första dagen och det har han fått ångra. Det var egentligen tur att korpralen valde mig. För därmed har jag fått vara ifred för dom andra korpralerna och furirerna. De vet att jag är korpralens handgångne man. Han har förresten hjälpt mig ett par gånger ute på rån då jag har haft svårt att få ordning på min del av seglet.

Lasse har också haft tur, tänkte jag. Han är handgången man åt korpral Jonsson. Han verkar också hygglig. Lasse han är rolig och djärv. Han har sin plats på kryssbramrån och det tycks inte bekymra honom ett dugg. Det gäller att hålla i sig, säger han. Men i går trillade Gyllenbom ner. Men det var bara från underrån på kryssen. Han heter inte Gyllenbom men har en viss likhet med seriefiguren med samma namn och har därför fått bära hans namn. Nåja, han hade tur. Han slog sig inte värre än att han fick stanna kvar ombord. Nu slipper han i alla fall klättra i riggen. Han fick byta arbetsplats med Georg, som var på däck.
   När jag kom ner i värmen på trossbotten blev jag lite bättre till mods. Jag såg till min glädje och lättnad att varmvattenröret var isolerat. När jag hade hämtat kvällsmaten kom timmerman bort till mig och sa att om isoleringen var otillräcklig skulle jag säga till. Det gladde mig. Det gjorde också det besked som vi fått på eftermiddagen, nämligen att fria kvarteren skulle ros i land för att gå och bada. Jag såg fram mot att få sitta i bastun och bli riktigt, riktigt uppvärmd.

2

Det var kallt på morgonen onsdagen den 10 maj, bara plus 5 grader. Den nordvästliga vinden bet i skinnet på oss när vi som vanligt gjorde vår morgontoalett med naket överliv på däck.
   I dag börjar vår långresa, tänkte jag. I nio dygn ska vi segla i Östersjön utan att se land. Hur var det nu han sa, kapten, då han informerade oss om resan? Det bästa sättet att få sjöben var ombord på en fullriggare.
   Resan skulle motsvara de långresor som Jarramas gjort förr i tiden med skeppsgossarna under somrarna. Hon hade då gått från Karlskrona till Danmark eller någon av de baltiska staterna, Finland, Tyskland eller till någon plats på västkusten.
   Men kriget medgav inte några utflykter till våra grannländer. Nej, inte ens genom Öresund ansågs det vara lämpligt att segla i dessa dagar. Men det spelade mindre roll, ty det var den sammanhängande seglatsen som var värdefull. Chefen räknade med att vi skulle segla en sträcka som motsvarade ungefär halva vägen över Atlanten till Amerika. Kvart i elva sattes märs-, bram- och undersegel samt klyvare och mesan. Efter några timmar passerade vi Utlängan. Per och jag blev de första som fick pröva på att sitta som utkik i märsen. Jag höll utsikt på styrbordssidan och Per på babordssidan. Vid segling utomskärs fanns det som regel alltid minst en som höll utkik från märsen. Drivande föremål , fartyg som närmade sig eller andra företeelser som kunde ha betydelse för fartygets manövrering skulle med hög röst rapporteras ner till däck. Att hålla utkik var befogat med tanke på att det även i Östersjön förekom drivande minor under den här tiden.
   Det fanns ingen särskild plats för utkiken utan han fick stå eller sitta på fockmastens underrå och hålla sig i puttingvanten eller i en av gårdingarna. Men ett pass som utkik brukade inte vara mer än en timme och tiden går ganska fort, tänkte jag, när man har någon att prata med.

3

För att förstå hur livet var ombord måste man känna till rutinerna till sjöss på fullriggaren Jarramas.
   Besättningen var delad i styrbords respektive babords vakt. Varje vakt var i sin tur delad i två kvarter. Ett kvarter motsvarade ungefär en fjärdedel av besättningen. Första och tredje kvarteret tillhörde styrbords vakt, medan andra och fjärde kvartet tillhörde babords vakt.
   Normalt gick besättningen vakt om vakt. Det betydde att t ex styrbords vakt hade ansvaret för fartygets drift och bevakning mellan klockan 08.00 och 12.00, babords vakt mellan 12.00 och 16.00. Sedan följde plattvakterna, då besättningen skaffade. I det här exemplet tar styrbords vakt första plattvakten från klockan 16.00 och fram till klockan 18.00. Då går babords vakt på igen fram till klockan 20.00. Sedan tar styrbords vakt över igen och går till klockan 24.00. Därefter sker vaktskifte var fjärde timme till nästa dag klockan 16.00. Det innebär att vakten förskjuts ett steg varje dygn.
   Under vakten fanns det alltid något att göra. Den som inte blev avdelad till rorsman, utkik, glasvakt, eldvakt i pannrummet, länspumpning eller som handräckning åt kocken, fick putsa mässing eller hålla på med rengöring av annat slag.
   Naturligtvis blev det också aktuellt att gå till väders, när det var fråga om att göra mindre förändringar i segelföringen. Mera omfattande manövrer som att vända genom eller undan vind, reva eller beslå segel krävde hela besättningens medverkan. Det innebar att då fick även den fria vakten tjänstgöra. Det handlade alltså inte om åtta timmars arbetstid för oss sjömansgossar utan varannan dag mer än det dubbla.
   Det ena dygnet blev den sammanlagda normala tjänstgöringstiden 17 timmar och det andra blev motsvarande tid 13 timmar. Men då blev det i regel något mindre sömn eftersom man hade hundvakten. I genomsnitt blev det mellan tre och en halv och fyra timmars sömn per dygn. Var vädret lugnt under natten hände det undantagsvis att halva vakten fick vistas under däck. Men det var inte så enkelt att vi bara fick gå ner under däck.
   Ånej! Liksom allt annat som skulle göras på Jarramas så skulle det ske på kommando och verkställas blixtsnabbt. Befälhavande korpral eller furir blåste sålunda i skepparpipan och kommenderade om det t ex var styrbords vakt som hade vakten:
- Tredje kvarteret uppställning!
- På däcket sitt! Åtföljt av en kort signal på skepparpipan.
Nästa besked löd:
- Ni får tillsvidare under vakten vistas påklädda under däck på durken vid lejdaren. Siste man på däck stannar kvar på däck.
   Vid den korta signal för verkställighet som därefter följde på skepparpipan, störtade sig hela kvarteret, cirka 13 sjömansgossar, handlöst ner för lejdaren till trossbotten. Ett fall på cirka två och en halv meter. Några benbrott inträffade inte men det blev många blåmärken.
   Det var ett skamligt beteende av underbefälet men det accepterades som normalt av både officerare och underofficerare ombord. Självklart ville ingen av oss vara kvar på däck. Under större delen av maj månad detta år var det bara mellan fem och sex grader varmt. Under däck fanns värmen och chans till en stunds sömn.
   Sova kunde jag och mina kamrater under de här veckorna praktiskt taget på vilket underlag och i vilken ställning som helst. Någonstans har jag läst att skeppsgossarna ombord på segelfartygen sov med öppna ögon under de stillasittande övningspassen och att befälet visste om det. Det tror jag är fullt möjligt om man lever som vi gjorde under en längre tid.
   Men det fanns ett ställe på Jarramas där man noga aktade sig för att somna. Det var i det lilla pannrummet. Passa pannan var i och för sig en eftertraktad tjänstgöring under vakten. Men det var en farlig post. Den ständiga bristen på sömn, värmen vid pannan, tystnaden och fartygets rörelser gjorde det kolossalt lätt att somna.
   Den som ertappades med att sova i pannrummet fick som straff gå över kaltoppen på storen. Att gå över kaltoppen innebar att klättra från babords eller styrbords undervant upp till märsen via puttingvanten och sedan vidare uppför bramvanter till bramsalningen och därefter ner på motsatta sidan. Det var en tur på drygt 25 meter upp i luften.

4

När jag väcktes den 12 maj och hoppade ur kojen, kände jag mig lite konstig. Det hade börjat blåsa upp under natten och Jarramas hävde sig kraftigt i sjön. Jag hade svårt för att hålla balansen och började svettas och må illa. Jag måste upp på däck och få frisk luft, tänkte jag. Snabbt beslog jag min egen och korpralens koj och sprang upp på däck med kojerna. Den friska luften gjorde gott och illamåendet försvann.
   Efter en stund gick jag ner till trossbotten igen för att äta morgonmålet. Jag ville inte visa att jag var sjösjuk. Mitt backlag hade sitt bord längst fram mot fören. Det var där det gungade som mest. Efter att ha petat i mig lite gröt och en halv smörgås var det färdigt igen. Jag blev illamående, lämnade bordet, rusade upp på däck och sprang föröver till toaletten och spydde.
   Det fanns bara två toaletter för manskapet på Jarramas. Båda låg på däck. En på vardera gångbordet på förliga delen av fartyget. Milda makter, tänkte jag, hur ska dessa toaletter räcka till om det är många som blir sjösjuka? Men det löste sig. Vid uppställningen för vaktombyte sa styrman:
- Om ni blir sjösjuka pojkar så är det bara att spy och äta hårt bröd. Det är viktigt att ni fyller på i magen. Det är ingen skam att bli sjösjuk. Jobba på bara och sköt era sysslor. Det går över efter några dygn. Är det fullt på toaletterna eller om ni inte hinner dit så håll i er och spy på utsidan men gör det i lä och inte lovart.
   På eftermiddagen hade styrbords vakt undervisning i sjömanskap på backen. Vi satt på däck och lärde oss splitsa, tagla och slå knopar. Det blåste fortfarande cirka 10 sekundmeter men kursen hade ändrats vid tolvtiden så Jarramas rörde sig lite lugnare. Sjögången kändes inte heller så mycket när man satt på däck.
   Jag mådde hyggligt och tyckte att jag hade hittat en fin sittplats. Jag satt med stjärten i ankarklyset. Men jag fick snart erfara att vågorna inte alltid är lika stora. Plötsligt kom det ett par större vågor som gjorde att Jarramas doppade stäven extra djup och då pressades vattnet upp i ankarklyset. Det hela skedde så snabbt att jag inte hann undan utan blev genomblöt i rumpan till kamraternas förtjusning.
   Nästa dag hade vinden mojnat men dyningarna var fortfarande besvärande. Eftersom det var lördag räknade vi gossar med att det inte skulle vara några övningar på eftermiddagen.
   Men klockan 14.00 var det dags att äntra riggen och sätta apan. Men inte bara det. Underseglet på storen och focken skulle också bytas. För den händelse seglen skulle blåsa sönder var det en nödvändig övning så att det kunde ske fort, sas det. Det innebar att båda seglen skulle tas bort från sina rår, nya segel skulle hämtas i förrådet och sättas dit. Bytet skulle ske snabbt. Innan arbetet påbörjades fick vi en vink om vad som menades med snabbt när uppbördsskepparen sa:
- Det får inte ta längre tid för er att byta segel än det tar för mig att gå ner i min hytt och byta skjorta.
   Jag trodde han skämtade. Men det var på fullaste allvar. Både underofficerare och underbefäl engagerade sig stenhårt i uppgiften. Uppbördsskepparen var en klok man och tog god tid på sig för att byta skjorta. När han efter cirka 20 minuter kom upp på däck var i princip de nya seglen på plats. Klockan 16.30 bärgades apan och i stället sattes överbramseglet. Någon fritid när Jarramas var till sjöss var inte att räkna med.

De följande dygnen fylldes av segelexercis, livbåtsmanövrer och sjömaning på dagarna och vakttjänst på nätterna. Vakttjänsten hade både positiva och negativa sidor. Att stå i mörkret och se marelden brinna i kölvattnet, när Jarramas tyst så när som på ett svagt knirkande ljud från riggen gled fram genom vattnet, var en upplevelse som man aldrig glömmer.
   Det var också fascinerande att stå till rors och styra detta stora segelfartyg direkt med händerna. Var seglen brassade för bidevind skulle rorsman hålla ett öga på storens lovartslik. Började liket fladdra låg hon för nära vindögat.

Men det förekom tyvärr också företeelser som var mindre lustiga. Var vädret lugnt kunde det hända vid vaktombytet klockan 04.00 då det började bli ljust, att det skulle ordnas underhållning för underbefälet. En av korpralerna utsåg två gossar som försågs med bindlar för ögonen. Den ene fick en svabb i handen. Svabb kan liknas vid en mopp av kabelgarn.
   Ett antal gossar kommenderades att bilda en tät ring på ett av gångborden och de båda utsedda skuffades in i ringen där de fick krypa på alla fyra. Det gällde för den som hade svabben att försöka rappa till den andra. För att hitta honom skulle han ropa "Jakob var är du", medan den andre skulle svara "Här är jag". Ett slag av svabben över ansiktet eller händerna gjorde ont och lämnade märke efter sig en god stund.
   Jag hade otur och blev vid ett tillfälle utsedd till "Jakob". Svabben träffade mig snett bakifrån över nacken så att de långa garnen snärtade till i hela ansiktet. Det gjorde så ont att tårarna trängde fram under ögonbindeln. Jag blev fruktansvärt arg och tänkte ett ögonblick slita bort bindeln och ge mig på den som hade tillfogat mig smärtan. Men jag besinnade mig. Det var ju meningslöst. Kompisen handlade på order och kunde inte se var slaget träffade. Det skulle för övrigt bara ha uppskattats som ett extra nöje av dem som satt i gång det hela. Jag bet ihop tänderna och försökte i stället böja ner huvudet mellan armarna och hålla undan för ytterligare slag.

Det kalla vädret höll i sig. En dag såg jag t o m drivis. På morgonen den 18 maj siktades land för första gången sedan avfärden från Karlskrona. Nisse och jag hade utkik i märsen när en mörk strimma började synas vid horisonten. Vi hojtade ner mot däck: "Land i sikte."
   Att vara utkik betraktade man efter en tid som en av de bättre uppgifterna under vakten. På den platsen fick man vara i fred och kunde känna sig relativt säker. Den förhållandevis korta tiden till sjöss hade haft en förvånansvärd inverkan på vår förmåga att röra oss i riggen. Nu var det inte längre fråga om att sitta på rån och hålla i sig. När vinden var stadig stod vi utkikar ofta på var sin sida om masten med fötterna på underrån och lutade ryggen mot det buktande märsseglet utan att hålla i oss. För de allra flesta av oss var inte heller sjösjukan något problem längre.
   Det land som siktats var den nordligaste udden på Gotland. Vinden friskade i under dagen och det blåste en hygglig bris på eftermiddagen när Jarramas var på väg in till Visby. En fiskare kom uttuffande med sin båt och hojtade till löjtnanten på backen om han kunde hjälpa till att bogsera in Jarramas. Hamninloppet i Visby var på den här tiden mycket trångt så frågan var motiverad.
   Kapten Lagvall som ledde manövreringen från akterdäcket hörde frågan. Han grep en megafon och skrek:
- Skicka hem silljagaren jag seglar själv in.
Med imponerande skicklighet manövrerade han sedan Jarramas genom det smala inloppet in till kajplatsen där hon förtöjdes.

5

Efter en veckohelg i Visby kastade vi loss och bogserades ut genom hamninloppet. Efter några timmar syntes Gotland som ett mörkt streck vid horisonten. Vinden kom från NNV och den friskade i mot eftermiddagen till hård bris, det blåste med andra ord mellan tio och tolv sekundmeter. Av säkerhetsskäl drog man in utkiken i märsen. Temperaturen låg som vanligt på cirka plus sex grader. Strax efter klockan två på natten mot tisdagen purrades jag och mina kamrater i fria vakten.
- Uppställning på däck ropade trossbottenkorpralen.
   Sjögången var grov. Jag kunde inte stå på durken utan att hålla i mig. Det var mörkt på trossbotten och svårt att hitta och få på sig kläderna. Men ändå dröjde det inte mer än tio minuter innan hela besättningen var på däck.
   Blåsten hade tilltagit i styrka. Skyar av vindpiskat vatten kom drivande i ansiktet på oss där vi stod på gångbordet när Jarramas doppade fören i den grova sjön. Anledningen till uppställningen var att segelföringen skulle ändras. Efter cirka 35 minuter hade mesan tagits in, underseglen bärgats och märsseglen bottenrevats. Fria vakten fick återgå till kojerna den knappa timme som då återstod till vaktombytet.
   I två dygn varade ovädret. Jag klarade mig hyggligt från sjösjukan. Värre var det för sjukvårdaren. Han låg helt utslagen i sjukhytten och han tycktes inte repa sig när sjön lugnade sig. Det blev hans första och sista resa med Jarramas. Till nästa resa blev han ersatt av en annan som tålde sjön.

Den 24 maj var vädret soligt och dyningarna måttliga. På vårt schema stod allemans tvätt. Strumpor, kalsonger och blåkragar skulle tvättas. Det skedde på däck under överinseende av underbefälet. Tvätten hissades upp till tork på stagseglens plats.
   På eftermiddagen hade jag vakt och satt som utkik i märsen. Jag upptäckte rök vid horisonten och rapporterade till däck. Genom kikare konstaterade vakthavande officer att det var pansarskeppet Oscar II som var på väg med kurs mot Jarramas.
   En febril aktivitet utbröt på däck. Ombord på Oscar II befann sig chefen för Sjömansskolan. Det var uppenbart att fartygen skulle mötas på så nära håll att de måste hälsa på varandra. Jarramas kunde inte komma undan. Kapten Lagvall insåg snabbt att han inte kunde hälsa på stabsfartyget med en massa kalsonger och blåkragar hängande i riggen utan gav order om att tvätten omedelbart skulle bärgas. Den firades omgående ner och slängdes i en hög på däck.
   När båtarna passerat varandra beordrades gossarna att hämta sin tvätt. Vi som  hade vakt och inte kunde lämna vår post fick ta vad som fanns kvar när våra pass var över. Det borde ju inte vara några problem eftersom alla prylar skulle vara märkta med vederbörandes nummer. Men verkligheten var en annan. Många hade fuskat och struntat i att märka strumporna. Jag hade inte haft ett enda hål på de två par strumpor jag tvättat. Nu fick jag hålla till godo med strumpor som var omärkta och med stora hål.

Enligt planerna var det tänkt att Jarramas skulle gå in till Nynäshamn den 25 maj. Jag pratade med Lasse om hur skönt det skulle bli att få sova och ta igen sig och kanske också gå på bio.
   På morgonen avtog emellertid vinden och framåt lunch när vi befann oss tvärs Landsort hade den praktiskt taget dött ut. Chefen beslöt att hon skulle bogseras. Styrbords livbåt sattes i sjön. Jag blev tillsammans med Pelle och sex andra gossar ur styrbords vakt uttagen som roddare. En tross stacks ner och gjordes fast i livbåten.
- Tänk, sa Pelle, att vi måste dra fanskapet.
- Håll käften kanin och ro, sa den furir, som utsetts till befälhavare i livbåten.
   Det var tungt att ro. Livbåten tycktes ligga stilla, trots att vi tog i så mycket vi orkade. Men Jarramas gled faktiskt sakta, sakta framåt. Efter ungefär fyrtio minuter såg vi att babords livbåt sattes i sjön och vi blev avlösta. Då låg Landsort snett bakom Jarramas. Som tur var kom vinden tillbaka efter någon timme så det blev inte aktuellt med ytterligare bogsering.
   Sent på eftermiddagen ankrade vi utanför Nynäshamn.
   De närmast följande dagarna var det som vanligt segelexercis, utbildning i sjömanskap men också beklädnadsvård och inventering av sjömanssäcken. Jag saknade ingenting.
   Den 30 maj fick vi veta att en kommendör skulle komma ombord och inspektera utbildningen. Klockan 11.00 embarkerade fyra pressmän, en fotograf, en kommendör, chefen för Sjömansskolan och ytterligare ett antal officerare samt representanter för marinens pressdetalj.
   Omkring klockan 13.00 lättade vi och satte bram-, märs- och undersegel samt klyvare och mesan. Vädret var det bästa tänkbara. Solsken och en god bris. Uppvisningen bestod av olika segelmanövrer, segelexercis och en livbåtsövning. Vi rörde oss snabbt och tyst i riggen. Sent på eftermiddagen återvände vi till Nynäshamn och gick då in till kaj.
   Kommendören tackade besättningen för uppvisningen och sade sig vara imponerad av det sjömanskap han sett prov på under eftermiddagen.
   På kvällen gick Lasse och jag i land och sökte upp ett kafè.
- Skönt att det bara är en dag kvar på Jarramas, sa Lasse.
-Ja, fy sjutton en så´n månad det varit. Jag har frusit varenda dag. Det är inte förrän i dag som termometern masat sig upp till 10 grader. Och tänk vad jag har varit sjösjuk.
- Ja, frusit har jag också men sjösjukan har jag sluppit.
- Du har tur som slipper sånt.
- Men jag tycker det har varit jävligt på många andra sätt. Några av underbefälen borde egentligen ha stryk så som dom har kört med oss. Men det kan man inte försöka med för då åker man ur flottan. Dom har ju medhåll av styrmännen. Förresten skulle man väl få stryk själv. Det är tuffa killar. Jävla pennalister. Hoppas att det blir bättre på Oscar II.
- Ja, värre än som det nu varit kan det inte gärna bli, sa jag. En sak är i alla fall bra. Vi får tillbaka vår styrman och det blir sommar och varmare.
- Undrar när den här uppvisningen vi gjorde i dag kommer i tidningen? sa Lasse plötsligt.
- Tror du att den kommer i tidningen?
- Ja, jag hörde att "Handbolls-Lasse" frågade en av fotograferna. Han trodde att det skulle komma ett reportage redan om ett par dagar. Det var reportrar både från Stockholmstidningen och Dagens Nyheter. Dom snacka med Orädd, du vet han som ligger bredvid mig på bramrån, om han inte var rädd, var han kom från och vad han hade gjort tidigare.
Vi lämnade kafèet och gick ombord. Vi var för trötta för att gå på bio.
   Reportaget i tidningarna kom redan torsdagen den 1 juni. Den dagen rådde uppbrottsstämning och glädje ombord. På eftermiddagen skulle vi lämna Jarramas och åka tåg till Karlskrona. Jag hade lyckats komma över ett exemplar av båda tidningarna. Jag satt på trossbotten och läste med några av kompisarna.
- Oj, vad journalisterna blev imponerade, sa jag. Hör här vad Dagens Nyheter skriver:

"Det blev en sjötur där chefen ombord, kapten Bertil Lagvall och hans 75 pojkar visade upp sitt sjömanskap på ett sätt som inte var slående enbart för en lekman utan också gav eko i de erkännsamma ord som efter inspektionen uttalades av kommendören. Dagen gav ovederläggliga bevis för tesen om att utbildning på segelfartyg är grundläggande: vad där visades av kvicktänkthet, energi, kraft, snabbhet, smidighet får man annars sällan se samlat på ett enda ställe.
   Att sätta segel och lätta är en procedur med hundratals handgrepp som fordrar var man på sin plats, med ålderdomliga kommandoord, vars tydande till en början verkar höra hemma på vetenskapernas område, men som dessa pojkar kunde omsätta i handling. Kommandoorden var många, men de upprepades inte så ofta enligt den kända principen om min dräng som har sin dräng. De blev handling med ens, ofta ackompanjerad av skepparpipornas suggestiva visslingar. Om man vill begagna ordet pisksnärt, så tror jag det är på sin plats, så verkar dessa rytmiska signaler till vilka ankaret vindas upp, till vilka man sliter i revtaljor och revgölingar.
   Det var som sagt överraskande hur välsmort allting gick efter en knapp månad till sjöss. Och då är att märka att ytterst få av de här 17-åringarna - liksom deras 225 kamrater nere i Karlskrona - är födda vid och med sjön. Ytterst få är fiskarpojkar. Nej, det är pojkar inifrån landet, från Smålands Anneberg och uppifrån lappmarken. Jarramas däck var ungefär det första de trampat i sitt liv.
   Jarramas gör en vacker genomvindsvändning. Klyvaren framme på peket fladdrar, rodret läggs upp mot vind. När man kommer till vindögat lossas aktra bolinerna och stormasten brassas, d v s mast med rår och segel svänges. Exercisen fortsätter med segelbärgning, där de blåbyxade pojkarna med gymnastikskor klättrar som apor uppe i riggen. Det är för resten premiär också för gymnastikskorna, hittills har man fått använda tyngre skor, ty det har varit kallt och vått, t o m snö på däcket. Dimma har man också haft, så att uppbördsskepparens 'ko', d v s mistlur, fått råma timme efter timme . Ett par stormdygn har Jarramas varit ute för, det första strax efter avsegligen från Karlskrona, då hon fräste förbi Utlängan med 11 knop. Det andra var ändå besvärligare, då skeppet låg och stampade med bottenrevade märssegel. Sjösjukan härjade vilt, värst hos sjukvårdaren! som vid första bästa tillfälle måste sättas i land."

- Det var väl inte dåligt? Och Stockholmstidningen är inte sämre, hör här:

"Knävra ur revgölingarna på storenock! Raska på med bänslingen däruppe, bramgastar, och ligg inte och bara titta på utsikten!' Så ljuder styrmannens hejande rop och spydiga inpass nere från däck till de unga blåjackorna, som med spretande ben i pertarna ligger och dinglar på Jarramas rår och stänger och beslår segel efter sista manöverdagen ombord på fullriggaren. Den har haft en stormig resa från Karlskrona upp till Nynäshamn med mellanlandning bara i Visby, och fast man av 28 dygn ombord endast legat effektivt 12 till sjöss har det dock seglats en distans som är lika med halvägs över Atlanten och under ett par dygn, då Östersjön varit särskilt gropig, har pojkarna hunnit få 'sjöben'.---
   Bland de 75 jungmännen ombord fanns åtskilliga pojkar som kommit långt inifrån landet och aldrig sett havet förrän de seglade ut med Jarramas för en månad sedan från Karlskrona. Det var förvånansvärt att de på så kort tid hunnit få sjötakterna i sig. Hela den unga besättningen var ordentligt sjösjuk utanför Gotland för fjorton dagar sedan, men ingen ångrade att han givit sig ut på galejan. Allra mins lappmarkspojken Ernst Orädd eller Karl-Erik Lo, banarbetare från Tenhult i Småland, som tyckte det var härligare att vara på sjön än att bli rallare, eller lille förbramskorpralen Carl Erik Widèn, som tagit 'realen' hemma i Bengtsfors i Västmanland och nu absolut bestämt sig för att via sjömansskolan gå vidare och söka bli någonting i svenska flottan.
   Det var riktigt god pli, vakenhet och rapphet på pojkarna, som kilade i riggen och ut på rår, stänger och waterbommar som om de varit skeppsgossar flera månader. De har lärt sig ögonblicklig lystring och lydnad till kommandoord och visselpipa, men käckare karl än styrman Holger Larsson, den kände handbollspelaren i flottans karlskronalag, att blåsa pipa, sätta fart på spelet och ge drillen åt stormärsgastarna har bestämt inte många skeppsgossar haft att göra med. Det glittrade också av triumf i styrman Larssons ögon när hans styrbordsgastar vann kappningen med babordsvakten om att på given signal fira livbåtarna i sjön, ro ett varv runt fartyget, hissa dem igen, hugga ur taljor och ginlinor samt ställa upp på plats igen på däck."

Ja, det var onekligen ett gott betyg vi fick. Men det resultatet hade man säkert kunnat uppnå utan underbefälets meningslösa maktutövning och den stränga disciplinen. Jag kan dock inte förneka att den här månaden på Jarramas sjömansmässigt varit oerhört lärorik och utvecklande för den egna förmågan. Jag har sedermera haft stor nytta av de kunskaper och den erfarenhet som den korta vistelsen på Jarramas medförde.
   Jag fick också lära mig vad sjösjuka är. Den har följt mig under alla år. Inte så att jag ständigt varit sjösjuk. Men när jag blivit sjökommenderad efter någon tid i land, har det hänt att jag besvärats något dygn om det blivit dåligt väder.
   Det var med stor lättnad som jag och mina kompisar efter 30 dagar på Jarramas tog våra sjösäckar och klev över landgången i Nynäshamn.

---

Designat av Kjell Närkhammar i november 2000.