TREDJE KAPITLET
Pansarskeppet Oscar II
1
Resan från Nynäshamn via Stockholm till Karlskrona kändes som en befrielse och skedde under stoj och glädje. Stockholmståget anlände till Karlskrona omkring klockan 07.00 den 2 juni 1944. Uppställning och avmarsch till kasern Trolle skedde i god ordning. Det var annat än när jag första gången kom till Karlskrona. Nu tyckte jag det kändes roligt att komma till stan. Denna kalla, vindpinade plats. Under höst och vinter blåser det nästan jämt en rå genomträngande vind på Karlskronas backiga gator, åtminstone på dem som ligger i närheten av kasernerna och som vetter mot havet.
Men det kändes ändå på något sätt som att komma hem. Visserligen hade jag liksom många av mina kompisar börjat kalla Karlskrona för Pinan men det var för att det skulle så vara. Det hörde liksom till. Man skulle kritisera stan med alla dess militärer och pillemausare. I själva verket trivdes jag bra där. Och nu var det ju inte heller vinter utan på väg att bli sommar. Träden grönskade och blommorna hade börjat slå ut i Hoglands park.
Under dagen fick vi hämta den återstående delen av våra sjösäckar, som förvarats i ett förråd på kasernen under den månad vi varit ombord på Jarramas. Vi fick också byta tvätt. Men nu hade märkningen plötsligt förlorat sin betydelse. Lämnade man t ex tre par smutsiga och trasiga strumpor och några solkiga blåkragar så fick man direkt över disk motsvarande antal tillbaka, helt, rent och snyggt.
Efter middagen marscherade 55 sjömansgossar - eller jungmän som vi formellt skulle komma att kallas i loggboken - ner till Kungsbron för att gå ombord på Oscar II. Tidigare på dagen hade 113 jungmän debarkerat och 58 i vår omgång embarkerat.
Oscar II låg till ankars på Kungsbroredden, stor, mörk och dyster. Det rök kraftigt från en av skorstenarna. Jag undrar hur det är där ombord, tänkte jag. Men två månader ska man väl kunna stå ut. Så kallt och jävligt som på Jarramas kan det väl ändå inte bli. Nu börjar det äntligen bli sommar. Jag avbröts i mina funderingar av att Oscar II:s ångbåtar anlände för att ta oss ut till vårt nya hem.
Oscar II var ett gammalt pansarskepp, som hade varit med redan före första världskriget. Hon började byggas 1903 på Lindholmens varv i Göteborg. Det tog fyra år innan hon blev klar och sjösattes således 1907. Under senare hälften av 1920- talet hade hon byggts om och moderniserats. Hon hade koleldade ångmaskiner och kunde komma upp i en fart av 18,1 knop. Ångmaskiner fanns också på hennes två största livbåtar, som även användes för att frakta permittenter till och från skeppet.
Jag fick skeppsnummer 1357. Det innebar att jag skulle bo i luftvärnsmässen. Det visade sig vara bra av flera skäl. Luftvärnsmässen låg akterut på däcksnivå under luftvärnspjäserna.
Mässen rymde ungefär 30 personer. Den var inredd med fasta backlagsbord och i centrum bildade manskapets skåp en stor fyrsidig pelare. Utmed sidorna fanns dubbla väggfasta britsar som fälldes ut på natten.
Den ordinarie besättningen disponerade britsarna så vi jungmän fick på traditionellt sätt hänga våra kojer på de numrerade krokar som fanns i taket. Men det var betydligt lugnare i mässen än på den stora trossbotten, där huvuddelen av besättningen, flera hundra man, var inrymd. Den påminde för övrigt i sin kalhet om trossbotten på Jarramas som om natten bestod av ett hav av vita kojer som rörde sig i takt med fartygets rörelser.
Två av mina bästa kompisar, Georg och Lasse, blev också tilldelade skeppsnummer i mässen och i samma vakt som jag. Det gladde jag mig åt.
Den enda nackdelen med luftvärnsmässen var att den låg ovanför pannrummet. Det blev därför ganska varmt i mässen under soliga dagar på grund av värmen som trängde upp genom durkarna från pannrummet och solens värmande strålar på mässens vägar och tak.
Lasse och jag gjorde sällskap till förrådet för att hämta ut våra kojer och filtar.
- Det här verkar ju inte så tokigt, sa jag.
- Nej, man behöver i alla fall inte frysa. Men det var synd att vi jungmän inte fick permission i kväll.
- Ja, det var tydligen bara den ordinarie personalen. Men i morgon är det lördag och vi har frivakt och då får vi också permission.
- Då går vi i land med första båten och sen åker vi till Wämöparken och dansar, föreslog Lasse.
- Ja, men jag kan inte dansa.
- Kan du inte! Det måste du lära dig.
- Hur har du lärt dig?
- Det var syrran och Inger, min första tjej, som lärde mig. Inger gillade att dansa. Men det är ingen konst. Du kan gå i dansskola. Det finns säkert en här i Pinan. Men vi kan ha kul i alla fall i morgon även om du inte dansar. Vi kollar in om det finns några snygga brudar.
Det mesta ombord var nytt för oss jungmän. Det fanns t ex en radioanläggning. Under besättningens fritid strömmade musik ur högtalarna i mässar och på trossbotten fram till klockan 22.00. I bland avbröts musiken av meddelanden om att det var telefon till visst skeppsnummer eller att någon kallades akteröver till vakthavande underofficer eller att permissionsbåtens besättning skulle gå i båten.
Det fanns postkontor och ett marketenteri som var överraskande välförsett med tobak, läsk, sötsaker och olika toalettartiklar. Allting var så annorlunda mot hur det varit på Jarramas. Det gällde inte minst rörelsefriheten ombord och befälets inställning till oss jungmän.
Här var det jämförelsevis gott om utrymme att vistas på och befälet verkade ha en sträng men renhårig och just inställning till oss jungmän. Det fanns inte tillstymmelse till det översitteri som florerat på Jarramas. För första gången sedan kaserntiden vaknade jag på morgonen till musik; den avbröts plötsligt av en röst som hojtade:
- Purr ut överallt! Purr ut överallt! Allemans bäddning, tvättning och klädsel!
Nu var det inte fråga om att stå på däck med naken överkropp och tvätta sig. Här fanns ett rejält, varmt tvättrum i anslutning till mässen. Måltiderna åts på riktigt porslin, som backlagsman hämtade i samband med maten och som återlämnades till ett särskilt diskrum.
Detta är ju paradiset jämfört med Jarramas, tänkte jag, när jag hjälpte backlagsman att ställa fram tallrikarna till frukost.
Klockan 07.55 kom ett meddelande i högtalarna om divisioner akterut klockan 08.00, d v s hela besättningen skulle ställa upp akterut. Jag blev glad när jag upptäckte styrman Danielsson bland underofficerarna. Fartygschefen hälsade den nyombordkomna delen av besättningen välkommen ombord och överlämnade ordet till sekonden kapten af Ugglas för genomgång av ordningsreglerna ombord.
Då upptäckte jag plötsligt att det låg en liten hund av obestämbar ras vid fötterna på en av högbåtsmännen (högbåtsman är högsta underbefälsgraden). Jag hade hört att det skulle finnas en skeppshund som mönstrat ombord enligt alla formella regler. Han skulle vara antecknad i rullan under namnet Carlsson, hade tilldelats skeppsnummer 999 och hade korprals grad. Jag trodde aldrig att det fanns en riktig hund ombord utan att det var ett skämt. Men här fanns ju en livs levande jycke och det är ju självklart, tänkte jag, att om chefen bestämmer att hela besättningen ska samlas på akterdäck så ska också Carlsson vara med.
Efter den gemensamma genomgången samlade styrman Danielsson sin grupp av jungmän i luftvärnsmässen och sa:
- Jaha, pojkar. Jag är nöjd. Jag har både sett och hört att ni har skött er bra på Jarramas. Nu ska jag lära er den här båten så ni kan den innan och utan.
Ni ska också få lära er att segla och hantera de stora maskindrivna permissionsbåtarna. Vi har två månader på oss. Sen återstår bara ett par månader i Karlskrona innan den här utbildningen är slut och då skiljs våra vägar.
Lasse, Georg och jag hade bestämt att vi skulle ta första permissionsbåten, som avgick från fartyget klockan 1300. Fem minuter före avgång fick vi tillsammans med övriga permittenter ställa upp oss på babords gångbord för avprickning på permissionsplånet och för inspektion av vakthavande underofficer.
Jag kände genast igen underofficeren. Det var han som för tre kvarts år sedan hade lärt mig hur man på ett korrekt sätt skulle knacka och komma in i ett rum. Vid inspektionen kontrollerade han att varje permittent var vårdad och reglementsenligt klädd. Mössan fick inte vara stukad utan skulle vara rund och dess vita kapell rent och väl spänt, alla knappar knäppta, halsduken rätt knuten och skorna välborstade.
När jag nämnde mitt skeppsnummer tittade han ointresserat på mig och bockade av numret på plånet. Han mindes säkert inte den lilla episoden som hade etsat sig in i mitt minne. Men när han kom till Strandberg stod han helt stilla i cirka 5 sekunder och stirrade på hans byxor sedan kommenderade han:
- Givakt! två steg framåt marsch! Lediga!
- Jag ser att jungman har gjort åverkan på flottans materiel.
Vi visste vad det var frågan om. Det ansågs tufft och snyggt att ha utställda byxor.
Det vanligaste sättet att göra permissionsbyxorna bredare nertill var att blöta dem och pressa in en kil av plywood, som sedan fick sitta kvar tills byxorna hade torkat. Sedan pressade man byxorna försiktigt så att de inte krympte och återtog sin normala bredd.
Sådana kilar fanns det gott om. Nisse, som var mycket mån om sitt utseende och sin uniform, hade gått längre. Han hade köpt egna snygga skor, som alltid var ytterst välputsade och blanka och han hade låtit en skräddare sy in långa kilar på insidan av sina permissionsbyxor så att de var mycket bredare nertill än normalt och täckte hela skon. Byxorna var välpressade, eleganta och satt perfekt på Nils.
- Så här får det inte se ut, sa styrman. Du vet väl att det inte är tillåtet att göra så här?
- Nej, styrman, ljög han dumt nog.
- Jasså, men då vet du det nu. Han tog därefter fram en kniv, satte sig på huk, högg tag i vänster byxben och gjorde ett långt snitt nertill i kilen så att byxbenet delade på sig och gjorde sedan likadant med höger byxben. Sedan reste han sig upp och sa kort
- Utgå!
Det var mycket folk i Wämöparken, nästan bara militärer. Lasse dansade. Georg och jag försökte få kontakt med några av de få flickor som inte dansade. Men resultatet blev magert. De flickor som vi var intresserade av var inte intresserade av oss och tvärtom.
Ingången till Wämöparken i juni 2000
Plötsligt dök Strandberg upp. Han hade tydligen varit på krogen först för han var påtagligt upprymd och glad. Han hade lånat ett par byxor och gått i land några timmar senare när det var en annan vakthavande underofficer.
Georg och jag tog oss in till stan och gick ombord med den permissionsbåt som avgick klockan 23.00. Permissionstiden utgick 01.00 för jungmännen. För den ordinarie besättningen i den fria vakten gick permissionen ut 07.00, d v s den hade nattpermission.
2
Torsdagen den 8 juni lättade vi ankar och gick utmed Blekingekusten och Ölandskusten upp till strax syd Stora Karlsö där vi ankrade på eftermiddagen. Dagen därpå sattes livbåtarna i sjön. Besättningen fick gå i land i omgångar och blev guidade på nationalparken Stora Karlsö. Senare på dagen lättade vi och styrde mot Visby, där vi ankrade vid halv niotiden. Ingen permission för oss jungmän.
På lördagen gjorde vi som vanligt rent skepp mellan 08.00 och 12.00. Lördagsrengöring var på min tid i flottan rutin på alla fartyg som tillhörde Karlskrona Örlogsstation. Mässar, trossbottnar, tvättrum, bryggor, lejdare m m gjordes ordentligt rena. Däcken spolades och mässingen putsades. Klockan 11.30 inspekterades rengöringen. Därefter kom följande meddelande i högtalarna: Bort från rengöringen, allemans skaffning. Och sedan fick fria vakten permission.
För min del blev det ingen permission för jag hade vakt och tjänstgjorde som gast i styrbords ångbåt. Med den transporterades permittenterna från och till fartyget varje hel timme till och med klockan 01.00. Första turen på morgonen avgick 07.00 från fartyget.
Mellan turerna låg båten förtöjd vid babords waterbom. Det var en cirka sju meter lång bom, som var anbringad på var sida av fartyget ungefär midskepps någon decimeter under däcksnivån. När fartyget låg till ankars fälldes i regel en av dem rakt ut från fartyget.
Bommen var försedd med linor och några repstegar som hängde ner mot vattenytan. Bommen användes till att förtöja de båtar som sattes i sjön för att klara transporterna till och från fartyget. På översidan var bommen plan och cirka 15 centimeter bred. Det fanns ett mantåg att hålla sig i.
Att ta sig ut på bommen och klättra ner i den repstege, som hängde närmast den båt man skulle ha tag i, och med den lediga handen eller en fot försöka fånga båtens förtöjningslina, dra båten till sig och hoppa ner i den, var inte så lätt när det var mörkt, blåsigt och regnigt.
För oss som hade seglat på Jarramas var det här inga problem. Värre var det för maskinisten, som var inkallad och hade obetydlig erfarenhet av sjön. Ofta stannade han kvar på båten mellan turerna i stället för att klänga i repstegen och balansera på bommen.
Permissionsbåtarnas hastighet kunde variera något beroende på vilket tryck det för ögonblicket var i ångpannan. Men i allmänhet var det ingen större fart på dem. En furir som var befälhavare ville stila lite för åskådarna som nästan alltid stod på kajen vid båtarnas tilläggningsplats.
Han kom därför överens med maskinisten om följande system vid avgång från kaj. När han ropade i talröret framåt sakta eller back sakta, vilket hördes tydligt av åskådarna på kajen, skulle maskinisten i stället dra på halv fart och när han sa halv fart så gällde full fart. Det hade så när gått illa vid ett tillfälle när en fiskebåt var på ingående samtidigt som permissionsbåten plötsligt backade ut från kajen med sådan fart att rorsman på fiskebåten fick göra en häftig gir för att inte köra på ångbåten. Från besättningen på fiskebåten hördes en del synpunkter på flottans sätt att manövrera.
Måndag förmiddag lättade vi och satte kurs mot Oxelösund där vi förtöjde vid kaj för kolning.
Tidigt nästa dags morgon började kolningen. Solen sken från en molnfri himmel och nu den 14 juni hade äntligen den riktiga sommarvärmen kommit. Att kolningen började tidigt berodde på att man ville utnyttja de svala morgontimmarna. Vid niotiden var det fruktansvärt hett nere i kolpråmarna. Kolningsarbetet skedde helt manuellt. Kolet skyfflades i korgar som sedan lyftes ombord. Det var tungt, svettigt och dammigt. Klockan 10.30 var pråmarna tomma. Då hade vi lyft ombord 198 ton kol.
Efter lunch blev det rengöring och för dem som deltagit i kolningen avmarsch till stadens varmbadhus. Där fick jag en mindre chock, när det bland alla dessa nakna killar plötsligt uppenbarade sig en dam i vit rock. Jag smet bakom Lasse för att dölja könet.
- Har du sett, sa jag upprört, det är ett fruntimmer här inne.
- Ja, vad då, sa Lasse. Det är ju en baderska. Har du aldrig varit på en offentlig badinrättning?
- Nej!
- Här kan du säkert bli tvättad och skrubbad i badkar av en baderska om du betalar extra. Det kan man i alla fall i badhuset i Malmö.
På onsdag morgon lämnade vi Oxelösund. Nu följde en fantastisk vecka i Stockholms vackra skärgård, den vackraste i världen som det påstås. Vädret kunde inte vara bättre, tre à fyra sekundmeter vind, soligt och varmt.
På dagarna låg vi till ankars på olika fjärdar, medan vi jungmän drillades i sjömanskunskap, segling och enkel navigering. Vid en av dessa övningar gick en av permissionsbåtarna på grund. Övningspasset led mot sitt slut. Vi var inne i en vik när det hände. Farten var låg. Styrmannen stod vid ratten och hade sjökortet utbrett bredvid sig.
- Ungefär här är vi, sa han, och pekade undervisande på sjökortet med passaren för den grupp jungmän som stod omkring honom. Som ni ser ska det finnas ett grund här på babords sida, fortsatte han. Några sekunder därefter hördes ett skrapande från botten på båten som stannade med ett ryck.
Maskinisten stack upp huvudet genom däcksluckan som en vilsen sork och hojtade:
- Vad fan vad det som hände?
- En liten grundstötning, sa styrman. Kontrollera om vi tar in vatten.
När det konstaterats att båten inte läckte, beordrade styrmannen oss jungmän att gå så långt akterut vi kunde komma och sa till maskinisten:
- Backa allt vad du kan!
Vattnet rördes upp av propellern men båten rörde sig inte ur fläcken.
- Maskinisten stack upp huvudet och sa: Det är dåligt med trycket i pannan. Ge mig en kvart så ska jag försöka få upp det.
Kvarten blev till en halv timme innan han hade fått upp trycket ordentligt.
- Nu försöker vi igen, sa styrman. Alla jungmän går akteröver. Ställ er på babords sida och när jag säger till så ger ni er alla snabbt över till styrbords sida och sedan tillbaka till babords igen så vi får henne i rullning och så full fart back.
Maskinisten drog på och nu forsade vattnet framåt utmed nästan halva sidan på båten samtidigt som hon började rulla och plötsligt gled hon tyst och beskedligt av grundet. Vid återkomsten till skeppet hissades hon upp i sina dävertar några meter ovanför vattenytan och inspekterades. Skadorna inskränkte sig till några skrapmärken.
Även om alla ventiler var öppna i luftvärnsmässen på nätterna var det svårt att sova där på grund av värmen. Under en lördagsrengöring hade jag upptäckt att reservbryggan var en väl skyddad plats. Den var avsedd att användas i strid när den ordinarie bryggan var utslagen. Den låg ungefär midskepps och var liksom luftvärnsmässen en påbyggnad på huvuddäck. Där fanns en ratt, maskintelegraf och ett antal talrör till olika delar i fartyget. Bryggan var på alla sidor klädd med plåt men helt öppen upptill. Det var en idealisk sängplats när vädret var vackert, tyckte jag. Tyst, lugnt, massor med frisk luft och lagom varmt. Risken för mygg var obefintlig så länge fartyget låg till ankars eller var under gång.
-Tänk om vi kunde få sova på reservbryggan, sa jag, till Lasse.
- Vi går och frågar vakthavande, sa han.
Vi sökte upp vakthavande underofficer och frågade om vi kunde få hänga upp våra kojer på reservbryggan och sova under bar himmel eftersom det var så varmt i luftvärnsmässen.
- Ja, det går bra, sa styrman, men under dagtid ska kojerna förvaras på sina ordinarie platser.
I fortsättningen tillbringade vi en del nätter på reservbryggan ända tills vi en natt vaknade av ett våldsamt åskregn. Kojerna fylldes nästan till hälften med vatten och filtarna blev genomblöta innan vi hann få loss kojerna och komma ner i mässen.
Onsdagen den 21 juni ankrade vi på Stockholms ström. Det var ett efterlängtat och spännande besök för de flesta av oss jungmän.
Många hade talat om Stockholm. Den vackra staden med alla dess nöjen och möjligheter. Och visst var hon vacker och lockande, Mälardrottningen, där hon låg i soldiset. Ett myller av människor, cyklister, bilar och spårvagnar skymtade på Slussen och utmed Skeppsbron. På styrbordssidan syntes Djurgården med Gröna Lund och Nöjesfältet. Den tretungade flaggan vajade på Kastellet och där bakom såg man Skeppsholmen och en skymt av masttopparna på fullriggaren af Chapman.
På lördag eftermiddag beslöt jag och Nisse besöka någon av festplatserna på Djurgården. Nisse hade mörkt vågigt hår, bruna intelligenta ögon, ganska tjocka läppar i ett runt ansikte. Han var glad och pigg.
Vi tog Djurgårdsfärjan från Slussen till Allmänna gränd och hamnade på det etablissemang som låg på vänstra sidan i gränden, d v s på Nöjesfältet.
Det var mycket folk överallt. Eftersom ingen av oss dansade strök vi omkring bland de olika stånden, sköt några serier, åkte radiobil, spelade på automater och hamnade slutligen i en hall med servering och en liten orkester. Den här kvällen var det Edith Segerstedts kapell från Göteborg som stod för musiken.
Vid bordet intill satt ett par flickor. En av dem hade en otänd cigarett i munnen och letade uppenbarligen efter tändstickor. Jag räckte artigt fram min tändsticksask. Hon tackade och sa när hon lämnade tillbaka asken:
- Kommer du från den stora båten som ligger på strömmen?
- Ja, Du är välkommen ombord i morgon eftermiddag när det är visning, sa jag.
- Får vem som helst komma ombord?
- Javisst, det är bara att gå ner till kajen där båtarna lägger till och åka med ut. Båtarna går i skytteltrafik mellan 13.00 och 15.00. Vi ska gärna visa er runt.
- Vågar man det?
- Ja, det är klart.
- Om Ni tar färjan tillbaka till stan tillsammans med oss så kan vi visa var våra båtar lägger till, sa min kompis.
Vi gjorde sällskap från Nöjesfältet. Den flicka som jag hade börjat prata med hette Eva. Vi var ungefär jämngamla. Hon hade blå, vänliga ögon, cendréfärgat hår, snygg figur. Hon tog mig helt sonika under armen när vi steg i land vid Slussen.
- Hur dags måste ni gå ombord, frågade hon.
- Vår permission går ut klockan 01.00.
- Bra, då hinner ni följa oss hem för klockan är bara en kvart i tolv. Vi bor där uppe, fortsatte hon, och pekade på berget bortom Katarinahissen.
På vägen dit visade vi var Oscar II:s båtar lade till.
Tiden hade gått fort under promenaden, så när vi kom fram till porten fick vi ta ett snabbt farväl för att hinna ombord med sista båten. Jag fick löfte om att hon skulle komma ombord under visningen nästa dag.
På söndagen passade vi varenda båt från land med besökare. Men förgäves. Flickorna var inte med.
3
Oscar II var liksom Jarramas ett övningsfartyg för sjömansskolan. Men livet här ombord visade sig i allt väsentligt vara helt annorlunda än på Jarramas. Den ordinarie besättningen var förhållandevis stor. I den ingick både rekryter och äldre inkallade som gjorde beredskapstjänst. De accepterade oss jungmän och hade en positiv inställning till oss. Några tyckte väl att vi var korkade som hade värvat oss. Det var ju enligt deras mening detsamma som att kasta bort fyra år.
På Jarramas hade den fasta besättningen däremot huvudsakligen bestått av stamanställd personal. Många av dem med ett förflutet i skeppsgossekåren. Där tycktes mentaliteten var den att hade man, som det hette, snott sig till flottan fick man skylla sig själv.
I stora drag såg de dagliga rutinerna på Oscar II ut så här. Allmän utpurrning klockan 06.30. Därefter tvättning, bäddning och skaffning under en och en halv timme. Klockan 08.00 uppställning akterut för fördelning till arbete och övningar. Klockan 11.30 lunchuppehåll fram till klockan 13.00 och därefter ny uppställning för fördelning till arbete och övningar under eftermiddagen. Klockan 16.00 var det slut för dagen och då serverades i regel kaffe.
Under tjänstetid sysslade jungmännen nästan enbart med praktisk utbildning. Det var bara på lördag förmiddag när det gjordes rent skepp och när fartyget kolades som vi blev engagerade i det löpande arbetet.
På fritiden däremot deltog vi tillsammans med den övriga besättningen i vakttjänsten. Post vid landgången eller fallrepet, glasvakt, löpare eller gast i permissionsbåten var de vanligaste uppgifterna. I bland hände det att någon jungman fick ingå i musköteriet. Att vara glasvakt var den behagligaste tjänsten. Glasvaktens uppgift bestod i att slå glas i fartygets skeppsklocka varje hel och halv timme.
Vakttjänsten var inte alls betungande. När fartyget låg till ankars eller vid kaj klarade ett kvarter hela vakttjänsten. Om t ex första kvarteret hade vakt på måndag inföll nästa vakt för första kvarteret på fredag. Under de tre mellanliggande dagarna fick vi disponera vår fritid som vi själva ville.
Vid helgerna beviljades i regel även vaktens fria kvarter permission. Det betydde att om fartyget anlöpte hamn på torsdag och man då hade vakt var man sedan ledig både på fredag kväll och från lördag eftermiddag till måndag morgon klockan 07.00. Det gällde förstås inte för jungmän eftersom vi normalt inte hade nattpermission utan skulle vara ombord 01.00.
Livet ombord var för oss ganska bekymmersfritt. Utbildningen var visserligen intensiv och krävande. Men det fanns gott om fritid, maten var bra, flottan höll med en snygg uniform och fickpengar. Månadslönen uppgick fortfarande bara till 51 kronor och 90 öre. Men under sjökommendering tillkom ett litet sjötillägg. Inte heller kriget bekymrade oss. Vi var för övrigt inte särskilt väl informerade om vad som hände i Europa. Till en del berodde det på att tillgången på tidningar för manskapet ombord var i det närmaste obefintlig. Men mest berodde det nog på ointresse. Livet var ungt och kamratskapet intensivt. Det fanns så mycket annat att tänka på.
Nu visste alla att ljusare tider var på väg. Krigslyckan hade vänt. Amerikanska och engelska trupper hade under ledning av Eisenhower landstigit och upprättat ett brohuvud i Normandie och de ryckte fram mot öster och söder. Samtidigt gick ryssarna till offensiv på östfronten. Det kanske inte skulle dröja så länge innan Hitler fick ge upp.
För oss spelade det egentligen inte så stor roll om kriget tog slut eftersom vi var bundna av ett kontrakt med flottan på fyra år. Visst var det lite stökigt med ransoneringen. Men det gick som sagt ingen nöd på oss. De som gjorde beredskapstjänst såg naturligtvis helt annorlunda på utvecklingen. Åtskilliga hade legat inne i åratal. Ett krigsslut skulle för dem innebära omedelbar hemförlovning och återgång till det civila livet.
För en del av dem som seglade ombord på de stora pansarskeppen under krigsåren blev fartygen som ett andra hem. Här bodde man, åt, sov, arbetade och tillbringade nästan all sin fritid. Även om det var trångt ombord så ledde det aldrig till motsättningar i besättningen. Förhållandet ombord skapade i stället samhörighet och kamratskap.
På trossbotten och i mässarna bildades små gäng som höll ihop även när de gick i land. Om fartyget var till sjöss under längre tid eller låg kamouflerat på krigsförtöjningsplats någonstans i skärgården, hände det att trossbotten för några timmar gjordes om till biograf. Det var riktiga spelfilmer som visades. Ombord fanns också några musikinstrument som intresserade kunde få låna. Under helger när fartyget låg till ankars var det också möjligt att få låna en livbåt och segla för den som hade erforderliga kunskaper.
Även om själva tillvaron ombord var ganska hygglig så fanns det annat som förmörkade tillvaron för de inkallade. Det var dystert att ligga inne månad efter månade och inte veta när det skulle ta slut. Långa perioder utan kontakt med familjen eller flickvännen blev påfrestande.
Livet ombord var ju inte heller riskfritt även om det var säkrare än på minsvepare och jagare. Faran för att pansarskepp skulle gå på en mina eller bli torpederat var inte särskilt stor. Men under mörker och i hårt väder kunde ett felsteg bli ödesdigert.
4
På måndagen lämnade vi Stockholms ström och gick söderut till Hårsfjärden i Stockholms södra skärgård. Där har flottans viktigaste övningsbas legat sedan slutet av 1800-talet. Men redan på 1500-talet användes den som ankarplats för den tidens fartyg. Här har länge funnits kajer, förråd, ett litet varv och övningsanläggningar.
Nu följde ett par veckor med övningar och utbildning i Stockholms skärgård. Vädret var vackert och under de stilla kvällarna var luften ljum och fylld av dofter från land. Jag gladdes varje dag över allt det fina jag upplevde och upptäckte att livet ombord kunde vara både givande och roligt. Det var annat än på Jarramas. Där hade jag flera gånger starkt ifrågasatt vad det var jag gett mig in på.
I mitten på juli gjorde vi ett nytt besök i Oxelösund för bunkring av kol. Enligt vårt schema för den kommande veckan skulle vi sedan gå till Borgholm. Där stod också något som fick oss att höja på ögonbrynen, nämligen att besättningen skulle överge fartyget.
- Hur fan ska det gå till, sa Pelle. Ska vi hoppa överbord och simma i land eller...?
- Det är naturligtvis övning, sa Lasse. Vi ska helt enkelt ta på oss livvästar och ställa oss vid de båtar och flottar där vi ska vara i en nödsituation. Jag höll med Lasse.
- Visst är det övning. Kan inte tänka mig att vi ska slänga flottarna i sjön och paddla i land. Och tänk på alla dom som inte kan simma. Nä, så galna är dom ändå inte.
Men se där hade vi fel. Pelle fick rätt. Sommaren hade hittills bjudit på fint väder. Vattnet var hyfsat varmt i Östersjön. Jag anade det värsta när vi ankrade tre eller fyra hundra meter norr om Blå Jungfrun. Mycket riktigt. Här skulle genomföras en realistisk övning. Med undantag för ett antal officerare, de äldsta underofficerarna och det manskap, som behövdes för fartygets drift, fick resten av besättningen order att rent fysiskt överge fartyget och ta sig till Blå Jungfrun.
Alla fick inte plats i motorbåtar och livbåtar utan en del var hänvisade till livflottarna. Det var kraftiga flottar av metall, ungefär fyra meter långa. De var helt öppna och botten bestod av spjälor. När man satt på flotten var fötterna i vattnet. På utsidan av flottarna fanns en lina, som hängde i bukter, fastsatt med jämna mellanrum.
Jag hade min räddningsstation vid aktra livflotten på styrbords sida. Vi tog på oss flytvästarna, slängde flotten i sjön och gjorde fast dess förtöjningslina i relingen. Vi hoppade efter med kläderna på, dock utan skor. Siste man gjorde loss och tog med sig förtöjningslinan. En flaggstyrman fastnade med byxbaken i en av stålstolparna på relingen när han skulle hoppa ner i vattnet. Byxorna gick förstås sönder och han förbannade fartygsbefälets påhitt. Naturligtvis fick jag inte plats på flotten utan fick ligga i vattnet och hålla mig fast i linan runt flotten. De som satt på flotten började paddla mot Jungfrun och vi som hängde i linan sparkade på med benen. Men det gick sakta och det dröjde inte länge förrän jag började frysa.
Det tog mellan 20 och 30 minuter att paddla flotten in till ön med oss hängande efter. När vi nådde land frös jag så att jag skakade. Ändå var förutsättningarna de allra bästa. Sommar, varmt både i luften och i vattnet, mitt på ljusa dagen, havet spegelblankt och land alldeles intill oss. Hur skulle det då inte vara om det var kallt, blåsigt, mörkt och långt från land. Jag skakade ännu värre vid den tanken.
Återtransporten skedde i omgångar med permissionsbåtar och livbåtar. Flottarna togs på släp. För dem som inte kunde simma måste den här övningen ha varit en kuslig upplevelse. Och det fanns många beredskapare och värnpliktiga som inte var simkunniga. Det var inte alls ovanligt att fiskarpojkar som levde en stor del av sitt liv på havet inte kunde simma.
Utbildningen ombord började lida mot sitt slut. Efter besöket i Borgholm anlöpte vi Karlskrona och förtöjde vid utrustningspiren den 28 juli.
Den 1 augusti mönstrade vi av och marscherade i grupper för sista gången hem till kasern Trolle.
Med kompisar i Hoglands park 1944
Nu följde ytterligare drygt två månader med fördjupad yrkesutbildning inom vars och ens speciella områden. För mig, som var riktare vid medelsvår kanon, innebar det artillerilära, riktningsövningar och skjutning huvudsakligen med 15 cm kanon.
Skjutningen simulerades. Kanonen var nämligen uppmonterad i en stor lokal. På eldröret var monterat ett luftgevär, vars avtryckare stod i förbindelse med kanonens avfyrningsmekanism. Måltavlor fanns i fonden på lokalen. Individuell målinriktning med så stora pjäser krävde god samverkan mellan de båda riktarna för ett lyckat resultat. Den ene svarar för riktningen i sida och den andre för elevationen.
Jag hade börjat i dansskola. Intresset var minst sagt svalt bland kompisarna när jag försökte få någon med mig. Ensam ville jag inte gå. De tillfrågade tyckte det var onödigt och så kostade det pengar. Till slut lät sig Georg övertalas att följa med.
Danslektionerna hölls av två damer i 25-årsåldern. Övningarna utfördes i ett stort rum med parkettgolv. Möblerna bestod av ett par stolar och ett bord med en grammofon och några skivor. Vid första besöket blev jag tillfrågad vilka danser jag ville lära mig.
- Foxtrot till en början, sa jag. Det är den dans som är absolut vanligast, tänkte jag. Det räcker om jag lär mig den. Jag har nog inte råd med mera. Varje lektion skulle betalas kontant.
Jag tyckte det var svårt att dansa. Jag blev generad och rodnade när jag trampade min instruktör på tårna. Men jag gjorde verkligen mitt bästa och koncentrerade mig oerhört på att göra som hon sa. I bland gick det sämre än vanligt. Då stannade hon och sa:
- Du måste lyssna på musiken!
|
För varje steg hon tog nynnade hon samtidigt med i musikens takt.Hon luktade gott och den nära kroppskontakten väckte känslor till liv, som visade sig ganska påtagligt i min kropp. Det var pinsamt och jag var rädd att hon skulle märka hur det stod till.
Jag beklagade mig för Georg och sa:
- Jag tror hon vet vad som händer och jäklas med mig.
- Georg skrattade. Va, är du så känslig?
Efter ytterligare några lektioner ansåg jag mig trots allt hjälpligt kunna dansa foxtrot och avbröt utbildningen. Georg hade lättare för sig och hade velat sluta tidigare.
En lördag några veckor senare kom Lasse och föreslog att vi skulle gå och dansa nu när jag hade lärt mig den konsten. När vi kom ut på stan, sa Lasse:
- Nu går vi på krogen och äter.
- Men vi har ju redan ätit, sa jag, som aldrig hade besökt en krog.
- Javisst, men vi ska ha ett par snapsar och en öl och det kan vi inte få utan att äta. Vi tar dagens rätt. Den kostar bara en och femtio. Vi behöver inte äta den.
På en tvärgata mellan Ronnebygatan och Stora torget låg en s k tredjeklasskrog. För tre kronor fick man här dagens rätt och två snapsar.
Vid inträdet i restaurangen drabbades besökaren av ett öronbedövande oväsen. Det var inte speciellt för just den här krogen utan så var det på tredjeklasskrogarna. Ljudnivån var hög och samvaron otvungen och gemytlig.
En tredjeklasskrog tillhandahöll billig mat och hade tillstånd att efter klockan 15.00 servera åtta centiliter starksprit och pilsner, som fick intagas tillsammans med lagad mat.
På andra- och förstaklasskrogarna severades dyrare mat och mera sprit. Där kunde gästerna få cognac eller likör till kaffet och därefter grogg. Tonen var mera lågmäld och kultiverad och på en del av dessa restauranger spelade ett litet musikkapell. Men för att komma in ställdes i regel krav på besökarens klädsel. För män gällde slipstvång. Militär uniform accepterades på alla restauranger.
Efter krogbesöket var jag glad och kände mig frimodig. Nu skulle det dansas. Det blev dansstället som låg en trappa upp bredvid Frimurarhotellet. Där fanns det gott om flottister men ont om flickor. Musiken som spelades var blandad. För mig gällde det att först konstatera om det var en foxtrot och i så fall snabbt försöka hitta en lämplig partner. Det där med lämpligheten gav jag snart upp. Det gällde bara att hinna få tag i någon. Jag lyckades några gånger och genomförde danserna utan större problem trots att det var fruktansvärt trångt på dansgolvet. Lasse gillade inte stället och vid halv tolvtiden gjorde vi sällskap hem till kasernen.
Ett år i flottan var tillända. Den grundläggande utbildningen var färdig.
På förmiddagen den 19 oktober tog styrman Danielsson avsked av oss och önskade oss lycka till. Nu gällde sjökommendering på stridsfartyg i ungefär ett år. På eftermiddagen samma dag kom det upp listor på anslagstavlorna med namn på båtar samt nummer och namn på dem som skulle till respektive båt. Det var spännande ögonblick.
Jag och flera av mina bästa kompisar skulle till pansarskeppet Gustav V, som låg på Hårsfjärden i Stockholms södra skärgård. Uppställning på kaserngården nästa dag klockan 13.00 med packade och märkta sjösäckar för avmarsch till järnvägsstationen.
Designat av Kjell Närkhammar i november 2000. Musiken är hämtad från CD:n Soprano meets Clarinet med Tommy Löbel, Ulf Dreber m fl.