SJÄTTE KAPITLET Minkryssaren Älvsnabben m m Detta kapitel omfattar följande avsnitt: Älvsnabben 1946, skjutskolan, Pskp Sverige 1946, Vakten och Dristigheten 1946-47samt Älvsnabben 1947 I Älvsnabben, skjutskolan Klicka för megabild Efter underbefälsskolan fortsatte utbildningen för oss artillerister med skjutskolan. Den genomfördes på minkryssaren Älvsnabben. Hon låg på Hårsfjärden när jag embarkerade den 9 april 1946. Skillnaden mellan Sverige och Älvsnabben var enorm. Älvsnabben var i mina ögon ett vackert och modernt fartyg, 96 meter långt och 13 meter brett. Hon sjösattes så sent som 1943 och var bara tre år gammal när vi mönstrade ombord på henne. Från början var hon inte avsedd för flottan. Hon köptes på stapelbedden av försvarsminister Sköld. Älvsnabben kom sedermera att efterträda flygplanskryssaren Gotland och kryssaren Fylgia som flottans långresefartyg. Älvsnabben var ett minutläggningsfartyg som hade plats för ett stort antal minor. Hon var bestyckad med fyra 15 cm kanoner, ett stort antal automatkanoner, fyra sjunkbombkastare och ett skyddssvep. I maskinrummet fanns moderna dieselmaskiner. Det påstods att en resa från Karlskrona till Stockholm bara kostade några hundralappar i drivmedel. Även inredningen var modern. Borta var de stora trossbottnarna, som var obligatoriska på de gamla skeppen. I stället fanns ett antal mindre bostadsutrymmen, alla med britsar. På skeppen fanns det mässar och hytter för officerare och underofficerare, medan underbefälet bodde och levde tillsammans med manskapet. På Älvsnabben var det annorlunda. Här hade även underbefälet egen mäss och förläggning. Vi som var elever i skjutskolan fick disponera två fina utrymmen. Maten var utmärkt och jag stormtrivdes. Vi behövde inte heller delta i vakttjänsten eller arbetet ombord utan kunde ägna oss helt åt utbildningen och vi disponerade vår fritid ograverad. Skjutningarna genomfördes i regel långt ute till havs och skedde mot mål som bogserades växelvis av flygplan och båtar. Skjutskolan varade i drygt två månader. Det var en härlig tid. Sommaren var varm och skön. Under veckosluten besökte vi olika platser i Stockholm och dess närhet. En helg låg vi utanför Södertälje. Det var i början på juni. Dagen var ljuvlig och som lämpad för bad. När jag låg och solade på fördäck, upptäckte jag plötsligt att kapellet tagits av centralsiktet och jag såg flera av mina kompisar trängas för att titta i det. Centralsiktet var ett smart instrument som användes bl a då man samtidigt ville rikta vissa eller alla luftvärnskanoner mot samma mål. I siktet fanns kraftiga kikare, som var rörliga i sid- och höjdled. Med dem fångade man in och följde målet. För att stilla min nyfikenhet gick jag upp till centralsiktet. Med en vanlig kikare hade en av mina kompisar upptäckt att det fanns ett dambadhus på ganska nära håll. Han hade då dragit den slutsatsen att centralsiktet borde vara den idealiska observationsplatsen. På den punkten hade han rätt om man finner något nöje i att stå och glo på avklädda damer. Den här killen var en snygg halläning. Svart hår, mörkbruna ögon, cirka 180 centimeter i strumplästen och en smärt och vältränad kropp. Han skulle bli polis när kontraktstiden löpte ut. Två kvinnor jagade honom påstod han, en i Stockholm och så den i Falkenberg som han var förlovad med. Så fort Älvsnabben fick telefonkontakt med land, var det samtal till honom. Han beklagade sig ständigt över sina kvinnor men tvekade aldrig att skaffa sig nya bekantskaper om tillfälle gavs på de platser vi besökte. Han hade en viss förmåga att ställa till det för sig. Vid ett tillfälle lyckades han förstöra hela styrhytten på den särskilda båt, som Älvsnabben disponerade. Båten var betydligt större än Älvsnabbens egna motorbåtar och kunde inte tas med ombord. Den var sjösäker och såg ut som en mindre fiskebåt med en fyrkantig hytt mitt på däcket. Maskinen bestod av en motor, som manövrerades från styrhytten. Backslaget på båten var knepigt. Man måste minska kraftigt på motorvarvet och sedan i rätt ögonblick få in backslaget och vända rotationen på propellern och dra på motorn igen för att backen skulle ge effekt. Det sas att det var en tändkulemotor. Klicka på pilen i konsolen så får Du höra hur den lät. Ljudet varar ca 25 sekunder men kan stängas direkt genom en ny klick på konsolen. Båten användes huvudsakligen för transporter av varor och permittenter när Älvsnabben låg på Hårsfjärden. Men av olika skäl blev det i bland aktuellt att köra båten från Hårsfjärden till den plats där Älvsnabben skulle ankra på kvällen. Det brukade bli någon av oss korpraler som fick den uppgiften. Man fick positionen för ankringsplatsen och den ungefärliga tidpunkten när Älvsnabben skulle komma dit. Uppgiften var rolig och eftertraktad. Det var efter en sådan tur som han missade att vända propellern. Motorbåten förtöjdes akterut i något av stagen till de anordningar för minfällning som fanns nedsänkta på båda sidor om fartyget. Han kom tuffande så sakta in mot aktern men fick inte i backslaget. När han drog på motorn igen stannade båten inte upp utan ökade i stället farten och gled utmed sidan på Älvsnabben men styrhytten fastnade i minfällningsspåren. Rutorna krossades och trävirket knäcktes innan han fick stopp på båten. Han klarade sig från missödet med blotta förskräckelsen. Den trivsamma tiden på Älvsnabben närmade sig slutet. Våra instruktörer lyckades övertyga fartygsbefälet om lämpligheten av att avsluta skolan med en liten fest. Den arrangerades på en ö, som låg inom militärt skyddsområde i Stockholms skärgård. Vi grillade korv, drack öl och hade säcklöpning mm. Instruktörerna hade liksom vi uppskattat den tid vi haft tillsammans och hade förfärdigat en flagga som hängdes upp på en provisorisk stång. Flaggan föreställde en s k täckande salva. Det är en term inom artilleriet som betyder att granaterna slår ner på båda sidor om målet. En fredag i mitten på juni lämnade vi Älvsnabben. Jag och en del av mina kamrater transporterades till Sverige som låg på Hårsfjärden. Vissa skulle sjökommenderas på jagare och några skulle åka till Karlskrona. II Pansarskeppet Sverige Även denna gång fick jag ett skeppsnummer, som innebar att jag skulle bo på den stora trossbotten. Där hamnade också mina kurskamrater. Inte en enda kom till luftvärnsmässen. Efter den förnämliga inkvarteringen på Älvsnabben kändes det lite kymigt att nu dela rum med ett par hundra personer. Det fanns en annan olägenhet med Sverige och det var kackerlackorna. De fanns både i mässar och på trossbottnar och naturligtvis i köksregionerna. Kackerlackerna går inte på människor men är obehagliga kryp, som finns i skrymslena och är nästan omöjliga att utrota. På måndagen gick vi till sjöss. Sjömansutbildning på förmiddagen, stridsutbildning på eftermiddagen och kvällen. Nu fick jag för första gången pröva på min uppgift under strid. Den här gången var min drabbningsplats vid 2:a kanon. Där var jag riktare i sida. Här gällde det att med kanonen följa visaren från eldledningscentralen så exakt som möjligt. Motsvarande gällde för min kollega som var riktare i höjd. Kanonens elevation beräknades på eldledningscentralen. Den 18 juni förtöjde vi vid kaj på varvet i Karlskrona. Det var alltid lite speciellt att angöra hemmahamnen. Gatorna, biograferna och kaféerna var välbekanta och dialekten kunde man inte ta miste på. När man gick på stan eller på restaurang träffade man ofta någon kompis som man inte sett på ett tag. Dessutom är Karlskrona sommartid en mycket vacker stad. Jag hade vakt på torsdagen före midsommarhelgen och var ledig under hela helgen. Midsommar firade jag hos mina släktingar i Skåne. Hela veckan efter midsommar låg vi kvar i Karlskrona. Tisdagen den 2 juli gick vi till sjöss. På veckans sekondorder stod varvat stridsutbildning och sjömansutbildning. Det var den här typen av uppgifter som vi ägnade oss åt när vi var till sjöss. När vi låg till ankars eller vid kaj var det i regel underhållsarbete av olika slag som sysselsatte besättningen. På fredagen ankrade vi utanför Visby. Vid den här tiden på året är Visby en mycket vacker stad. Den kommande veckan var vi till sjöss men på fredagen förtöjde vi vid boj på Stockholms ström. Det skulle också bli amerikanskt flottbesök. Efter någon timme kom ett ganska stort örlogsfartyg, jag tror det var en kryssare. Det passerade oss på styrbords sida och förtöjde även det vid en boj några hundra meter för om oss. Jag noterade fascinerat hur hög aktiviteten var ombord. Skepparpipor drillade och korta ramsor smattrade ur däckshögtalarna. I bland hördes också visselsignaler ur högtalarna. På barbords sida av backen stod en neger och höll en fendert på utsidan. Det föreföll fullkomligt obegripligt eftersom fartyget inte skulle gå in till kaj. En timme efter förtöjningen vid bojen stod han fortfarande kvar och höll i sin fendert. Det amerikanska arbetssättet var inte jämförbart med den ordning som rådde på våra fartyg. Ankring och förtöjning hos oss skedde effektivt och nästan helt tyst. Några korta meddelanden i högtalarna som t ex "loss akter, loss förliga springet" var allt som brukade höras när vi gick från kaj. Alla som medverkade i arbetet deltog aktivt och på ett flexibelt sätt. Efter besöket i Stockholm återvände vi till Karlskrona för att sedan bege oss till västkusten. Efter en natt på Kungsbackafjorden anlände vi till Göteborg. Det var mitt första besök i den staden. På lördagen gick Lasse och jag i land omedelbart efter rengöringen. Vi gick till "feskekyrkan" och köpte färska härliga räkor. Man fick en rejäl påse för 50 öre. Vi promenerade utmed kajerna med de kända namnen:Packhuskajen, Skeppsbrokajen, Masthuggskajen och Stigbergskajen. Tittade på de stora varvsanläggningarna, som låg på andra sidan av Göta Älv. Vi ägnade en god stund åt att gå igenom Sjöfartsmuseet. - Det här, sa Lasse plötsligt, är alltså Sveriges framsida och Lilla London, som Göteborgarna är så stolta över. - Ja, dom är stora lokapatrioter. Men bara när det är fråga om att jämföra sig med Stockholm. Det beror nog på att göteborgarna är mer provinsiella än stockholmarna, som egentligen mest består av skåningar, norrlänningar och andra länningar. Det är något visst med Göteborg och göteborgarna. Jag trivs bra tillsammans med dem och har bara goda erfarenheter av dom. - Men har du tänkt på att det inte fanns några göteborgare på sjömansskolan, sa Lasse. Jag träffade i alla fall inga. - Nej, det har du rätt i. Dom jag tänker på är värnpliktiga och beredskapare som jag har träffat ombord. - Det är nog så, sa Lasse, är man från Göteborg och ska gå till sjöss, då blir det handelsflottan eller fisket. Örlogsflottan är ingenting för dom. - Ja, kanske det. En gång i tiden förlade man en del av skeppsgossekåren till Marstrand och hoppades på så sätt kunna rekrytera fiskarpojkar till flottan. Men det misslyckades. Vi hade bestämt oss för att avsluta dagen med ett besök i den omtalade nöjesparken Liseberg. Men först gick vi och åt en god middag. Vi beställde in en fiskrätt. För är man i Göteborg ska man äta fisk, sa Lasse. Det är dom duktiga på. Liseberg liknade Gröna Lund i Stockholm. Lasse ville prova deras berg- och dalbana. Men jag vägrade. Jag hade aldrig åkt berg- och dalbana och tänkte aldrig göra det heller. Jag föredrog mera stillsamma aktiviteter som att åka pariserhjul och gå i lustiga hus. - Åk själv, sa jag. Du vet att jag inte gillar det. Jag har inte åkt Grönans bana heller det vet du. Jag väntar här vid biljettkiosken. - Nej, jag struntar i det. Det kanske räddade livet på Lasse. För lite senare på kvällen fick vi höra att det hänt en olycka i berg- och dalbanan. En hade dött och några skadats. Olyckan dämpade festglädjen och efter en stund lämnade vi Liseberg och gick ombord. På måndagen lämnade vi Göteborg och fortsatte norröver. Vi passerade Marstrand och ankrade på Stigfjorden. Det var glest med bebyggelse utmed stränderna där vi ankrat och det syntes inget samhälle i närheten. Jag observerade att vår gös och flagga halats till halv stång. Någonting hade tydligen hänt, men vad? Vi fick snart besked av kompisarna i radiohytten. En olycka hade inträffat på jagaren Hälsingborg, som ingick i vår eskader. Vid en livbåtsövning hade två män omkommit. En värnpliktig och en stamanställd. Den stamanställde visade sig vara en av våra kamrater. Det var brukligt när en livbåt skulle sättas i sjön att förberedelserna började när fartyget fortfarande hade god fart. Ginorna bemannades och två män klättrade upp i livbåten, en förut och en akterut, och förberedde firningen. Därefter firades livbåten till relingen, där resten av livbåtsbesättningen gick i båten. Sedan avvaktade man signal från bryggan när båten kunde firas de återstående metrarna ner i sjön, d v s när fartyget praktiskt taget låg stilla och maskinerna hade stoppat. Olyckan inträffade när båten låg vid relingen och besättningen hade börjat kliva i den. Främre ginan låg fel kring knapen på däverten så det blev inget riktigt avhåll. Det medförde att de som höll i ginan inte orkade hålla sin del av båten utan fören föll ner och båten blev hängande rakt ner i den bakre ginan. Jagaren hade fortfarande fart och vattnet pressade livbåten bakåt och några av dem som fanns i den föll i vattnet och två av dem sögs in i propellrarna och omkom. Vi fick veta detta på omvägar och i andra hand. Någon officiell information om den tragiska olyckan fick inte besättningen på Sverige. Från Stigfjorden fortsatte vi norrut och strax intill Kärringön upptäcktes en drivande mina. Den sprängdes genom ett välriktat kanonskott från en av jagarna. Fredagen den 9 augusti gick vi söderut och ankrade utanför Hälsingborg. I fem dagar skulle vi ligga här och sedan gå till Köpenhamn. Torsdagen den 15 augusti lättade vi ankar vid lunchtid. Efter några timmar förtöjde vi utmed Langelinie i Köpenhamn. Det var mitt första besök utomlands med flottan, ja, överhuvudtaget. Typiskt nog hade jag vakt. Klockan 15.30 var det uppställning på kajen för dem av fria vakten som ville delta i ett studiebesök på Carlsbergs bryggeri. Det var många som var intresserade, nästan hela vakten. Besöket var uppenbarligen också givande för redan efter en och en halv timme återkom en del av grabbarna påtagligt upprymda och glada och sa: - Man får dricka så mycket öl man vill! Det är så gott som kutym vid flottbesök utomlands att besättningen får göra studiebesök och blir inbjuden till olika arrangemang. Nästa dag fick intresserade i vår vakt besöka rådhuset. I borgmästarens rum fanns en skickligt dold lönndörr . Guiden berättade att borgmästaren använt den när han inte ville vara tillgänglig för tyskarna. Som piprökare noterade jag att borgmästaren måste vara en storrökare. Han hade den största samling rökpipor jag sett. Det bekräftades också av guiden, som pekade på piporna och sa: - Han "ryer i ett, han ryer i ett". Trots att det bara hade gått drygt ett år sedan kriget var slut och tyskarna lämnat landet fanns det inga direkta spår som påminde om ockupationen utom i hamnen vid vår förtöjningsplats. Där såg jag några "Spanska ryttare"(taggtrådshinder). Georg och jag gjorde sällskap till Tivoli på kvällen.Under vår rundvandring på området upptäckte vi en servering, där de flesta gästerna tycktes tillhöra svenska flottan. - Titta! sa Georg. Det är ju vitt som snö runt borden. Han syftade på alla vita mössor. Som bekant har flottisterna vit mössa under sommaren. - Vi går dit och tar reda på varför dom sitter just här, sa jag. Vi upptäckte Strandberg och Pelle och gick fram till dem. - Varför sitter ni här? frågade Georg. - Spriten, sa Strandberg. Dom säljer snapsar här för en spänn styck. Det är bara att gå och hämta så många du vill. - Va? är det sant? Georg och jag gick fram till disken och bad att få var sin snaps. Visst, vi fick ett snapsglas med cirka fyra centiliter Aalborgs Akvavit på en liten bricka. Efter en stund skulle Strandberg har mer men då var spriten slut. Bartendern konstaterade att svenskarna druckit upp allt. Det var inte förvånansvärt att svenskarna söp upp spriten med tanke på de restriktioner, som vi var vana vid i fråga om försäljning och förtäring av alkohol i motbokslandet Sverige. Sett med svenska ögon var det här höjden av frihet. Tänka sig, att kunna gå fram till en disk och köpa en sup och ta med sig till bordet. Som 19-åring kände man sig syndig och rent av lite skyldig, ty man gjorde det som var förbjudet. Hemma skulle det ju dröja ännu ett par år innan man ansågs mogen att betros med motbok och göra egna spritinköp. Nästa kväll gjorde Lasse och jag ett studiebesök i Nyhavn. Den plats som var omtalad som syndens näste i Köpenhamn. Inte upptäckte vi särskilt mycket synd. En och annan dam bjöd ut sig men sånt kunde förekomma också i Stockholm. Vad som möjligen var nytt var alla tatuerare men att tatuera sig kan ju inte anses vara syndigt. På måndag morgon lämnade vi Köpenhamn och ankrade efter ett par timmar utanför Malmö. Enligt sekondorden skulle vi ligga i Karlskrona över det kommande veckoslutet. Malmö stod det ingenting om men jag fick veta att vi skulle ligga där ett par dygn. Måndagsdygnet hade jag vakt. Men med lite tur skulle jag hinna göra en kort visit hos min mormor på tisdagen. Det ordnade sig. Jag lyckades få ett par extra timmars permission på eftermiddagen. Problemet var nämligen att turtätheten på bussarna mellan Malmö och Genarp var gles. Tidigare fanns det tågförbindelse mellan Malmö och Genarp men banan var nu nedlagd. Mormor blev glad när jag kom. När vi skildes fick jag ett par hemstickade strumpor. Sedan tidigare besök hade jag flera par liggande oanvända. Strumporna var svarta, grova och rejäla. Men man kunde inte använda dem till uniformen, de gick helt enkelt inte ner i skorna. Jag tackade och tog emot. Jag hade inte hjärta att berätta sanningen för henne. När jag stod och väntade på bussen erinrade jag mig tiden som barn och tonåring i byn. Hur rädd jag var för hunden, en vit spets, som brukade rusa efter mig för att bita mig i vänster ben när jag kom cyklande hemifrån. En gång jagade den mig så jag cyklade på en gammal tant, som föll omkull. Jag blev förtvivlad och grät när jag hjälpte henne upp och in i en intilliggande bageriaffär. Där satt hon en stund och vilade sig. Hon slog sig inte direkt utan blev väl mest omtumlad. Hon tyckte synd om mig och köpte kaksmulor åt mig för några ören. Det var här i byn jag fick min första kontakt med hemvärnet och korpral Lind. Slaktaren som en gång i tiden varit stamanställd vid ett av regementena i Skåne och som hade de största "knävelborrar" jag någonsin skådat. Lind hade någon sorts chefsställning i Genarps hemvärn. Undrar om han lever, tänkte jag. Han var gammal redan då. Här hade jag åkt hästsläde tillsammans med morfar när jag var riktigt liten. Det var alltid morfar som for till byn och handlade. Jag brukade få en liten strut karameller i affären. Det var hit till byn morfar hade promenerat för att handla den septemberdag 1941 då han fick den hjärnblödning som ledde till hans död. Han var då 87 år gammal. Tre kilometer i vardera riktningen hade han gått. Det kändes som om det var väldigt länge sedan. En bil stannade och någon ropade mitt förnamn. Det var Törnqvist, min f d lärare. - Ja, jag tyckte väl att jag kände igen dig gosse, sa han. - Goddag, sa jag, sträckte upp mig i givakt och gjorde honnör. Det skedde helt omedvetet, respekten satt i. - Se där ja, det var längesen och befordrad har du blivit. Vad är du nu då? - Jag är korpral och blir furir om några månader. - Då trivs du bra i flottan? - Ja! - Jag förstod att det skulle gå bra för dig i flottan. Det var klokt av dig att ta värning. Du har varit och hälsat på din mormor, förstår jag. - Ja! men där kommer min buss, sa jag, och pekade på ett dammoln bortåt vägen. - Ajö med dig! Stanna kvar i flottan. Det passar dig. I bussen på väg till Malmö började jag tänka närmare på vad läraren sagt. Vilken roll hade han egentligen spelat när det gällde mitt beslut att ta värvning? Då det var aktuellt arbetade jag på ett gods i närheten som lantbrukselev. Det var inspektoren på godset som kom med förslaget att jag skulle söka värvning vid flottan. Inspektoren var ju gift med Törnqvists syster. Att jag inte tänkt på det tidigare. Det var naturligtvis lärarn som låg bakom att jag hamnade i flottan. En sån spjuver. Tidigt den 22 augusti lämnade vi Malmö med destination Karlskrona. Efter ett veckoslut där gick vi norröver till Hårsfjärden, där vi förtöjde vid boj fredagen den 30 augusti. Som vanligt gick vi till sjöss på måndagen och besättningen utbildades i strid och sjömanskap under veckan fram till fredagen då vi på nytt förtöjde vid samma boj. Livet ombord var ganska enahanda. Två gånger under mina sju år i flottan var jag med om att vårt fartyg fick hjälpa människor i sjönöd. Men det hände aldrig med Sverige. Nej, där var det bara sjömansutbildning och stridsutbildning dagarna i ända och även en och annan kväll i veckan. Det kan tyckas att någon gång borde väl besättningen bli färdigutbildad. Och det var den också flera gånger om när det gällde befälet på alla nivåer. Men besättningen bestod till största delen av värnpliktiga, som byttes ut enligt ett visst system. Det fanns sålunda alltid behov av att utbilda, öva och trimma värnpliktiga i sina roller ombord. När den ena kullen var färdig kom en ny. Fritiden ombord var inte heller särskilt omväxlande. Min korrespondens var begränsad. Konsten att göra flaskskepp, som jag lärt mig av Lindberg på HJVB 274, vågar jag påstå att jag utvecklade. Kortspel förekom naturligtvis. Men jag såg aldrig några värnpliktiga spela om pengar. Sådant förekom däremot bland underbefälet. Hierarkin ombord var absolut. Officerare och underofficerare hade skilda mässar och egna kök, kockar och hovmästare. Officerarna hade i regel enmanshytter liksom många av i vart fall de äldre underofficerarna. På de stora skeppen levde dessa båda personalgrupper var och en sitt liv. Och här betraktades officerarna som överklass och hade utan tvekan en privilegierad tillvaro ombord. En del av dem skaffade sig personliga uppassare, som städade deras hytter och borstade uniformer och skor etc. Furirer och korpraler, alltså underbefälet, levde däremot tillsammans med manskapet på de stora trossbottnarna och i luftvärnsmässen. De åt tillsammans, bodde och sov i samma utrymmen. Det var underbefälet som i första hand skulle se till att disciplinen uppehölls, det var de som gjorde upp vaktlistor och avdelade personal för olika uppgifter och som rent praktiskt ledde olika arbeten ombord. Någon hierarkisk ordning rådde inte mellan manskap och underbefäl även om det fanns vissa grundläggande principer för umgänget på trossbotten. Men samvaron mellan underbefäl och manskap fungerade i allmänhet bra. Visst kunde det finnas vrånga och elaka underbefäl men de tillhörde undantagen och deras elakhet gick nästan alltid bara ut över andra obefordrade stamanställda. Det fanns också värnpliktiga som alltid var avundsjuka på andra och protesterade mot det mesta. De var aldrig nöjda med de uppgifter och vakter de fick: fel plats, fel tid, orättvist, varför just jag, skicka någon annan, jag har haft hundvakten två gånger, han får bara bra vakter mm. Jag kom i bland att tänka på hur olika förhållandena var ombord på pansarskeppet Sverige jämfört med hjälpvedettbåten 274. Skillnaden var helt osannolik. Om man beskrivit rutinerna på hjälpvedettbåten för en officer på Sverige, hade han inte trott ett ord av vad man sa. I slutet på september fann jag en dag till min glädje mitt namn på listan över personal som skulle mönstra av. Jag skulle inställa mig i Karlskrona. Jag kände absolut ingen saknad när jag för sista gången gjorde honnör för flaggan och gick ner för fallrepet på Sverige. Nej, tvärtom. Det var med lätta steg jag gick i land. III Vakten och Dristigheten 1946-47 Vistelsen i Karlskrona blev längre än vad jag räknat med. I stället för en ny sjökommendering blev jag kommenderad till vakten på kasern Ankarstjärna, d v s jag skulle ingå i den grupp som bl a svarade för kontrollen av inpasseringen till kasernen. För den som var gift och hade sin familj i Karlskrona var det en bra kommendering. Den kunde jämföras med ett vanligt jobb med jour under vissa tider. Jag tyckte det var en tråkig och ganska enahanda uppgift. Men en kommendering var en kommendering och på den punkten hade man inte mycket att säga till om. Man fick så att säga ta det goda med det onda. Bilden nedan visar var huvudingången till kasern Ankarstjärna låg på 1940-talet. Grindstolparna och inpasseringskontrollen finns fortfarande kvar. I fönstret speglar sig en liten bit av Karlskronas gamla stadsmur från andra sidan gatan. Som ett av underbefälen i vaktstyrkan fick man diverse udda uppgifter. Vid ett tillfälle bestod uppdraget i att gå till kasern Sparre och hålla uppryckningsexercis med den personal som var stationerad på kasernen, huvudsakligen malajer. Det var en dagofficer på Sparre som tagit initiativet till den här åtgärden. Han tyckte att personalen var slapp och behövde ryckas upp med lite exercis. Enligt vad jag hörde var det någon ur kökspersonalen som inte hade visat tillbörlig respekt och aktning. Malajerna skulle finnas någonstans på kaserngården vid ett visst klockslag. Och när jag på utsatt tid kom till Sparre fann jag ett tjugotal i ena hörnet på den stora kaserngården. Jag beordrade uppställning och genomförde därefter vanlig exercis under en halv timmes tid. Vi var ensamma och disponerade hela kaserngården. Jag tyckte det gick utmärkt. De var alerta och missade ingenting. Från min utgångspunkt fanns det ingen anledning att kritisera deras uppträdande. När min uppdragsgivare frågade hur malajerna hade reagerat, berättade jag sanningsenligt att gruppen hade uppfört sig korrekt och svarat bra på alla kommandon. Jag sa också att någon ytterligare uppryckningsexercis behövdes nog inte. Det blev inte heller någon mera exercis. Vid ett annat tillfälle skulle jag eskortera en värnpliktig från kasern Sparre till Stumholmen. Han skulle hämta sina civila tillhörigheter och lämna in sjösäcken. Efter några månaders tjänstgöring hade han blivit hemförlovad på grund av oförmåga att förstå och anpassa sig till de militära reglerna. På expeditionen fick jag hans papper och biljett av en äldre flaggstyrman som sa: - Vi tror att han bluffar. Den gossen är lika klok som någon av oss. Under promenaden till Stumholmen sa jag: - Vad ska du göra nu då? Har du något jobb? - Det blir väl att jobba hemma på gården hos mina föräldrar. Men vad ska dom säga när jag kommer hem och inte duger i det militära? Varför kunde jag inte få vara kvar i flottan? Och jag som hälsat på hemma i uniform och allting. Han verkade uppriktigt bekymrad och ledsen så jag tyckte faktiskt synd om honom. Var det en bluff var den skickligt genomförd in i det sista. Under ett annat uppdrag höll jag verkligen på att ställa till det för mig. På Stumholmen hade flottan arrestlokaler. Där satt flottister som inte återvänt i tid efter permission, som uppträtt berusade eller misskött sig på annat sätt. De var ådömda kortare straff på mellan fem och femton dagars arrest. Befälhavaren för anläggningen tyckte att fångarna gott kunde medverka i ett grävningsarbete som pågick på holmen. Mitt uppdrag bestod i att hämta fångarna till grävningen på morgonen, återbörda dem till lunch, hämta dem på nytt och slutligen avlämna dem vid dagens slut och naturligtvis se till att de grävde. Det var en trist sysselsättning. Arbetslusten bland fångarna var av förklarliga skäl inte stor. Jag drev inte heller på dem utan de fick jobba i sin egen takt. Några av dem fick till och med några cigaretter av mig. Jag visste mycket väl att det var förbjudet för arrestanterna på Stumholmen att röka och snusa. Vid intagning fick fången klä av sig naken. En fångvaktare gick i genom kläderna och tog hand om cigaretter, tobak och snus, som återlämnades när straffet var avtjänat. För många var nog denna avhållsamhet det värsta straffet. På Stumholmen fanns också några sjöflygplan stationerade. Grävningsarbetet pågick alldeles intill hangarerna. Jag hade växlat några ord med en av flygarna. Vid ett tillfälle frågade han om jag ville se på när han varmkörde ett plan. Det lät intressant så jag följde med honom till andra sidan av hangarerna där planet var parkerat. Jag stod på vingen och tittade ner i sittbrunnen när motorn gick i gång. På grund av bullret och den fruktansvärda luftströmmen från propellern höll jag i mig med båda händer och vågade inte lämna min plats förrän motorn stängdes av. Jag stod där väl i 15 - 20 minuter och blev helt genomfrusen. När jag kom ut till mina fångar satt de tillsammans i en av groparna och rökte. Var de hade fått rökverket från vet jag inte för de cigaretter de fått av mig var slut för längesedan. - Vi hade tänkt ta båten, sa en av dem och pekade på en båt som låg uppdragen på stranden några hundra meter bort, och ro över till stan och fika. Då insåg jag vilken tabbe jag gjort. Det fanns en träbrygga mellan stan och Stumholmen men landfästet var bevakat så de kunde inte rymma från holmen det visste jag. Men båten! Den hade jag visserligen sett men jag hade inte tänkt på att fångarna med gemensamma krafter lätt skulle ha kunnat sätta den i sjön. - Men vi tyckte synd om dig, fortsatte han. Du har ju varit hygglig. Min tanklöshet fick således inga konsekvenser utom för min egen fantasi. Och varje gång jag besökte holmen - bl a för att skjuta pistol på den lilla skjutbana som fanns där - tänkte jag på vad som kunnat hända. Jag hade också ett annat, mera makabert minne från holmen. Det var en händelse som låg några år tillbaka i tiden. På Stumholmen fanns ett antal kanoner som var riktade ut mot vattnet och som användes för salutering. Vid något tillfälle under mitt första år i flottan blev jag och ytterligare några sjömansgossar beordrade att infinna oss på holmen för att skjuta salut. Det hela organiserades och leddes av styrman Larsson, som anlände på cykel. Vi plockade fram ammunition och ställde ett antal skott vid varje kanon. När en kanon avfyrats gällde det att snabbt ladda om så att den blev skjutklar till nästa omgång skott. Kalibern på kanonerna var 57 mm. Laddningssystemet var manuellt och fungerade på så sätt att när patronen fördes in i eldröret stötte den till två klackar som frigjorde en tung och kraftigt fjäderbelastad s k kil, som med hög hastighet gled upp bakom patronen och täppte till eldröret. Kilen fyllde i princip samma funktion som slutstycket på ett eldhandvapen. Övat laddning hade vi gjort många, många gånger. Vi hade lärt oss att skjuta in patronen i eldröret med knuten hand. Det var förbjudet att skjuta in den med fingrarna men likväl var det en laddare som i brådskan gjorde fel när den sista salvan laddades. En bit av ett finger åkte av. Styrman Larsson skrek åt oss att ta reda på fingerstumpen, tog sin cykel, satte sjömansgossen på pakethållaren och cyklade i väg så fort han kunde. Fingertoppen stoppade han i fickan. Den kunde dock inte räddas. Saluten kom inte heller att innehålla rätt antal skott. Glädjande nog blev min tjänstgöring vid vakten på Ankarstjärna inte lång. Efter en och en halv månad fick jag en ny kommendering. Den här gången skulle jag till sjöreserven. Där hade jag varit tre dagar på sommaren 1945. Det var egentligen ett vanligt jobb mellan 08.00 och 17.00 Men under den mörka årstiden kunde vi i praktiken bara hålla på mellan 09.00 och 16.00. Arbetsuppgifterna var inte speciellt upphetsande. För det mesta gällde det att flytta fartyg genom förhalning och med hjälp av bogserbåtar. Men kommenderingen var bra på det sättet att man inte hade någon vakttjänst. 2 I början på det nya året blev jag sjökommenderad på nytt. På ordern stod Dristigheten. Glädjen dämpades något när jag fick klart för mig vad det var för båt. Jag kände igen namnet men hade inte brytt mig om att ta närmare reda på vad det var för båt och var den låg. - Var ligger hon? frågade jag en styrman på expeditionen. - Här på örlogsstationen vid kajen nedanför Amiralitetskyrkan. Hon har legat still där som ett slags depåfartyg ett bra tag. Han märkte att jag såg betänksam ut och fortsatte: - Men det blir ingen lång kommendering. Ett par månader kanske. Det är flera båtar som ska rustas till våren och då kommer en del personal att tas från Dristigheten. Dristigheten var ett gammalt skepp. Hon började byggas på Lindholmens varv i slutet på 1800-talet och sjösattes år 1900. Hon var således jämnårig med Jarramas. I litteraturen beskrivs hon som en särling men ändå som en föregångare till 1900-talets pansrade artillerifartyg av Äranklass. Med sin harmoniska silhuett ansågs hon som en av de vackraste pansarbåtarna. Dristigheten hade åtta pannor och kunde göra 16,5 knop. Det svåra artilleriet hade en kaliber på 21 cm. Sekundärartilleriet bestod av sex pjäser med en kaliber om 15 cm. Tolv lätta pjäser om 57 och 37 mm kaliber utgjorde närskyddet. Hon var även bestyckad med något så ovanligt som torpeder. Det fanns två 45 cm torpedtuber, som var placerade på sidan under vattenlinjen. Det fanns gott om plats på Dristigheten. Underbefälet hade ordnat eget utrymme på trossbotten. Sammansättningen på underbefälet var lite ovanlig. Här fanns bl a tre unga sjökaptener, som hade furirs grad. Enligt min tidigare erfarenhet brukade sjökaptener bli antingen reservofficerare eller värnpliktiga officerare. När jag första dagen orienterade mig ombord, såg jag ryggen på en person, som slank in i radiohytten. Han verkade bekant. Det måste vara Limpan, tänkte jag. Mycket riktigt. Han hade kommit ombord några dagar före mig och bokstavligt talat bosatt sig i radiohytten. När han låg ombord tillbringade han också nätterna där, berättade han. Efter underbefälsskolan hade han varit sjökommenderad på två båtar. Båda stationerade i Karlskrona. Numera hade han sällskap med en tjej, som bodde en bit utanför stan. Elsa hette hon. Sina civila kläder förvarade han hos henne. Körkortet var ett faktum. Bilskolan hade hållit sitt löfte. - Men jag får nog inte så stor användning för kortet, sa han. - Jaså, varför det? frågade jag. - Jag tänker inte mucka i höst. - Va? ska du bli högbåtsman? - Nej, jag ska söka till försvarets läroverk i Uppsala. Elsa tycker jag ska bli officer och jag är inte ointresserad. Jag vill inte bli polis och jag är inte intresserad av järnvägen eller spårvägen. Faktum är att jag trivs bra i flottan. Förresten vad ska du göra själv? - Jag ska mucka. Och sen har jag tänkt fortsätta till sjöss och när jag fått tillräckligt med sjömånader ska jag gå på navigationsskolan och läsa till styrman, sa jag. - Då kan väl du också börja i Uppsala. Du får ju både mat och lön under tiden du läser. - Jag har nog tänkt på det, men man måste ha bra betyg för att komma in och mina räcker definitivt inte. - Synd! Om du vill, fortsatte han, kan jag prata med Elsa så kan du få ha dina civila kläder hos oss tills du muckar. Hon har gott om plats. Så slipper du kostnaderna för förvaringen. - Det vore jättebra om du ville göra det. Han var sig lik Limpan. Tyvärr hade han inte dragspelet med sig ombord. Det lönade sig inte, menade han, eftersom han inte tillbringade fritiden ombord utan tillsammans med Elsa. Men roliga historier kunde han fortfarande dra. Det fick jag bevis på vid eftermiddagskaffet då han frågade om vi hade hört historierna om restaurangbesöket och läkarbesöket, vilket vi förnekade. -Så här vad det, sa Limpan: Familjen besökte en finare restaurang och hade ätit en god middag. Men det var fortfarande mycket mat kvar på faten och i karotterna. Då säger fadern till servitören: - Kan vi få en påse så vi kan ta med oss resterna hem till hunden. Då skriker ungarna i korus: - Hurra, vi ska få hund! Och så fortsatte han med historien om läkaren, som frågade gumman: - Kan ni kasta vatten? - O ja, armarna är det inget fel på. För första gången fick jag nu tjänstgöra som vakthavande underofficer trots att jag bara var furir. Det var nytt. På de skepp jag tidigare legat var den uppgiften precis som det låter förbehållen för underofficerare. Som vakthavande underofficer avläste man bl a vindens styrka och riktning, temperatur i luft och vatten var fjärde timme och noterade värdena i loggboken. Man såg också till att flagga och gös hissades och halades i rätt tid och att lanternor tändes och släcktes. Ett pass som vakthavande underofficer brukade omfatta fyra timmar och sedan var man vaktfri i åtta timmar, vilket betydde att man hade ett fyratimmars pass på dagen och ett på natten. Beväpnad med pistol uppehöll man sig i närheten av landgången för att ha kontroll över vilka som passerade över landgången. Permittenterna prickade man av på permissionsplånet när de gick i land och kom ombord. Uppstod några problem kunde man alltid kalla på vakthavande officer. Han syntes normalt inte till på däck utan fanns tillgänglig i sin hytt eller i gunrummet eftersom hans pass brukade omfatta hela dygnet. Jag plockade fram min skepparpipa så att jag vid behov skulle kunna "blåsa över". Det var brukligt på flottans större fartyg att vakthavande underofficer blåste en speciell signal på sin skepparpipa när en officer kom ombord. Det kallades för att "blåsa över". Jag hade hört signalen många gånger och kunde blåsa den perfekt. På skepp där det fanns amiraler och kommendörer ombord brukade det även finnas ett musköteri och en hornblåsare. När någon av dessa höjdare kom ombord med båt, bildade musköteriet hedersvakt och skyldrade gevär på gångbordet och hornblåsaren blåste en särskild signal. Motorbåten förde en särskild flagga i fören när någon s k flaggofficer var med så att musköteriet och hornblåsan kunde förvarnas och vara på plats när motorbåten la till vid fallrepet. Jag hade ingått i musköteriet många gånger under min tid på Gustav V. 3 Det här året blev vintern mycket kall. Isen la sig tidigt och det gick fort. Den låg sedan ända till i slutet på april. På redden låg ett stort amerikanskt handelsfartyg som inte hann undan utan fastnade i isen. Flera i besättningen var negrer och det syntes att de frös. Vi såg dem på stan och på kaféerna och överallt väckte de uppmärksamhet inte bara genom sin hudfärg utan också genom sin lätta och olämpliga klädsel. I sinom tid fick båten isbrytarhjälp och kunde lämna Karlskrona. Men även när kylan bet rejält i skinnet var det varmt och skönt ombord på trossbotten. En stor del av fritiden ägnade jag åt kortspel. Varken jag eller de tre sjökaptenerna hade några särskilda intressen i Karlskrona och vi spelade praktiskt taget varje kväll. Det handlade om poker och om pengar. Det var inte frågan om några fantasibelopp men i bland kunde det ligga en hundralapp i potten och det var rätt mycket pengar, åtminstone för mig. När jag mönstrade av låg jag på vinst med några hundra. Det förekom också andra aktiviteter på trossbotten. En värnpliktig var kunnig i tatuering och han saknade inte kunder trots att hans utrustning och teknik var i enklaste laget. Tatueringsmaskinen bestod helt enkelt av en dörrklocka, som drevs med batteri. Själva ringklockan hade han tagit bort och sedan monterat små nålar på klockans kläpp. När han slöt strömmen gick kläppen upp och ner som nålen på en symaskin. Det önskade motivet förde han över via kalkerpapper på den plats på kroppen där kunden ville ha bilden. Sen satt han igång maskinen, doppade nålen i tusch och följde de kalkerade linjerna. Jag hade absolut ingen önskan att tatuera mig. Men en dag när maskinen låg avstängd på bordet tänkte jag känna efter om det gjorde ont när man tatuerade. Jag startade maskinen och utan att doppa nålen i tusch tryckte jag den mot skinnet på ovansidan av vänster arm, ungefär en decimeter ovanför handloven. Det stack lite grand men vad värre var, det fanns några droppar tusch kvar på nålarna; sen dess har jag en tre millimeter stor, blå prick på armen. På Dristigheten, som ju låg stilla, hände inte mycket. Den ena dagen var i stort den andra lik. Den enda skillnaden bestod egentligen i att dagarna blev längre. Det märktes tydligt när man hade första dagvakten, som börjar 04.00, att även den här svåra vintern skulle få ge med sig. Det blev lite ljusare för varje dag. Men isen låg fortfarande. I slutet av andra veckan i mars kom Limpan och sa: - Jaså, du ska på Älvsnabben. - Va? Det vet jag ingenting om, sa jag. Vem har sagt det? - Ingen! Men jag såg listan över kommenderingar på väbelns expedition när jag var inne med posten för en stund sedan. Jag träffade väbeln när han skulle gå i land på eftermiddagen. Han bekräftade att jag skulle mönstra av om en vecka men han kom inte ihåg vilken båt jag skulle på. Men nästa dag fanns listan över nya kommenderingar på anslagstavlan och det rådde inget tvivel. Den 21 mars skulle jag embarkera Älvsnabben, som låg avrustad i Karlskrona. IV Älvsnabben 1947 Fredagen den 21 mars 1947 travade jag i väg med säcken på axeln mot utrustningskajen där Älvsnabben låg. Tunna moln skymde solen och luften var kall. Ännu var det vinter. Isen låg alltjämt på fjärdarna. Jag kände mig glad och upprymd när jag såg henne. Hon hade legat i malpåse ungefär ett halvt år. Och nu skulle hon åter i tjänst och liksom föregående år fungera som utbildningsfartyg för skjutskolan. Klockan 08.00 på morgonen hade flaggan, gösen och chefens befälstecken hissats. När jag anmälde mig för väbeln tittade han i sina papper och sa: - Utmärkt! Du tillhör styrbords vakt och har således vakt i dag. Du ska bo i underbefälsmässen och du kan avlösa vakthavande underofficer klockan 14.00. Ännu så länge är vi korta om folk så det blir långa pass. Mässen ligger föröver på övre däck. Sedan fjolåret var jag väl bevandrad ombord och visste precis var mässen låg. Jag installerade mig snabbt. Hämtade filt och handdukar. Packade upp sjösäcken, klädde om, åt lunch och avlöste Nisse Strandberg, ty det var han som hade vakten när jag kom ombord. Och det var långa pass, sex timmar med ett kort avbrott för mat under dagtid. På eftermiddagen gick det väl an för då hände något hela tiden. Ett gäng värnpliktiga kom från Göteborg och från Gustav V kom bl a en av mina gamla kompisar. Besättningen fylldes således på efter hand. Förråd togs ombord och trafiken över landgången var livlig. Men nattpasset mellan 02.00 och 08.00 på morgonen var drygt. På efternatten händer inte mycket. Vid sextiden purrade jag manskapet. Det betydde att jag kopplade på högtalarna i manskapets mässar, purrade ut och började spela musik. Efter en stund fick jag upp en mugg kaffe från byssan. Vid sjutiden började permittenterna komma ombord och några minuter i åtta blåste jag på nytt i högtalarna att det var uppställning akterut för fördelning till övningar och arbete. Ordet blåsa betyder i detta sammanhang att man tillkännager något i högtalarna, t ex blås uppställning, blås motorbåtsbesättningen akteröver, blås skeppsnummer 373 till vakthavande officer. Efter att ha ätit frukost, deltog jag sedan i arbetet till klockan 16.30, då arbetstiden slutade. Det var den normala arbetstiden när vi låg vid kaj eller till ankars. Så förflöt mitt första dygn ombord. I underbefälsmässen var det bara Pelle, Strandberg och jag som bott på samma lucka på Sjömansskolan men det fanns fler som tillhörde samma årskurs. Det bodde ytterligare tre furirer och två korpraler i mässen. De nya kollegerna var bra. Mässen var trivsam med ett långbord i mitten och britsar, skåp och lådor på sidorna. I anslutning till mässen fanns tvättrum med duschar. Maten kom från manskapsköket och serverades av värnpliktiga. Chefen för manskapsköket tillhörde samma årskurs som jag och var mycket duktig. Efter helgen ägnade vi de följande fem dagarna åt rustningsarbeten. Dagen därpå, som var en lördag, bogserades vi till Drottninghallskajen. Besättningen var i det närmaste komplett. Den här dagen hade jag vakt men det spelade mindre roll för nu var vaktpassen normala, d v s ett pass omfattade fyra timmar. Men efter de fyra timmarna stod det klart för mig hur stor betydelse schlagermusiken egentligen hade. Högtalaranläggningen manövrerades från vakthavandes lilla krypin. Där stod också en grammofon, som vid behov kunde kopplas in på systemet när killarna i radiohytten hade annat för sig. Jag hade blivit ombedd att svara för grammofonmusiken en stund på eftermiddagen och hade fått en bunt skivor med schlagermusik. I bunten hittade jag också tre skivor med operettmusik. Så bra, tänkte jag, då kan jag blanda musiken. Under den första skivan med operettmusik hände ingenting. Men när jag spelade den andra skivan ringde telefonen och en röst undrade om jag inte kunde spela "vanlig" musik. Efter en timme spelade jag den tredje skivan. Det tog inte lång stund förrän telefonen skrällde på nytt och en annan röst klagade på musikvalet och ville att jag skulle spela "de vanliga bitarna". Schlagermusik skulle det vara och helst de senaste låtarna. Och på den punkten var vi välförsedda. En liten grupp med representanter för de olika personalkategorierna hade valt ut ett antal skivor, som inhandlats på fartygets bekostnad. Tisdagen den 8 april lämnade vi Karlskrona och gick norrut. Isen skrapade och dunsade mot fartygets sidor så länge vi gick i isrännan men när vi kom ut i öppen sjö blev det äntligen tyst. Men oljudet började igen tidigt på morgonen när vi kom in i Stockholms skärgård. Vid lunchtid anlände vi till Hårsfjärden och akterförtöjde vid Märsgarn. På den här platsen hade flottan för drygt fem och ett halvt år sedan drabbats av sin svåraste katastrof i modern tid. Den 17 september 1941 exploderade plötsligt jagarna Göteborg, Klas Horn och Klas Uggla, vilka låg förtöjda sida vid sida. Göteborg bröts av direkt i två delar och sjönk. De båda andra brann med flera hundra meter höga lågor och rökpelarna syntes över hela Södertörn. 33 man omkom och 17 skadades. Att antalet omkomna inte blev större berodde på att hälften av besättningarna var i land på permission. Både Göteborg och Klas Horn kunde sedermera repareras. Man sa att ett av de sjöflygplan som var stationerade på Hårsfjärden just före explosionen passerade över båtarna och tappade något på en av däckstorpederna, som skulle ha exploderat. Och på en av jagarna pågick ett arbete med en torped, som följaktligen tagits ur sin tub och låg på däck. Ryktet förtalte att en flygare tagit sitt liv i hangaren några dagar efter katastrofen. Men orsaken till katastrofen kunde aldrig klarläggas. Långvariga utredningar och förhör vid krigsrätt och praktiska försök kunde inte fastställa orsaken. Men krigsrätten förklarade att allt talade för uppsåtlig skadegörelse. Målet avskrevs 1945. Den kommission som också tillsatts för att utreda saken kunde inte heller fastställa om det var en olycka eller ett sabotage. Nu följde faktiskt också en otursperiod för Älvsnabben. En av korpralerna på skjutskolan föll överbord och drunknade. Eftersom han var simkunnig måste han ha skadat sig när han föll överbord. Två båtar låg nämligen förtöjda utmed vår styrbordssida. Troligen föll han mellan Älvsnabben och de andra två båtarna och skadade sig i fallet. Trots omfattande draggningar återfanns inte kroppen. Några veckor senare drabbades vi på nytt. Varje vecka hade vi gjort kortare turer i Stockholms skärgård och sedan återvänt till Hårsfjärden och Märsgarn efter ett eller ett par dygn. Måndagen den 28 april gjorde vi en ny tur i skärgården. Vädret var olustigt. Molnigt, disigt, rått och kyligt. Klockan 12.17 hände olyckan. Vi fick en rejäl grundkänning på Lindholmsgrundet. Jag hade just ätit lunch och låg och läste i min brits när det hände. Älvsnabben gick med 16 knop. Det hördes en kraftig duns och en skakning for genom fartyget samtidigt som styrbordssidan för ett kort ögonblick liksom lyftes upp och sedan föll tillbaka. Eftersom jag hade min brits på styrbords sida, höll jag på att trilla ur den. - Va vad det? sa Strandberg. Jag tittade ut genom ventilen men såg inget konstigt. Vi var ganska nära land och låg nu nästan stilla. Det var en grundstötning, tänkte jag. För mitt inre såg jag hur bottenplåtarna hade rivits upp på Älvsnabben och hur hon hängde mellan två bogserbåtar med pumpar, medan besättningen fick lämna fartyget. Tusan också! Nu får man mönstra av. Och jag som trivs så bra här ombord. Mina dystra tankar bekräftades när följande meddelande kom i högtalarna: - Besättningen går till sina räddningsstationer och påtager livvästar. Vi stirrade på varandra. - Vad nu då? Vi är ju alldeles nära land, sa Jan-Erik, det är väl bara och sätta henne på grund om hon håller på att sjunka. Vi tog det lugnt i mässen. Ingen var orolig. Vi hann precis inta våra platser vid räddningsstationerna när det kom kontraorder i högtalarna. Älvsnabben ankrade. Vi befann oss på Varsnäsfjärden. Någon ytterligare information om vad som hänt kom inte i högtalarna. Men via kompisar som hade vakt fick vi veta att det var en grundstötning och att den i och för sig var allvarlig och att vi tog in vatten. Men man räknade med att kunna hålla henne flytande med våra egna länspumpar. Det var ingen felnavigering som låg bakom grundstötningen utan isen hade helt enkelt flyttat ett sjömärke. Chefen hade varit på bryggan vid grundkänningen, sas det. Han och ytterligare någon av officerarna hade konstaterat att det skulle finnas en prick i området men kunde inte upptäcka den. Senare på eftermiddagen bogserades vi till Hårsfjärden. Och på onsdagen var det dags för en ny bogsering in till örlogsvarvet i Stockholm. Den 6 maj dockades Älvsnabben i Beckholmsdockan och där låg hon exakt en månad. Situationen hade således utvecklats betydligt bättre än vad jag befarat i första ögonblicket. Visserligen är det stökigt att ligga på varv men i det här fallet gick det bra att stå ut. Det var sommar, vi låg i Stockholm, ungefär 400 meter fågelvägen från Gröna Lunds tivoli och Nöjesfältet. Ombord hände inte mycket. Vi putsade, målade och solade oss. På kvällarna gick vi i land och dansade på Nöjet eller Gröna Lund, som just öppnat för säsongen. Jag hade för det mesta sällskap med Bengt, en av de furirer i mässen som jag inte kände sen tidigare. Vi trivdes bra tillsammans och hade ofta samma uppfattning i olika frågor. Vi var också obundna, d v s vi hade inga fasta förhållanden. Bengt var ett par år äldre än jag och hade kommit in i flottan före mig. Han var ett par centimeter kortare än jag och spensligt byggd. Cendréfärgat hår med en stor våg på höger sida. Han såg bra ut men hade en aning för kraftig haka. Tidigare hade han huvudsakligen varit ombord på jagare. Innan han kom på Älvsnabben hade han varit instruktör på värnpliktsskolan. Fredagen den 6 juni lämnade vi Beckholmsdockan på eftermiddagen och gick till Hårsfjärden. Några dagar därefter fick vi ett dystert besked. Då nådde oss budet om flaggstyrman Danielssons tragiska bortgång. Danielsson, vår omtyckte lärare på Sjömansskolan, var en intresserad och duktig pistolskytt. På fritiden hade han övat pistolskjutning tillsammans med några likasinnade. Den som stod närmast Danielsson på skjutbanan hade fått en klick. När man fick en klick med pistol, var vi lärda att lägga ner vapnet på marken i skjutriktningen. Det predikade Danielsson för oss varenda gång vi tränade skjutning. Pistol är ju ett litet vapen och när man håller det i handen är det lätt att det riktas åt fel håll. Efter några skott blir vapnet varmt och vid en klick kan skottet gå av när som helst. Det var exakt vad som hade hänt. Danielsson hade träffats så illa att han dog. De närmaste veckorna pågick skjutskolan. Då låg vi till sjöss på vardagarna och på Hårsfjärden över helgerna. Den 17 juni gick vi söderöver för att fira midsommar i Karlskrona. Vid Ölandsrevs fyrskepp stoppade vi, satte en livbåt i sjön och rodde över till fyrskeppet med tidningar. På midsommarafton besökte Bengt och jag Vämöparken. Ett par flickor hade slagit upp ett tält i parken och bjöd in oss på kaffe, som de kokte på ett litet spritkök. Vi dansade några danser med dem men varken Bengt eller jag var intresserad av deras förslag att se soluppgången tillsammans. Det hade för övrigt blivit svårt eftersom det var mulet. De hade förmodligen andra planer än att titta på soluppgången. Men tältliv tilltalade mig inte. Jag hade tidigare vid några tillfällen legat i tält. Det hade varit kallt på efternatten och alldeles för varmt på morgonen när solen börjat gassa. Under vistelsen i Karlskrona tog jag några extravakter. Det kan vara bra att ha när vi återvänder till Stockholm, tänkte jag. Det skulle visa sig vara helt onödigt. Jag fick också uppleva ett kärt återseende på posten när jag hämtade min lön. Som vanligt var det långa köer. Ganska långt fram i kön till en annan lucka stod ett par studentskor med bländvita nya mössor och pratade och skojade. En av dem var Siv. Jag tror vi upptäckte varann samtidigt men hon reagerade först och vinkade. Gud va snygg hon är, tänkte jag. De expedierades före mig och på vägen ut gjorde Siv ett tecken med handen som jag inte riktigt förstod. Men när jag kom ut begrep jag för de stod och väntade utanför. - Det var längesen, sa jag, sträckte fram handen och hälsade på Siv. Hon presenterade mig för väninnan och fortsatte: - Vi har haft scharlakansfeber tillsammans och hade jättemysigt på epidemisjukhuset för, låt se vad blir det nu, jo, det måste vara drygt tre år sen. - Kan man ha mysigt på epidemin? sa väninnan. - Javisst, Siv lärde mig spela schack, sa jag. - Åja, inte bara det, sa Siv. Har du glömt kvällarna när vi stod och kramades i undersökningsrummet. Jag kände att jag rodnade och blev förlägen. Stunderna med Siv på epidemin hade en speciell betydelse för mig. Jag hade inte berättat om dem för någon. Därför blev jag besviken när hon så ogenerat talade om dem. För henne betydde det ingenting. För henne hade det varit en kul grej, ingenting mera. Till hösten skulle Siv flytta till Göteborg. Hon skulle bo hos en släkting och gå på Chalmers, som hon sa, och börja läsa till arkitekt. Sedan jag nämnt att jag skulle mucka om några månader och gå till sjöss i handelsflottan, skildes vi med ömsesidiga förhoppningar om att ses någon gång. Måndagen den 7 juli lämnade vi Karlskrona och gick till Hårsfjärden. Älvsnabben, som hittills fungerat som utbildningsfartyg för skjutskolan, blev nu också bas för inspektören för sjöartilleriet. Inspektören hade kommendörs grad. När vi låg till ankars eller förtöjda vid Märsgarn på Hårsfjärden vistades han för det mesta i sina lokaler på Berga. Han disponerade också en motorbåt, som bar namnet Nican II. Det var en låg, ganska bred båt av mahogny med en stor bensinmotor. Det fanns plats för sex personer. Båten kunde göra över 30 knop. Jag blev utsedd till motorbåtsstyrare åt inspektören. Det medförde att jag blev befriad från vakttjänsten ombord när vi låg på Hårsfjärden och jag stod till inspektörens förfogande. Båten låg förtöjd i en liten båthamn på Berga. Min uppgift bestod i att hålla båten i trim, se till att den var tankad, hämta och transportera inspektören till och från olika båtar och platser. Det var en ansvarsfull, spännande och rolig uppgift. Nästan varje dag startade jag motorn och gjorde små provturer. Men motorn trasslade ofta. Den var svårstartad och gick ojämt. Ofta fick jag åka över till experterna på varvet i Märsgarn och få felet avhjälpt för tillfället. Inspektören utnyttjade båten väldigt lite. Det var en mycket hygglig man. Inför varje helg sa han till att han inte behövde båten. I princip var jag alltså fri varje helg vi låg på Hårsfjärden. Lördagen den 19 juli, lättade Älvsnabben ankar och gick söderöver. Vi skulle besöka Norrköping. Trots Älvsnabbens storlek gick det utmärkt att gå ända in i hamnen och förtöja vid kaj. Som vanligt när vi kom till en ny hamn samlades en mängd civilister på kajen. Och Älvsnabben var en speciell båt och väl värd att titta på. Bengt och jag tillhörde samma vakt och var lediga både lördagen och söndagen. På kvällen gjorde vi sällskap till en nöjespark och dansade. Av allt att döma var det ovanligt med örlogsbesök i Norrköping för flottisterna var omåttligt populära. På dansbanan syntes många med flottans vita mössor. Vi träffade två trevliga och välklädda damer. När dansen var slut följde vi dem hem eller nästan hem. De stannade i en liten park i ett villaområde och sa att de bodde alldeles i närheten. Det var en varm, ljuvlig natt och det blev sent eller snarare tidigt på morgonen innan vi skildes. Vi lämnade Norrköping på måndagen och återvände till Hårsfjärden. De följande fyra veckosluten besökte vi olika platser. En helg tillbringade vi i Visby, en annan i Södertälje och ett par i Värtahamnen i Stockholm. Några dagar i varje vecka var vi till sjöss och hade övningar och resten av tiden låg vi på Hårsfjärden. Det var en fantastisk sommar, inte minst när det gällde vädret, varmt och torrt. Någon i mässen hade kommit upp med idén att vi skulle ordna kräftskiva ombord. Men kräftor kräver inte bara öl utan också sprit. Och sprit fick officiellt inte förtäras ombord utom i officers- och underofficersmässen. Vi gick till sekonden och frågade. Han var tveksam. Men när han hörde att högbåtsmännen, även den högbåtsman som arbetade i officersmässen, skulle delta i festen, gav han sitt tillstånd. I sammanhanget ska sägas att både officerare och underofficerare genomgående var mycket hyggliga. Lördagen den 9 augusti låg vi till ankars på Hårsfjärden och då hade vi vår kräftskiva. Vi var elva stycken och vi hade verkligen kul. Det är den enda kräftskiva jag har deltagit i med bara herrar. Och just det förhållandet blev ett litet problem när kräftskivan led mot sitt slut vid niotiden. Då konstaterade Nisse, Arne och Bengt att nu var det dags att gå i land och åka till stan, ty nu skulle vi dansa och träffa flickor. Den tanken hade nog de flesta av oss haft eftersom vi började festen redan halv sju. Men det fanns två problem. Sista bussen till stan hade gått men det kunde avhjälpas med taxi. Nästa båt från Älvsnabben till Vitså brygga skulle däremot inte gå förrän klockan 22.00 och det var värre. Ingen av de båda högbåtsmännen var intresserade av något stadsbesök men övertalades att försöka beveka vakthavande officer så att vi fick en extra båt. Det lyckades. Ytterligare några veckor låg vi på Hårsfjärden över helgerna. Men torsdagen den 28 augusti gick vi söderut och ankrade nästa dag på redden i Karlskrona. På kvällen var jag medbjuden till en fest hos några av Bengts släktingar, som bodde i Lyckeby. Vi var på mycket gott humör när vi efter festen steg ombord på sista motorbåten till Älvsnabben klockan 01.00. Flera av våra kolleger från mässen åkte med i samma båt och stämningen var hög. När vi närmade oss Älvsnabben sa en korpral som hette Arne: - Är det någon som vågar göra mig sällskap och hoppa i sjön från däck tre på överbyggnaden? - Självklart! Om vi får för vakthavande, sa jag. - Jag följer med, sa Bengt. Vi blev fyra som beslöt att bada och som vågade hoppa från den höjden. När vi kom ombord frågade vi vakthavande om vi fick hoppa i på babords sida och sedan simma till fallrepet och ta oss ombord den vägen. Vi sa dock inte att vi ämnade hoppa från däck tre. - Javisst, det går bra sa Pelle, som var vakthavande, men väsnas inte. Vi klädde snabbt om till badbyxor. Jag var först ut och när jag klev över relingen och ställde mig på däckskanten verkade vattenytan väldigt avlägsen. Avståndet ner var nog inte mer än åtta eller nio meter men det verkade högt. Hoppet gick bra. Då var det var värre att häva sig upp ur vattnet till fallrepet men det gick. Klockan var väl ungefär 02.00 när vi var färdiga med badningen. Ingen mer än vakthavande observerade vårt tilltag. Några dygn senare fick jag se en hägring för första gången i mitt liv. Jag hade första dagvakten som vakthavande underofficer, d v s mellan 04.00 och 08.00. Det är en bra vakt. När jag hade den vakten och vi låg till ankars, brukade jag genast när jag började passet gå upp i underofficersbyssan, koka kaffe, steka ett ägg och njuta av dagens första bloss. Sedan kunde man, som i det här fallet när vi låg vid en stad, ställa sig vid relingen och se när staden vaknade. De sista tidningsbuden på väg hem med sina gamla barnvagnar. Spårvagnen som gick ut på sin första tur för dagen. Enstaka renhållningsbilar började dyka upp och en och annan tidig jobbare, förmodligen bagare, skymtade på gatorna. Men nu åter till hägringen. Det var en vacker morgon. Solen sken från en molnfri himmel. Luften stod stilla och det var redan varmt. När jag vände mig om och tittade ut mot öarna såg jag den. Jag såg tydligt konturerna av en stad med torn och tät bebyggelse. Staden liksom svävade i luften. Synen varade i ett par minuter. På måndagen återvände vi till Hårsfjärden. Nu började vi närma oss slutet på den trivsamma tillvaron ombord på Älvsnabben. För många av oss i mässen var det också fråga om slutet på vår bana i flottan. Den sista september skulle vi mucka. Tre månader tidigare hade timmerman tillverkat en kam, som var cirka en meter lång och 25 centimeter bred. Den var vit med lika många svarta tänder som vi hade dagar kvar i flottan. På den vita delen satt urklippta bilder som karakteriserade en del av oss som skulle mucka. Kammen hängde längst fram i mässen mellan två skåp och syntes direkt vid inträdet i mässen. Vid en särskild ceremoni efter middagen avlägsnades varje dag en tand. En del talade högröstat om hur skönt det skulle bli att lämna flottan. Både Bengt och jag tillhörde de mera lågmälda. Några var helt på det klara med vad de skulle göra efter muck, som ju betyder militär utryckning, civil klädsel. Två skulle bli poliser, en av dem till och med i Trelleborg hade han bestämt. En skulle bli fångvaktare vid fängelset i Kalmar. Det var redan klart. En annan skulle börja jobba i den rörelse som hans fästmös pappa drev. Jag var den ende som skulle fortsätta till sjöss. Den 16 september lämnade Älvsnabben definitivt Hårsfjärden för säsongen och förtöjdes dagen efter vid mobiliseringskajen i Karlskrona. Och vi började sedan tömma Älvsnabben. Det var med tungt hjärta jag två veckor senare för sista gången gick över hennes landgång. Hon är den av flottans båtar som jag tyckt bäst om. Ljusa trevliga och förhållandevis rymliga mässar för både manskap och befäl. Ren och prydlig. Och hon uppförde sig bra i sjön. Den tid som jag fick tillfälle att vara ombord på henne var min absolut bästa i flottan. Med sjömanssäcken på axeln promenerade jag ut genom varvsporten och upp till kasern Ankarstjärna. Jag skulle bo där de två sista dagarna före muck. På kvällen hämtade jag mina civila kläder. Jag kände mig dyster, ty jag såg egentligen inte fram mot det civila livet med någon större entusiasm. Nästa dag lämnade jag tillbaka sjösäcken. Ingenting saknades. Den båtmössa jag kastat i Hanöbukten var för längesedan ersatt. Jag fick tillbaka de kläder jag burit när jag gjorde mitt inträde i flottan för fyra år sedan. Men jag var redan någorlunda väl ekiperad genom de kläder jag skaffat när jag gick underbefälsskolan och därefter. Designad av Kjell Närkhammar i december 2000.Uppdaterad i december 2001.
I Älvsnabben, skjutskolan
Klicka för megabild Efter underbefälsskolan fortsatte utbildningen för oss artillerister med skjutskolan. Den genomfördes på minkryssaren Älvsnabben. Hon låg på Hårsfjärden när jag embarkerade den 9 april 1946. Skillnaden mellan Sverige och Älvsnabben var enorm. Älvsnabben var i mina ögon ett vackert och modernt fartyg, 96 meter långt och 13 meter brett. Hon sjösattes så sent som 1943 och var bara tre år gammal när vi mönstrade ombord på henne. Från början var hon inte avsedd för flottan. Hon köptes på stapelbedden av försvarsminister Sköld. Älvsnabben kom sedermera att efterträda flygplanskryssaren Gotland och kryssaren Fylgia som flottans långresefartyg. Älvsnabben var ett minutläggningsfartyg som hade plats för ett stort antal minor. Hon var bestyckad med fyra 15 cm kanoner, ett stort antal automatkanoner, fyra sjunkbombkastare och ett skyddssvep. I maskinrummet fanns moderna dieselmaskiner. Det påstods att en resa från Karlskrona till Stockholm bara kostade några hundralappar i drivmedel. Även inredningen var modern. Borta var de stora trossbottnarna, som var obligatoriska på de gamla skeppen. I stället fanns ett antal mindre bostadsutrymmen, alla med britsar. På skeppen fanns det mässar och hytter för officerare och underofficerare, medan underbefälet bodde och levde tillsammans med manskapet. På Älvsnabben var det annorlunda. Här hade även underbefälet egen mäss och förläggning. Vi som var elever i skjutskolan fick disponera två fina utrymmen. Maten var utmärkt och jag stormtrivdes. Vi behövde inte heller delta i vakttjänsten eller arbetet ombord utan kunde ägna oss helt åt utbildningen och vi disponerade vår fritid ograverad. Skjutningarna genomfördes i regel långt ute till havs och skedde mot mål som bogserades växelvis av flygplan och båtar. Skjutskolan varade i drygt två månader. Det var en härlig tid. Sommaren var varm och skön. Under veckosluten besökte vi olika platser i Stockholm och dess närhet. En helg låg vi utanför Södertälje. Det var i början på juni. Dagen var ljuvlig och som lämpad för bad. När jag låg och solade på fördäck, upptäckte jag plötsligt att kapellet tagits av centralsiktet och jag såg flera av mina kompisar trängas för att titta i det. Centralsiktet var ett smart instrument som användes bl a då man samtidigt ville rikta vissa eller alla luftvärnskanoner mot samma mål. I siktet fanns kraftiga kikare, som var rörliga i sid- och höjdled. Med dem fångade man in och följde målet. För att stilla min nyfikenhet gick jag upp till centralsiktet. Med en vanlig kikare hade en av mina kompisar upptäckt att det fanns ett dambadhus på ganska nära håll. Han hade då dragit den slutsatsen att centralsiktet borde vara den idealiska observationsplatsen. På den punkten hade han rätt om man finner något nöje i att stå och glo på avklädda damer. Den här killen var en snygg halläning. Svart hår, mörkbruna ögon, cirka 180 centimeter i strumplästen och en smärt och vältränad kropp. Han skulle bli polis när kontraktstiden löpte ut. Två kvinnor jagade honom påstod han, en i Stockholm och så den i Falkenberg som han var förlovad med. Så fort Älvsnabben fick telefonkontakt med land, var det samtal till honom. Han beklagade sig ständigt över sina kvinnor men tvekade aldrig att skaffa sig nya bekantskaper om tillfälle gavs på de platser vi besökte. Han hade en viss förmåga att ställa till det för sig. Vid ett tillfälle lyckades han förstöra hela styrhytten på den särskilda båt, som Älvsnabben disponerade. Båten var betydligt större än Älvsnabbens egna motorbåtar och kunde inte tas med ombord. Den var sjösäker och såg ut som en mindre fiskebåt med en fyrkantig hytt mitt på däcket. Maskinen bestod av en motor, som manövrerades från styrhytten. Backslaget på båten var knepigt. Man måste minska kraftigt på motorvarvet och sedan i rätt ögonblick få in backslaget och vända rotationen på propellern och dra på motorn igen för att backen skulle ge effekt. Det sas att det var en tändkulemotor. Klicka på pilen i konsolen så får Du höra hur den lät. Ljudet varar ca 25 sekunder men kan stängas direkt genom en ny klick på konsolen. Båten användes huvudsakligen för transporter av varor och permittenter när Älvsnabben låg på Hårsfjärden. Men av olika skäl blev det i bland aktuellt att köra båten från Hårsfjärden till den plats där Älvsnabben skulle ankra på kvällen. Det brukade bli någon av oss korpraler som fick den uppgiften. Man fick positionen för ankringsplatsen och den ungefärliga tidpunkten när Älvsnabben skulle komma dit. Uppgiften var rolig och eftertraktad. Det var efter en sådan tur som han missade att vända propellern. Motorbåten förtöjdes akterut i något av stagen till de anordningar för minfällning som fanns nedsänkta på båda sidor om fartyget. Han kom tuffande så sakta in mot aktern men fick inte i backslaget. När han drog på motorn igen stannade båten inte upp utan ökade i stället farten och gled utmed sidan på Älvsnabben men styrhytten fastnade i minfällningsspåren. Rutorna krossades och trävirket knäcktes innan han fick stopp på båten. Han klarade sig från missödet med blotta förskräckelsen. Den trivsamma tiden på Älvsnabben närmade sig slutet. Våra instruktörer lyckades övertyga fartygsbefälet om lämpligheten av att avsluta skolan med en liten fest. Den arrangerades på en ö, som låg inom militärt skyddsområde i Stockholms skärgård. Vi grillade korv, drack öl och hade säcklöpning mm. Instruktörerna hade liksom vi uppskattat den tid vi haft tillsammans och hade förfärdigat en flagga som hängdes upp på en provisorisk stång. Flaggan föreställde en s k täckande salva. Det är en term inom artilleriet som betyder att granaterna slår ner på båda sidor om målet. En fredag i mitten på juni lämnade vi Älvsnabben. Jag och en del av mina kamrater transporterades till Sverige som låg på Hårsfjärden. Vissa skulle sjökommenderas på jagare och några skulle åka till Karlskrona. II Pansarskeppet Sverige Även denna gång fick jag ett skeppsnummer, som innebar att jag skulle bo på den stora trossbotten. Där hamnade också mina kurskamrater. Inte en enda kom till luftvärnsmässen. Efter den förnämliga inkvarteringen på Älvsnabben kändes det lite kymigt att nu dela rum med ett par hundra personer. Det fanns en annan olägenhet med Sverige och det var kackerlackorna. De fanns både i mässar och på trossbottnar och naturligtvis i köksregionerna. Kackerlackerna går inte på människor men är obehagliga kryp, som finns i skrymslena och är nästan omöjliga att utrota. På måndagen gick vi till sjöss. Sjömansutbildning på förmiddagen, stridsutbildning på eftermiddagen och kvällen. Nu fick jag för första gången pröva på min uppgift under strid. Den här gången var min drabbningsplats vid 2:a kanon. Där var jag riktare i sida. Här gällde det att med kanonen följa visaren från eldledningscentralen så exakt som möjligt. Motsvarande gällde för min kollega som var riktare i höjd. Kanonens elevation beräknades på eldledningscentralen. Den 18 juni förtöjde vi vid kaj på varvet i Karlskrona. Det var alltid lite speciellt att angöra hemmahamnen. Gatorna, biograferna och kaféerna var välbekanta och dialekten kunde man inte ta miste på. När man gick på stan eller på restaurang träffade man ofta någon kompis som man inte sett på ett tag. Dessutom är Karlskrona sommartid en mycket vacker stad. Jag hade vakt på torsdagen före midsommarhelgen och var ledig under hela helgen. Midsommar firade jag hos mina släktingar i Skåne. Hela veckan efter midsommar låg vi kvar i Karlskrona. Tisdagen den 2 juli gick vi till sjöss. På veckans sekondorder stod varvat stridsutbildning och sjömansutbildning. Det var den här typen av uppgifter som vi ägnade oss åt när vi var till sjöss. När vi låg till ankars eller vid kaj var det i regel underhållsarbete av olika slag som sysselsatte besättningen. På fredagen ankrade vi utanför Visby. Vid den här tiden på året är Visby en mycket vacker stad. Den kommande veckan var vi till sjöss men på fredagen förtöjde vi vid boj på Stockholms ström. Det skulle också bli amerikanskt flottbesök. Efter någon timme kom ett ganska stort örlogsfartyg, jag tror det var en kryssare. Det passerade oss på styrbords sida och förtöjde även det vid en boj några hundra meter för om oss. Jag noterade fascinerat hur hög aktiviteten var ombord. Skepparpipor drillade och korta ramsor smattrade ur däckshögtalarna. I bland hördes också visselsignaler ur högtalarna. På barbords sida av backen stod en neger och höll en fendert på utsidan. Det föreföll fullkomligt obegripligt eftersom fartyget inte skulle gå in till kaj. En timme efter förtöjningen vid bojen stod han fortfarande kvar och höll i sin fendert. Det amerikanska arbetssättet var inte jämförbart med den ordning som rådde på våra fartyg. Ankring och förtöjning hos oss skedde effektivt och nästan helt tyst. Några korta meddelanden i högtalarna som t ex "loss akter, loss förliga springet" var allt som brukade höras när vi gick från kaj. Alla som medverkade i arbetet deltog aktivt och på ett flexibelt sätt. Efter besöket i Stockholm återvände vi till Karlskrona för att sedan bege oss till västkusten. Efter en natt på Kungsbackafjorden anlände vi till Göteborg. Det var mitt första besök i den staden. På lördagen gick Lasse och jag i land omedelbart efter rengöringen. Vi gick till "feskekyrkan" och köpte färska härliga räkor. Man fick en rejäl påse för 50 öre. Vi promenerade utmed kajerna med de kända namnen:Packhuskajen, Skeppsbrokajen, Masthuggskajen och Stigbergskajen. Tittade på de stora varvsanläggningarna, som låg på andra sidan av Göta Älv. Vi ägnade en god stund åt att gå igenom Sjöfartsmuseet. - Det här, sa Lasse plötsligt, är alltså Sveriges framsida och Lilla London, som Göteborgarna är så stolta över. - Ja, dom är stora lokapatrioter. Men bara när det är fråga om att jämföra sig med Stockholm. Det beror nog på att göteborgarna är mer provinsiella än stockholmarna, som egentligen mest består av skåningar, norrlänningar och andra länningar. Det är något visst med Göteborg och göteborgarna. Jag trivs bra tillsammans med dem och har bara goda erfarenheter av dom. - Men har du tänkt på att det inte fanns några göteborgare på sjömansskolan, sa Lasse. Jag träffade i alla fall inga. - Nej, det har du rätt i. Dom jag tänker på är värnpliktiga och beredskapare som jag har träffat ombord. - Det är nog så, sa Lasse, är man från Göteborg och ska gå till sjöss, då blir det handelsflottan eller fisket. Örlogsflottan är ingenting för dom. - Ja, kanske det. En gång i tiden förlade man en del av skeppsgossekåren till Marstrand och hoppades på så sätt kunna rekrytera fiskarpojkar till flottan. Men det misslyckades. Vi hade bestämt oss för att avsluta dagen med ett besök i den omtalade nöjesparken Liseberg. Men först gick vi och åt en god middag. Vi beställde in en fiskrätt. För är man i Göteborg ska man äta fisk, sa Lasse. Det är dom duktiga på. Liseberg liknade Gröna Lund i Stockholm. Lasse ville prova deras berg- och dalbana. Men jag vägrade. Jag hade aldrig åkt berg- och dalbana och tänkte aldrig göra det heller. Jag föredrog mera stillsamma aktiviteter som att åka pariserhjul och gå i lustiga hus. - Åk själv, sa jag. Du vet att jag inte gillar det. Jag har inte åkt Grönans bana heller det vet du. Jag väntar här vid biljettkiosken. - Nej, jag struntar i det. Det kanske räddade livet på Lasse. För lite senare på kvällen fick vi höra att det hänt en olycka i berg- och dalbanan. En hade dött och några skadats. Olyckan dämpade festglädjen och efter en stund lämnade vi Liseberg och gick ombord. På måndagen lämnade vi Göteborg och fortsatte norröver. Vi passerade Marstrand och ankrade på Stigfjorden. Det var glest med bebyggelse utmed stränderna där vi ankrat och det syntes inget samhälle i närheten. Jag observerade att vår gös och flagga halats till halv stång. Någonting hade tydligen hänt, men vad? Vi fick snart besked av kompisarna i radiohytten. En olycka hade inträffat på jagaren Hälsingborg, som ingick i vår eskader. Vid en livbåtsövning hade två män omkommit. En värnpliktig och en stamanställd. Den stamanställde visade sig vara en av våra kamrater. Det var brukligt när en livbåt skulle sättas i sjön att förberedelserna började när fartyget fortfarande hade god fart. Ginorna bemannades och två män klättrade upp i livbåten, en förut och en akterut, och förberedde firningen. Därefter firades livbåten till relingen, där resten av livbåtsbesättningen gick i båten. Sedan avvaktade man signal från bryggan när båten kunde firas de återstående metrarna ner i sjön, d v s när fartyget praktiskt taget låg stilla och maskinerna hade stoppat. Olyckan inträffade när båten låg vid relingen och besättningen hade börjat kliva i den. Främre ginan låg fel kring knapen på däverten så det blev inget riktigt avhåll. Det medförde att de som höll i ginan inte orkade hålla sin del av båten utan fören föll ner och båten blev hängande rakt ner i den bakre ginan. Jagaren hade fortfarande fart och vattnet pressade livbåten bakåt och några av dem som fanns i den föll i vattnet och två av dem sögs in i propellrarna och omkom. Vi fick veta detta på omvägar och i andra hand. Någon officiell information om den tragiska olyckan fick inte besättningen på Sverige. Från Stigfjorden fortsatte vi norrut och strax intill Kärringön upptäcktes en drivande mina. Den sprängdes genom ett välriktat kanonskott från en av jagarna. Fredagen den 9 augusti gick vi söderut och ankrade utanför Hälsingborg. I fem dagar skulle vi ligga här och sedan gå till Köpenhamn. Torsdagen den 15 augusti lättade vi ankar vid lunchtid. Efter några timmar förtöjde vi utmed Langelinie i Köpenhamn. Det var mitt första besök utomlands med flottan, ja, överhuvudtaget. Typiskt nog hade jag vakt. Klockan 15.30 var det uppställning på kajen för dem av fria vakten som ville delta i ett studiebesök på Carlsbergs bryggeri. Det var många som var intresserade, nästan hela vakten. Besöket var uppenbarligen också givande för redan efter en och en halv timme återkom en del av grabbarna påtagligt upprymda och glada och sa: - Man får dricka så mycket öl man vill! Det är så gott som kutym vid flottbesök utomlands att besättningen får göra studiebesök och blir inbjuden till olika arrangemang. Nästa dag fick intresserade i vår vakt besöka rådhuset. I borgmästarens rum fanns en skickligt dold lönndörr . Guiden berättade att borgmästaren använt den när han inte ville vara tillgänglig för tyskarna. Som piprökare noterade jag att borgmästaren måste vara en storrökare. Han hade den största samling rökpipor jag sett. Det bekräftades också av guiden, som pekade på piporna och sa: - Han "ryer i ett, han ryer i ett". Trots att det bara hade gått drygt ett år sedan kriget var slut och tyskarna lämnat landet fanns det inga direkta spår som påminde om ockupationen utom i hamnen vid vår förtöjningsplats. Där såg jag några "Spanska ryttare"(taggtrådshinder). Georg och jag gjorde sällskap till Tivoli på kvällen.Under vår rundvandring på området upptäckte vi en servering, där de flesta gästerna tycktes tillhöra svenska flottan. - Titta! sa Georg. Det är ju vitt som snö runt borden. Han syftade på alla vita mössor. Som bekant har flottisterna vit mössa under sommaren. - Vi går dit och tar reda på varför dom sitter just här, sa jag. Vi upptäckte Strandberg och Pelle och gick fram till dem. - Varför sitter ni här? frågade Georg. - Spriten, sa Strandberg. Dom säljer snapsar här för en spänn styck. Det är bara att gå och hämta så många du vill. - Va? är det sant? Georg och jag gick fram till disken och bad att få var sin snaps. Visst, vi fick ett snapsglas med cirka fyra centiliter Aalborgs Akvavit på en liten bricka. Efter en stund skulle Strandberg har mer men då var spriten slut. Bartendern konstaterade att svenskarna druckit upp allt. Det var inte förvånansvärt att svenskarna söp upp spriten med tanke på de restriktioner, som vi var vana vid i fråga om försäljning och förtäring av alkohol i motbokslandet Sverige. Sett med svenska ögon var det här höjden av frihet. Tänka sig, att kunna gå fram till en disk och köpa en sup och ta med sig till bordet. Som 19-åring kände man sig syndig och rent av lite skyldig, ty man gjorde det som var förbjudet. Hemma skulle det ju dröja ännu ett par år innan man ansågs mogen att betros med motbok och göra egna spritinköp. Nästa kväll gjorde Lasse och jag ett studiebesök i Nyhavn. Den plats som var omtalad som syndens näste i Köpenhamn. Inte upptäckte vi särskilt mycket synd. En och annan dam bjöd ut sig men sånt kunde förekomma också i Stockholm. Vad som möjligen var nytt var alla tatuerare men att tatuera sig kan ju inte anses vara syndigt. På måndag morgon lämnade vi Köpenhamn och ankrade efter ett par timmar utanför Malmö. Enligt sekondorden skulle vi ligga i Karlskrona över det kommande veckoslutet. Malmö stod det ingenting om men jag fick veta att vi skulle ligga där ett par dygn. Måndagsdygnet hade jag vakt. Men med lite tur skulle jag hinna göra en kort visit hos min mormor på tisdagen. Det ordnade sig. Jag lyckades få ett par extra timmars permission på eftermiddagen. Problemet var nämligen att turtätheten på bussarna mellan Malmö och Genarp var gles. Tidigare fanns det tågförbindelse mellan Malmö och Genarp men banan var nu nedlagd. Mormor blev glad när jag kom. När vi skildes fick jag ett par hemstickade strumpor. Sedan tidigare besök hade jag flera par liggande oanvända. Strumporna var svarta, grova och rejäla. Men man kunde inte använda dem till uniformen, de gick helt enkelt inte ner i skorna. Jag tackade och tog emot. Jag hade inte hjärta att berätta sanningen för henne. När jag stod och väntade på bussen erinrade jag mig tiden som barn och tonåring i byn. Hur rädd jag var för hunden, en vit spets, som brukade rusa efter mig för att bita mig i vänster ben när jag kom cyklande hemifrån. En gång jagade den mig så jag cyklade på en gammal tant, som föll omkull. Jag blev förtvivlad och grät när jag hjälpte henne upp och in i en intilliggande bageriaffär. Där satt hon en stund och vilade sig. Hon slog sig inte direkt utan blev väl mest omtumlad. Hon tyckte synd om mig och köpte kaksmulor åt mig för några ören. Det var här i byn jag fick min första kontakt med hemvärnet och korpral Lind. Slaktaren som en gång i tiden varit stamanställd vid ett av regementena i Skåne och som hade de största "knävelborrar" jag någonsin skådat. Lind hade någon sorts chefsställning i Genarps hemvärn. Undrar om han lever, tänkte jag. Han var gammal redan då. Här hade jag åkt hästsläde tillsammans med morfar när jag var riktigt liten. Det var alltid morfar som for till byn och handlade. Jag brukade få en liten strut karameller i affären. Det var hit till byn morfar hade promenerat för att handla den septemberdag 1941 då han fick den hjärnblödning som ledde till hans död. Han var då 87 år gammal. Tre kilometer i vardera riktningen hade han gått. Det kändes som om det var väldigt länge sedan. En bil stannade och någon ropade mitt förnamn. Det var Törnqvist, min f d lärare. - Ja, jag tyckte väl att jag kände igen dig gosse, sa han. - Goddag, sa jag, sträckte upp mig i givakt och gjorde honnör. Det skedde helt omedvetet, respekten satt i. - Se där ja, det var längesen och befordrad har du blivit. Vad är du nu då? - Jag är korpral och blir furir om några månader. - Då trivs du bra i flottan? - Ja! - Jag förstod att det skulle gå bra för dig i flottan. Det var klokt av dig att ta värning. Du har varit och hälsat på din mormor, förstår jag. - Ja! men där kommer min buss, sa jag, och pekade på ett dammoln bortåt vägen. - Ajö med dig! Stanna kvar i flottan. Det passar dig. I bussen på väg till Malmö började jag tänka närmare på vad läraren sagt. Vilken roll hade han egentligen spelat när det gällde mitt beslut att ta värvning? Då det var aktuellt arbetade jag på ett gods i närheten som lantbrukselev. Det var inspektoren på godset som kom med förslaget att jag skulle söka värvning vid flottan. Inspektoren var ju gift med Törnqvists syster. Att jag inte tänkt på det tidigare. Det var naturligtvis lärarn som låg bakom att jag hamnade i flottan. En sån spjuver. Tidigt den 22 augusti lämnade vi Malmö med destination Karlskrona. Efter ett veckoslut där gick vi norröver till Hårsfjärden, där vi förtöjde vid boj fredagen den 30 augusti. Som vanligt gick vi till sjöss på måndagen och besättningen utbildades i strid och sjömanskap under veckan fram till fredagen då vi på nytt förtöjde vid samma boj. Livet ombord var ganska enahanda. Två gånger under mina sju år i flottan var jag med om att vårt fartyg fick hjälpa människor i sjönöd. Men det hände aldrig med Sverige. Nej, där var det bara sjömansutbildning och stridsutbildning dagarna i ända och även en och annan kväll i veckan. Det kan tyckas att någon gång borde väl besättningen bli färdigutbildad. Och det var den också flera gånger om när det gällde befälet på alla nivåer. Men besättningen bestod till största delen av värnpliktiga, som byttes ut enligt ett visst system. Det fanns sålunda alltid behov av att utbilda, öva och trimma värnpliktiga i sina roller ombord. När den ena kullen var färdig kom en ny. Fritiden ombord var inte heller särskilt omväxlande. Min korrespondens var begränsad. Konsten att göra flaskskepp, som jag lärt mig av Lindberg på HJVB 274, vågar jag påstå att jag utvecklade. Kortspel förekom naturligtvis. Men jag såg aldrig några värnpliktiga spela om pengar. Sådant förekom däremot bland underbefälet. Hierarkin ombord var absolut. Officerare och underofficerare hade skilda mässar och egna kök, kockar och hovmästare. Officerarna hade i regel enmanshytter liksom många av i vart fall de äldre underofficerarna. På de stora skeppen levde dessa båda personalgrupper var och en sitt liv. Och här betraktades officerarna som överklass och hade utan tvekan en privilegierad tillvaro ombord. En del av dem skaffade sig personliga uppassare, som städade deras hytter och borstade uniformer och skor etc. Furirer och korpraler, alltså underbefälet, levde däremot tillsammans med manskapet på de stora trossbottnarna och i luftvärnsmässen. De åt tillsammans, bodde och sov i samma utrymmen. Det var underbefälet som i första hand skulle se till att disciplinen uppehölls, det var de som gjorde upp vaktlistor och avdelade personal för olika uppgifter och som rent praktiskt ledde olika arbeten ombord. Någon hierarkisk ordning rådde inte mellan manskap och underbefäl även om det fanns vissa grundläggande principer för umgänget på trossbotten. Men samvaron mellan underbefäl och manskap fungerade i allmänhet bra. Visst kunde det finnas vrånga och elaka underbefäl men de tillhörde undantagen och deras elakhet gick nästan alltid bara ut över andra obefordrade stamanställda. Det fanns också värnpliktiga som alltid var avundsjuka på andra och protesterade mot det mesta. De var aldrig nöjda med de uppgifter och vakter de fick: fel plats, fel tid, orättvist, varför just jag, skicka någon annan, jag har haft hundvakten två gånger, han får bara bra vakter mm. Jag kom i bland att tänka på hur olika förhållandena var ombord på pansarskeppet Sverige jämfört med hjälpvedettbåten 274. Skillnaden var helt osannolik. Om man beskrivit rutinerna på hjälpvedettbåten för en officer på Sverige, hade han inte trott ett ord av vad man sa. I slutet på september fann jag en dag till min glädje mitt namn på listan över personal som skulle mönstra av. Jag skulle inställa mig i Karlskrona. Jag kände absolut ingen saknad när jag för sista gången gjorde honnör för flaggan och gick ner för fallrepet på Sverige. Nej, tvärtom. Det var med lätta steg jag gick i land. III Vakten och Dristigheten 1946-47 Vistelsen i Karlskrona blev längre än vad jag räknat med. I stället för en ny sjökommendering blev jag kommenderad till vakten på kasern Ankarstjärna, d v s jag skulle ingå i den grupp som bl a svarade för kontrollen av inpasseringen till kasernen. För den som var gift och hade sin familj i Karlskrona var det en bra kommendering. Den kunde jämföras med ett vanligt jobb med jour under vissa tider. Jag tyckte det var en tråkig och ganska enahanda uppgift. Men en kommendering var en kommendering och på den punkten hade man inte mycket att säga till om. Man fick så att säga ta det goda med det onda. Bilden nedan visar var huvudingången till kasern Ankarstjärna låg på 1940-talet. Grindstolparna och inpasseringskontrollen finns fortfarande kvar. I fönstret speglar sig en liten bit av Karlskronas gamla stadsmur från andra sidan gatan. Som ett av underbefälen i vaktstyrkan fick man diverse udda uppgifter. Vid ett tillfälle bestod uppdraget i att gå till kasern Sparre och hålla uppryckningsexercis med den personal som var stationerad på kasernen, huvudsakligen malajer. Det var en dagofficer på Sparre som tagit initiativet till den här åtgärden. Han tyckte att personalen var slapp och behövde ryckas upp med lite exercis. Enligt vad jag hörde var det någon ur kökspersonalen som inte hade visat tillbörlig respekt och aktning. Malajerna skulle finnas någonstans på kaserngården vid ett visst klockslag. Och när jag på utsatt tid kom till Sparre fann jag ett tjugotal i ena hörnet på den stora kaserngården. Jag beordrade uppställning och genomförde därefter vanlig exercis under en halv timmes tid. Vi var ensamma och disponerade hela kaserngården. Jag tyckte det gick utmärkt. De var alerta och missade ingenting. Från min utgångspunkt fanns det ingen anledning att kritisera deras uppträdande. När min uppdragsgivare frågade hur malajerna hade reagerat, berättade jag sanningsenligt att gruppen hade uppfört sig korrekt och svarat bra på alla kommandon. Jag sa också att någon ytterligare uppryckningsexercis behövdes nog inte. Det blev inte heller någon mera exercis. Vid ett annat tillfälle skulle jag eskortera en värnpliktig från kasern Sparre till Stumholmen. Han skulle hämta sina civila tillhörigheter och lämna in sjösäcken. Efter några månaders tjänstgöring hade han blivit hemförlovad på grund av oförmåga att förstå och anpassa sig till de militära reglerna. På expeditionen fick jag hans papper och biljett av en äldre flaggstyrman som sa: - Vi tror att han bluffar. Den gossen är lika klok som någon av oss. Under promenaden till Stumholmen sa jag: - Vad ska du göra nu då? Har du något jobb? - Det blir väl att jobba hemma på gården hos mina föräldrar. Men vad ska dom säga när jag kommer hem och inte duger i det militära? Varför kunde jag inte få vara kvar i flottan? Och jag som hälsat på hemma i uniform och allting. Han verkade uppriktigt bekymrad och ledsen så jag tyckte faktiskt synd om honom. Var det en bluff var den skickligt genomförd in i det sista. Under ett annat uppdrag höll jag verkligen på att ställa till det för mig. På Stumholmen hade flottan arrestlokaler. Där satt flottister som inte återvänt i tid efter permission, som uppträtt berusade eller misskött sig på annat sätt. De var ådömda kortare straff på mellan fem och femton dagars arrest. Befälhavaren för anläggningen tyckte att fångarna gott kunde medverka i ett grävningsarbete som pågick på holmen. Mitt uppdrag bestod i att hämta fångarna till grävningen på morgonen, återbörda dem till lunch, hämta dem på nytt och slutligen avlämna dem vid dagens slut och naturligtvis se till att de grävde. Det var en trist sysselsättning. Arbetslusten bland fångarna var av förklarliga skäl inte stor. Jag drev inte heller på dem utan de fick jobba i sin egen takt. Några av dem fick till och med några cigaretter av mig. Jag visste mycket väl att det var förbjudet för arrestanterna på Stumholmen att röka och snusa. Vid intagning fick fången klä av sig naken. En fångvaktare gick i genom kläderna och tog hand om cigaretter, tobak och snus, som återlämnades när straffet var avtjänat. För många var nog denna avhållsamhet det värsta straffet. På Stumholmen fanns också några sjöflygplan stationerade. Grävningsarbetet pågick alldeles intill hangarerna. Jag hade växlat några ord med en av flygarna. Vid ett tillfälle frågade han om jag ville se på när han varmkörde ett plan. Det lät intressant så jag följde med honom till andra sidan av hangarerna där planet var parkerat. Jag stod på vingen och tittade ner i sittbrunnen när motorn gick i gång. På grund av bullret och den fruktansvärda luftströmmen från propellern höll jag i mig med båda händer och vågade inte lämna min plats förrän motorn stängdes av. Jag stod där väl i 15 - 20 minuter och blev helt genomfrusen. När jag kom ut till mina fångar satt de tillsammans i en av groparna och rökte. Var de hade fått rökverket från vet jag inte för de cigaretter de fått av mig var slut för längesedan. - Vi hade tänkt ta båten, sa en av dem och pekade på en båt som låg uppdragen på stranden några hundra meter bort, och ro över till stan och fika. Då insåg jag vilken tabbe jag gjort. Det fanns en träbrygga mellan stan och Stumholmen men landfästet var bevakat så de kunde inte rymma från holmen det visste jag. Men båten! Den hade jag visserligen sett men jag hade inte tänkt på att fångarna med gemensamma krafter lätt skulle ha kunnat sätta den i sjön. - Men vi tyckte synd om dig, fortsatte han. Du har ju varit hygglig. Min tanklöshet fick således inga konsekvenser utom för min egen fantasi. Och varje gång jag besökte holmen - bl a för att skjuta pistol på den lilla skjutbana som fanns där - tänkte jag på vad som kunnat hända. Jag hade också ett annat, mera makabert minne från holmen. Det var en händelse som låg några år tillbaka i tiden. På Stumholmen fanns ett antal kanoner som var riktade ut mot vattnet och som användes för salutering. Vid något tillfälle under mitt första år i flottan blev jag och ytterligare några sjömansgossar beordrade att infinna oss på holmen för att skjuta salut. Det hela organiserades och leddes av styrman Larsson, som anlände på cykel. Vi plockade fram ammunition och ställde ett antal skott vid varje kanon. När en kanon avfyrats gällde det att snabbt ladda om så att den blev skjutklar till nästa omgång skott. Kalibern på kanonerna var 57 mm. Laddningssystemet var manuellt och fungerade på så sätt att när patronen fördes in i eldröret stötte den till två klackar som frigjorde en tung och kraftigt fjäderbelastad s k kil, som med hög hastighet gled upp bakom patronen och täppte till eldröret. Kilen fyllde i princip samma funktion som slutstycket på ett eldhandvapen. Övat laddning hade vi gjort många, många gånger. Vi hade lärt oss att skjuta in patronen i eldröret med knuten hand. Det var förbjudet att skjuta in den med fingrarna men likväl var det en laddare som i brådskan gjorde fel när den sista salvan laddades. En bit av ett finger åkte av. Styrman Larsson skrek åt oss att ta reda på fingerstumpen, tog sin cykel, satte sjömansgossen på pakethållaren och cyklade i väg så fort han kunde. Fingertoppen stoppade han i fickan. Den kunde dock inte räddas. Saluten kom inte heller att innehålla rätt antal skott. Glädjande nog blev min tjänstgöring vid vakten på Ankarstjärna inte lång. Efter en och en halv månad fick jag en ny kommendering. Den här gången skulle jag till sjöreserven. Där hade jag varit tre dagar på sommaren 1945. Det var egentligen ett vanligt jobb mellan 08.00 och 17.00 Men under den mörka årstiden kunde vi i praktiken bara hålla på mellan 09.00 och 16.00. Arbetsuppgifterna var inte speciellt upphetsande. För det mesta gällde det att flytta fartyg genom förhalning och med hjälp av bogserbåtar. Men kommenderingen var bra på det sättet att man inte hade någon vakttjänst. 2 I början på det nya året blev jag sjökommenderad på nytt. På ordern stod Dristigheten. Glädjen dämpades något när jag fick klart för mig vad det var för båt. Jag kände igen namnet men hade inte brytt mig om att ta närmare reda på vad det var för båt och var den låg. - Var ligger hon? frågade jag en styrman på expeditionen. - Här på örlogsstationen vid kajen nedanför Amiralitetskyrkan. Hon har legat still där som ett slags depåfartyg ett bra tag. Han märkte att jag såg betänksam ut och fortsatte: - Men det blir ingen lång kommendering. Ett par månader kanske. Det är flera båtar som ska rustas till våren och då kommer en del personal att tas från Dristigheten. Dristigheten var ett gammalt skepp. Hon började byggas på Lindholmens varv i slutet på 1800-talet och sjösattes år 1900. Hon var således jämnårig med Jarramas. I litteraturen beskrivs hon som en särling men ändå som en föregångare till 1900-talets pansrade artillerifartyg av Äranklass. Med sin harmoniska silhuett ansågs hon som en av de vackraste pansarbåtarna. Dristigheten hade åtta pannor och kunde göra 16,5 knop. Det svåra artilleriet hade en kaliber på 21 cm. Sekundärartilleriet bestod av sex pjäser med en kaliber om 15 cm. Tolv lätta pjäser om 57 och 37 mm kaliber utgjorde närskyddet. Hon var även bestyckad med något så ovanligt som torpeder. Det fanns två 45 cm torpedtuber, som var placerade på sidan under vattenlinjen. Det fanns gott om plats på Dristigheten. Underbefälet hade ordnat eget utrymme på trossbotten. Sammansättningen på underbefälet var lite ovanlig. Här fanns bl a tre unga sjökaptener, som hade furirs grad. Enligt min tidigare erfarenhet brukade sjökaptener bli antingen reservofficerare eller värnpliktiga officerare. När jag första dagen orienterade mig ombord, såg jag ryggen på en person, som slank in i radiohytten. Han verkade bekant. Det måste vara Limpan, tänkte jag. Mycket riktigt. Han hade kommit ombord några dagar före mig och bokstavligt talat bosatt sig i radiohytten. När han låg ombord tillbringade han också nätterna där, berättade han. Efter underbefälsskolan hade han varit sjökommenderad på två båtar. Båda stationerade i Karlskrona. Numera hade han sällskap med en tjej, som bodde en bit utanför stan. Elsa hette hon. Sina civila kläder förvarade han hos henne. Körkortet var ett faktum. Bilskolan hade hållit sitt löfte. - Men jag får nog inte så stor användning för kortet, sa han. - Jaså, varför det? frågade jag. - Jag tänker inte mucka i höst. - Va? ska du bli högbåtsman? - Nej, jag ska söka till försvarets läroverk i Uppsala. Elsa tycker jag ska bli officer och jag är inte ointresserad. Jag vill inte bli polis och jag är inte intresserad av järnvägen eller spårvägen. Faktum är att jag trivs bra i flottan. Förresten vad ska du göra själv? - Jag ska mucka. Och sen har jag tänkt fortsätta till sjöss och när jag fått tillräckligt med sjömånader ska jag gå på navigationsskolan och läsa till styrman, sa jag. - Då kan väl du också börja i Uppsala. Du får ju både mat och lön under tiden du läser. - Jag har nog tänkt på det, men man måste ha bra betyg för att komma in och mina räcker definitivt inte. - Synd! Om du vill, fortsatte han, kan jag prata med Elsa så kan du få ha dina civila kläder hos oss tills du muckar. Hon har gott om plats. Så slipper du kostnaderna för förvaringen. - Det vore jättebra om du ville göra det. Han var sig lik Limpan. Tyvärr hade han inte dragspelet med sig ombord. Det lönade sig inte, menade han, eftersom han inte tillbringade fritiden ombord utan tillsammans med Elsa. Men roliga historier kunde han fortfarande dra. Det fick jag bevis på vid eftermiddagskaffet då han frågade om vi hade hört historierna om restaurangbesöket och läkarbesöket, vilket vi förnekade. -Så här vad det, sa Limpan: Familjen besökte en finare restaurang och hade ätit en god middag. Men det var fortfarande mycket mat kvar på faten och i karotterna. Då säger fadern till servitören: - Kan vi få en påse så vi kan ta med oss resterna hem till hunden. Då skriker ungarna i korus: - Hurra, vi ska få hund! Och så fortsatte han med historien om läkaren, som frågade gumman: - Kan ni kasta vatten? - O ja, armarna är det inget fel på. För första gången fick jag nu tjänstgöra som vakthavande underofficer trots att jag bara var furir. Det var nytt. På de skepp jag tidigare legat var den uppgiften precis som det låter förbehållen för underofficerare. Som vakthavande underofficer avläste man bl a vindens styrka och riktning, temperatur i luft och vatten var fjärde timme och noterade värdena i loggboken. Man såg också till att flagga och gös hissades och halades i rätt tid och att lanternor tändes och släcktes. Ett pass som vakthavande underofficer brukade omfatta fyra timmar och sedan var man vaktfri i åtta timmar, vilket betydde att man hade ett fyratimmars pass på dagen och ett på natten. Beväpnad med pistol uppehöll man sig i närheten av landgången för att ha kontroll över vilka som passerade över landgången. Permittenterna prickade man av på permissionsplånet när de gick i land och kom ombord. Uppstod några problem kunde man alltid kalla på vakthavande officer. Han syntes normalt inte till på däck utan fanns tillgänglig i sin hytt eller i gunrummet eftersom hans pass brukade omfatta hela dygnet. Jag plockade fram min skepparpipa så att jag vid behov skulle kunna "blåsa över". Det var brukligt på flottans större fartyg att vakthavande underofficer blåste en speciell signal på sin skepparpipa när en officer kom ombord. Det kallades för att "blåsa över". Jag hade hört signalen många gånger och kunde blåsa den perfekt. På skepp där det fanns amiraler och kommendörer ombord brukade det även finnas ett musköteri och en hornblåsare. När någon av dessa höjdare kom ombord med båt, bildade musköteriet hedersvakt och skyldrade gevär på gångbordet och hornblåsaren blåste en särskild signal. Motorbåten förde en särskild flagga i fören när någon s k flaggofficer var med så att musköteriet och hornblåsan kunde förvarnas och vara på plats när motorbåten la till vid fallrepet. Jag hade ingått i musköteriet många gånger under min tid på Gustav V. 3 Det här året blev vintern mycket kall. Isen la sig tidigt och det gick fort. Den låg sedan ända till i slutet på april. På redden låg ett stort amerikanskt handelsfartyg som inte hann undan utan fastnade i isen. Flera i besättningen var negrer och det syntes att de frös. Vi såg dem på stan och på kaféerna och överallt väckte de uppmärksamhet inte bara genom sin hudfärg utan också genom sin lätta och olämpliga klädsel. I sinom tid fick båten isbrytarhjälp och kunde lämna Karlskrona. Men även när kylan bet rejält i skinnet var det varmt och skönt ombord på trossbotten. En stor del av fritiden ägnade jag åt kortspel. Varken jag eller de tre sjökaptenerna hade några särskilda intressen i Karlskrona och vi spelade praktiskt taget varje kväll. Det handlade om poker och om pengar. Det var inte frågan om några fantasibelopp men i bland kunde det ligga en hundralapp i potten och det var rätt mycket pengar, åtminstone för mig. När jag mönstrade av låg jag på vinst med några hundra. Det förekom också andra aktiviteter på trossbotten. En värnpliktig var kunnig i tatuering och han saknade inte kunder trots att hans utrustning och teknik var i enklaste laget. Tatueringsmaskinen bestod helt enkelt av en dörrklocka, som drevs med batteri. Själva ringklockan hade han tagit bort och sedan monterat små nålar på klockans kläpp. När han slöt strömmen gick kläppen upp och ner som nålen på en symaskin. Det önskade motivet förde han över via kalkerpapper på den plats på kroppen där kunden ville ha bilden. Sen satt han igång maskinen, doppade nålen i tusch och följde de kalkerade linjerna. Jag hade absolut ingen önskan att tatuera mig. Men en dag när maskinen låg avstängd på bordet tänkte jag känna efter om det gjorde ont när man tatuerade. Jag startade maskinen och utan att doppa nålen i tusch tryckte jag den mot skinnet på ovansidan av vänster arm, ungefär en decimeter ovanför handloven. Det stack lite grand men vad värre var, det fanns några droppar tusch kvar på nålarna; sen dess har jag en tre millimeter stor, blå prick på armen. På Dristigheten, som ju låg stilla, hände inte mycket. Den ena dagen var i stort den andra lik. Den enda skillnaden bestod egentligen i att dagarna blev längre. Det märktes tydligt när man hade första dagvakten, som börjar 04.00, att även den här svåra vintern skulle få ge med sig. Det blev lite ljusare för varje dag. Men isen låg fortfarande. I slutet av andra veckan i mars kom Limpan och sa: - Jaså, du ska på Älvsnabben. - Va? Det vet jag ingenting om, sa jag. Vem har sagt det? - Ingen! Men jag såg listan över kommenderingar på väbelns expedition när jag var inne med posten för en stund sedan. Jag träffade väbeln när han skulle gå i land på eftermiddagen. Han bekräftade att jag skulle mönstra av om en vecka men han kom inte ihåg vilken båt jag skulle på. Men nästa dag fanns listan över nya kommenderingar på anslagstavlan och det rådde inget tvivel. Den 21 mars skulle jag embarkera Älvsnabben, som låg avrustad i Karlskrona. IV Älvsnabben 1947 Fredagen den 21 mars 1947 travade jag i väg med säcken på axeln mot utrustningskajen där Älvsnabben låg. Tunna moln skymde solen och luften var kall. Ännu var det vinter. Isen låg alltjämt på fjärdarna. Jag kände mig glad och upprymd när jag såg henne. Hon hade legat i malpåse ungefär ett halvt år. Och nu skulle hon åter i tjänst och liksom föregående år fungera som utbildningsfartyg för skjutskolan. Klockan 08.00 på morgonen hade flaggan, gösen och chefens befälstecken hissats. När jag anmälde mig för väbeln tittade han i sina papper och sa: - Utmärkt! Du tillhör styrbords vakt och har således vakt i dag. Du ska bo i underbefälsmässen och du kan avlösa vakthavande underofficer klockan 14.00. Ännu så länge är vi korta om folk så det blir långa pass. Mässen ligger föröver på övre däck. Sedan fjolåret var jag väl bevandrad ombord och visste precis var mässen låg. Jag installerade mig snabbt. Hämtade filt och handdukar. Packade upp sjösäcken, klädde om, åt lunch och avlöste Nisse Strandberg, ty det var han som hade vakten när jag kom ombord. Och det var långa pass, sex timmar med ett kort avbrott för mat under dagtid. På eftermiddagen gick det väl an för då hände något hela tiden. Ett gäng värnpliktiga kom från Göteborg och från Gustav V kom bl a en av mina gamla kompisar. Besättningen fylldes således på efter hand. Förråd togs ombord och trafiken över landgången var livlig. Men nattpasset mellan 02.00 och 08.00 på morgonen var drygt. På efternatten händer inte mycket. Vid sextiden purrade jag manskapet. Det betydde att jag kopplade på högtalarna i manskapets mässar, purrade ut och började spela musik. Efter en stund fick jag upp en mugg kaffe från byssan. Vid sjutiden började permittenterna komma ombord och några minuter i åtta blåste jag på nytt i högtalarna att det var uppställning akterut för fördelning till övningar och arbete. Ordet blåsa betyder i detta sammanhang att man tillkännager något i högtalarna, t ex blås uppställning, blås motorbåtsbesättningen akteröver, blås skeppsnummer 373 till vakthavande officer. Efter att ha ätit frukost, deltog jag sedan i arbetet till klockan 16.30, då arbetstiden slutade. Det var den normala arbetstiden när vi låg vid kaj eller till ankars. Så förflöt mitt första dygn ombord. I underbefälsmässen var det bara Pelle, Strandberg och jag som bott på samma lucka på Sjömansskolan men det fanns fler som tillhörde samma årskurs. Det bodde ytterligare tre furirer och två korpraler i mässen. De nya kollegerna var bra. Mässen var trivsam med ett långbord i mitten och britsar, skåp och lådor på sidorna. I anslutning till mässen fanns tvättrum med duschar. Maten kom från manskapsköket och serverades av värnpliktiga. Chefen för manskapsköket tillhörde samma årskurs som jag och var mycket duktig. Efter helgen ägnade vi de följande fem dagarna åt rustningsarbeten. Dagen därpå, som var en lördag, bogserades vi till Drottninghallskajen. Besättningen var i det närmaste komplett. Den här dagen hade jag vakt men det spelade mindre roll för nu var vaktpassen normala, d v s ett pass omfattade fyra timmar. Men efter de fyra timmarna stod det klart för mig hur stor betydelse schlagermusiken egentligen hade. Högtalaranläggningen manövrerades från vakthavandes lilla krypin. Där stod också en grammofon, som vid behov kunde kopplas in på systemet när killarna i radiohytten hade annat för sig. Jag hade blivit ombedd att svara för grammofonmusiken en stund på eftermiddagen och hade fått en bunt skivor med schlagermusik. I bunten hittade jag också tre skivor med operettmusik. Så bra, tänkte jag, då kan jag blanda musiken. Under den första skivan med operettmusik hände ingenting. Men när jag spelade den andra skivan ringde telefonen och en röst undrade om jag inte kunde spela "vanlig" musik. Efter en timme spelade jag den tredje skivan. Det tog inte lång stund förrän telefonen skrällde på nytt och en annan röst klagade på musikvalet och ville att jag skulle spela "de vanliga bitarna". Schlagermusik skulle det vara och helst de senaste låtarna. Och på den punkten var vi välförsedda. En liten grupp med representanter för de olika personalkategorierna hade valt ut ett antal skivor, som inhandlats på fartygets bekostnad. Tisdagen den 8 april lämnade vi Karlskrona och gick norrut. Isen skrapade och dunsade mot fartygets sidor så länge vi gick i isrännan men när vi kom ut i öppen sjö blev det äntligen tyst. Men oljudet började igen tidigt på morgonen när vi kom in i Stockholms skärgård. Vid lunchtid anlände vi till Hårsfjärden och akterförtöjde vid Märsgarn. På den här platsen hade flottan för drygt fem och ett halvt år sedan drabbats av sin svåraste katastrof i modern tid. Den 17 september 1941 exploderade plötsligt jagarna Göteborg, Klas Horn och Klas Uggla, vilka låg förtöjda sida vid sida. Göteborg bröts av direkt i två delar och sjönk. De båda andra brann med flera hundra meter höga lågor och rökpelarna syntes över hela Södertörn. 33 man omkom och 17 skadades. Att antalet omkomna inte blev större berodde på att hälften av besättningarna var i land på permission. Både Göteborg och Klas Horn kunde sedermera repareras. Man sa att ett av de sjöflygplan som var stationerade på Hårsfjärden just före explosionen passerade över båtarna och tappade något på en av däckstorpederna, som skulle ha exploderat. Och på en av jagarna pågick ett arbete med en torped, som följaktligen tagits ur sin tub och låg på däck. Ryktet förtalte att en flygare tagit sitt liv i hangaren några dagar efter katastrofen. Men orsaken till katastrofen kunde aldrig klarläggas. Långvariga utredningar och förhör vid krigsrätt och praktiska försök kunde inte fastställa orsaken. Men krigsrätten förklarade att allt talade för uppsåtlig skadegörelse. Målet avskrevs 1945. Den kommission som också tillsatts för att utreda saken kunde inte heller fastställa om det var en olycka eller ett sabotage. Nu följde faktiskt också en otursperiod för Älvsnabben. En av korpralerna på skjutskolan föll överbord och drunknade. Eftersom han var simkunnig måste han ha skadat sig när han föll överbord. Två båtar låg nämligen förtöjda utmed vår styrbordssida. Troligen föll han mellan Älvsnabben och de andra två båtarna och skadade sig i fallet. Trots omfattande draggningar återfanns inte kroppen. Några veckor senare drabbades vi på nytt. Varje vecka hade vi gjort kortare turer i Stockholms skärgård och sedan återvänt till Hårsfjärden och Märsgarn efter ett eller ett par dygn. Måndagen den 28 april gjorde vi en ny tur i skärgården. Vädret var olustigt. Molnigt, disigt, rått och kyligt. Klockan 12.17 hände olyckan. Vi fick en rejäl grundkänning på Lindholmsgrundet. Jag hade just ätit lunch och låg och läste i min brits när det hände. Älvsnabben gick med 16 knop. Det hördes en kraftig duns och en skakning for genom fartyget samtidigt som styrbordssidan för ett kort ögonblick liksom lyftes upp och sedan föll tillbaka. Eftersom jag hade min brits på styrbords sida, höll jag på att trilla ur den. - Va vad det? sa Strandberg. Jag tittade ut genom ventilen men såg inget konstigt. Vi var ganska nära land och låg nu nästan stilla. Det var en grundstötning, tänkte jag. För mitt inre såg jag hur bottenplåtarna hade rivits upp på Älvsnabben och hur hon hängde mellan två bogserbåtar med pumpar, medan besättningen fick lämna fartyget. Tusan också! Nu får man mönstra av. Och jag som trivs så bra här ombord. Mina dystra tankar bekräftades när följande meddelande kom i högtalarna: - Besättningen går till sina räddningsstationer och påtager livvästar. Vi stirrade på varandra. - Vad nu då? Vi är ju alldeles nära land, sa Jan-Erik, det är väl bara och sätta henne på grund om hon håller på att sjunka. Vi tog det lugnt i mässen. Ingen var orolig. Vi hann precis inta våra platser vid räddningsstationerna när det kom kontraorder i högtalarna. Älvsnabben ankrade. Vi befann oss på Varsnäsfjärden. Någon ytterligare information om vad som hänt kom inte i högtalarna. Men via kompisar som hade vakt fick vi veta att det var en grundstötning och att den i och för sig var allvarlig och att vi tog in vatten. Men man räknade med att kunna hålla henne flytande med våra egna länspumpar. Det var ingen felnavigering som låg bakom grundstötningen utan isen hade helt enkelt flyttat ett sjömärke. Chefen hade varit på bryggan vid grundkänningen, sas det. Han och ytterligare någon av officerarna hade konstaterat att det skulle finnas en prick i området men kunde inte upptäcka den. Senare på eftermiddagen bogserades vi till Hårsfjärden. Och på onsdagen var det dags för en ny bogsering in till örlogsvarvet i Stockholm. Den 6 maj dockades Älvsnabben i Beckholmsdockan och där låg hon exakt en månad. Situationen hade således utvecklats betydligt bättre än vad jag befarat i första ögonblicket. Visserligen är det stökigt att ligga på varv men i det här fallet gick det bra att stå ut. Det var sommar, vi låg i Stockholm, ungefär 400 meter fågelvägen från Gröna Lunds tivoli och Nöjesfältet. Ombord hände inte mycket. Vi putsade, målade och solade oss. På kvällarna gick vi i land och dansade på Nöjet eller Gröna Lund, som just öppnat för säsongen. Jag hade för det mesta sällskap med Bengt, en av de furirer i mässen som jag inte kände sen tidigare. Vi trivdes bra tillsammans och hade ofta samma uppfattning i olika frågor. Vi var också obundna, d v s vi hade inga fasta förhållanden. Bengt var ett par år äldre än jag och hade kommit in i flottan före mig. Han var ett par centimeter kortare än jag och spensligt byggd. Cendréfärgat hår med en stor våg på höger sida. Han såg bra ut men hade en aning för kraftig haka. Tidigare hade han huvudsakligen varit ombord på jagare. Innan han kom på Älvsnabben hade han varit instruktör på värnpliktsskolan. Fredagen den 6 juni lämnade vi Beckholmsdockan på eftermiddagen och gick till Hårsfjärden. Några dagar därefter fick vi ett dystert besked. Då nådde oss budet om flaggstyrman Danielssons tragiska bortgång. Danielsson, vår omtyckte lärare på Sjömansskolan, var en intresserad och duktig pistolskytt. På fritiden hade han övat pistolskjutning tillsammans med några likasinnade. Den som stod närmast Danielsson på skjutbanan hade fått en klick. När man fick en klick med pistol, var vi lärda att lägga ner vapnet på marken i skjutriktningen. Det predikade Danielsson för oss varenda gång vi tränade skjutning. Pistol är ju ett litet vapen och när man håller det i handen är det lätt att det riktas åt fel håll. Efter några skott blir vapnet varmt och vid en klick kan skottet gå av när som helst. Det var exakt vad som hade hänt. Danielsson hade träffats så illa att han dog. De närmaste veckorna pågick skjutskolan. Då låg vi till sjöss på vardagarna och på Hårsfjärden över helgerna. Den 17 juni gick vi söderöver för att fira midsommar i Karlskrona. Vid Ölandsrevs fyrskepp stoppade vi, satte en livbåt i sjön och rodde över till fyrskeppet med tidningar. På midsommarafton besökte Bengt och jag Vämöparken. Ett par flickor hade slagit upp ett tält i parken och bjöd in oss på kaffe, som de kokte på ett litet spritkök. Vi dansade några danser med dem men varken Bengt eller jag var intresserad av deras förslag att se soluppgången tillsammans. Det hade för övrigt blivit svårt eftersom det var mulet. De hade förmodligen andra planer än att titta på soluppgången. Men tältliv tilltalade mig inte. Jag hade tidigare vid några tillfällen legat i tält. Det hade varit kallt på efternatten och alldeles för varmt på morgonen när solen börjat gassa. Under vistelsen i Karlskrona tog jag några extravakter. Det kan vara bra att ha när vi återvänder till Stockholm, tänkte jag. Det skulle visa sig vara helt onödigt. Jag fick också uppleva ett kärt återseende på posten när jag hämtade min lön. Som vanligt var det långa köer. Ganska långt fram i kön till en annan lucka stod ett par studentskor med bländvita nya mössor och pratade och skojade. En av dem var Siv. Jag tror vi upptäckte varann samtidigt men hon reagerade först och vinkade. Gud va snygg hon är, tänkte jag. De expedierades före mig och på vägen ut gjorde Siv ett tecken med handen som jag inte riktigt förstod. Men när jag kom ut begrep jag för de stod och väntade utanför. - Det var längesen, sa jag, sträckte fram handen och hälsade på Siv. Hon presenterade mig för väninnan och fortsatte: - Vi har haft scharlakansfeber tillsammans och hade jättemysigt på epidemisjukhuset för, låt se vad blir det nu, jo, det måste vara drygt tre år sen. - Kan man ha mysigt på epidemin? sa väninnan. - Javisst, Siv lärde mig spela schack, sa jag. - Åja, inte bara det, sa Siv. Har du glömt kvällarna när vi stod och kramades i undersökningsrummet. Jag kände att jag rodnade och blev förlägen. Stunderna med Siv på epidemin hade en speciell betydelse för mig. Jag hade inte berättat om dem för någon. Därför blev jag besviken när hon så ogenerat talade om dem. För henne betydde det ingenting. För henne hade det varit en kul grej, ingenting mera. Till hösten skulle Siv flytta till Göteborg. Hon skulle bo hos en släkting och gå på Chalmers, som hon sa, och börja läsa till arkitekt. Sedan jag nämnt att jag skulle mucka om några månader och gå till sjöss i handelsflottan, skildes vi med ömsesidiga förhoppningar om att ses någon gång. Måndagen den 7 juli lämnade vi Karlskrona och gick till Hårsfjärden. Älvsnabben, som hittills fungerat som utbildningsfartyg för skjutskolan, blev nu också bas för inspektören för sjöartilleriet. Inspektören hade kommendörs grad. När vi låg till ankars eller förtöjda vid Märsgarn på Hårsfjärden vistades han för det mesta i sina lokaler på Berga. Han disponerade också en motorbåt, som bar namnet Nican II. Det var en låg, ganska bred båt av mahogny med en stor bensinmotor. Det fanns plats för sex personer. Båten kunde göra över 30 knop. Jag blev utsedd till motorbåtsstyrare åt inspektören. Det medförde att jag blev befriad från vakttjänsten ombord när vi låg på Hårsfjärden och jag stod till inspektörens förfogande. Båten låg förtöjd i en liten båthamn på Berga. Min uppgift bestod i att hålla båten i trim, se till att den var tankad, hämta och transportera inspektören till och från olika båtar och platser. Det var en ansvarsfull, spännande och rolig uppgift. Nästan varje dag startade jag motorn och gjorde små provturer. Men motorn trasslade ofta. Den var svårstartad och gick ojämt. Ofta fick jag åka över till experterna på varvet i Märsgarn och få felet avhjälpt för tillfället. Inspektören utnyttjade båten väldigt lite. Det var en mycket hygglig man. Inför varje helg sa han till att han inte behövde båten. I princip var jag alltså fri varje helg vi låg på Hårsfjärden. Lördagen den 19 juli, lättade Älvsnabben ankar och gick söderöver. Vi skulle besöka Norrköping. Trots Älvsnabbens storlek gick det utmärkt att gå ända in i hamnen och förtöja vid kaj. Som vanligt när vi kom till en ny hamn samlades en mängd civilister på kajen. Och Älvsnabben var en speciell båt och väl värd att titta på. Bengt och jag tillhörde samma vakt och var lediga både lördagen och söndagen. På kvällen gjorde vi sällskap till en nöjespark och dansade. Av allt att döma var det ovanligt med örlogsbesök i Norrköping för flottisterna var omåttligt populära. På dansbanan syntes många med flottans vita mössor. Vi träffade två trevliga och välklädda damer. När dansen var slut följde vi dem hem eller nästan hem. De stannade i en liten park i ett villaområde och sa att de bodde alldeles i närheten. Det var en varm, ljuvlig natt och det blev sent eller snarare tidigt på morgonen innan vi skildes. Vi lämnade Norrköping på måndagen och återvände till Hårsfjärden. De följande fyra veckosluten besökte vi olika platser. En helg tillbringade vi i Visby, en annan i Södertälje och ett par i Värtahamnen i Stockholm. Några dagar i varje vecka var vi till sjöss och hade övningar och resten av tiden låg vi på Hårsfjärden. Det var en fantastisk sommar, inte minst när det gällde vädret, varmt och torrt. Någon i mässen hade kommit upp med idén att vi skulle ordna kräftskiva ombord. Men kräftor kräver inte bara öl utan också sprit. Och sprit fick officiellt inte förtäras ombord utom i officers- och underofficersmässen. Vi gick till sekonden och frågade. Han var tveksam. Men när han hörde att högbåtsmännen, även den högbåtsman som arbetade i officersmässen, skulle delta i festen, gav han sitt tillstånd. I sammanhanget ska sägas att både officerare och underofficerare genomgående var mycket hyggliga. Lördagen den 9 augusti låg vi till ankars på Hårsfjärden och då hade vi vår kräftskiva. Vi var elva stycken och vi hade verkligen kul. Det är den enda kräftskiva jag har deltagit i med bara herrar. Och just det förhållandet blev ett litet problem när kräftskivan led mot sitt slut vid niotiden. Då konstaterade Nisse, Arne och Bengt att nu var det dags att gå i land och åka till stan, ty nu skulle vi dansa och träffa flickor. Den tanken hade nog de flesta av oss haft eftersom vi började festen redan halv sju. Men det fanns två problem. Sista bussen till stan hade gått men det kunde avhjälpas med taxi. Nästa båt från Älvsnabben till Vitså brygga skulle däremot inte gå förrän klockan 22.00 och det var värre. Ingen av de båda högbåtsmännen var intresserade av något stadsbesök men övertalades att försöka beveka vakthavande officer så att vi fick en extra båt. Det lyckades. Ytterligare några veckor låg vi på Hårsfjärden över helgerna. Men torsdagen den 28 augusti gick vi söderut och ankrade nästa dag på redden i Karlskrona. På kvällen var jag medbjuden till en fest hos några av Bengts släktingar, som bodde i Lyckeby. Vi var på mycket gott humör när vi efter festen steg ombord på sista motorbåten till Älvsnabben klockan 01.00. Flera av våra kolleger från mässen åkte med i samma båt och stämningen var hög. När vi närmade oss Älvsnabben sa en korpral som hette Arne: - Är det någon som vågar göra mig sällskap och hoppa i sjön från däck tre på överbyggnaden? - Självklart! Om vi får för vakthavande, sa jag. - Jag följer med, sa Bengt. Vi blev fyra som beslöt att bada och som vågade hoppa från den höjden. När vi kom ombord frågade vi vakthavande om vi fick hoppa i på babords sida och sedan simma till fallrepet och ta oss ombord den vägen. Vi sa dock inte att vi ämnade hoppa från däck tre. - Javisst, det går bra sa Pelle, som var vakthavande, men väsnas inte. Vi klädde snabbt om till badbyxor. Jag var först ut och när jag klev över relingen och ställde mig på däckskanten verkade vattenytan väldigt avlägsen. Avståndet ner var nog inte mer än åtta eller nio meter men det verkade högt. Hoppet gick bra. Då var det var värre att häva sig upp ur vattnet till fallrepet men det gick. Klockan var väl ungefär 02.00 när vi var färdiga med badningen. Ingen mer än vakthavande observerade vårt tilltag. Några dygn senare fick jag se en hägring för första gången i mitt liv. Jag hade första dagvakten som vakthavande underofficer, d v s mellan 04.00 och 08.00. Det är en bra vakt. När jag hade den vakten och vi låg till ankars, brukade jag genast när jag började passet gå upp i underofficersbyssan, koka kaffe, steka ett ägg och njuta av dagens första bloss. Sedan kunde man, som i det här fallet när vi låg vid en stad, ställa sig vid relingen och se när staden vaknade. De sista tidningsbuden på väg hem med sina gamla barnvagnar. Spårvagnen som gick ut på sin första tur för dagen. Enstaka renhållningsbilar började dyka upp och en och annan tidig jobbare, förmodligen bagare, skymtade på gatorna. Men nu åter till hägringen. Det var en vacker morgon. Solen sken från en molnfri himmel. Luften stod stilla och det var redan varmt. När jag vände mig om och tittade ut mot öarna såg jag den. Jag såg tydligt konturerna av en stad med torn och tät bebyggelse. Staden liksom svävade i luften. Synen varade i ett par minuter. På måndagen återvände vi till Hårsfjärden. Nu började vi närma oss slutet på den trivsamma tillvaron ombord på Älvsnabben. För många av oss i mässen var det också fråga om slutet på vår bana i flottan. Den sista september skulle vi mucka. Tre månader tidigare hade timmerman tillverkat en kam, som var cirka en meter lång och 25 centimeter bred. Den var vit med lika många svarta tänder som vi hade dagar kvar i flottan. På den vita delen satt urklippta bilder som karakteriserade en del av oss som skulle mucka. Kammen hängde längst fram i mässen mellan två skåp och syntes direkt vid inträdet i mässen. Vid en särskild ceremoni efter middagen avlägsnades varje dag en tand. En del talade högröstat om hur skönt det skulle bli att lämna flottan. Både Bengt och jag tillhörde de mera lågmälda. Några var helt på det klara med vad de skulle göra efter muck, som ju betyder militär utryckning, civil klädsel. Två skulle bli poliser, en av dem till och med i Trelleborg hade han bestämt. En skulle bli fångvaktare vid fängelset i Kalmar. Det var redan klart. En annan skulle börja jobba i den rörelse som hans fästmös pappa drev. Jag var den ende som skulle fortsätta till sjöss. Den 16 september lämnade Älvsnabben definitivt Hårsfjärden för säsongen och förtöjdes dagen efter vid mobiliseringskajen i Karlskrona. Och vi började sedan tömma Älvsnabben. Det var med tungt hjärta jag två veckor senare för sista gången gick över hennes landgång. Hon är den av flottans båtar som jag tyckt bäst om. Ljusa trevliga och förhållandevis rymliga mässar för både manskap och befäl. Ren och prydlig. Och hon uppförde sig bra i sjön. Den tid som jag fick tillfälle att vara ombord på henne var min absolut bästa i flottan. Med sjömanssäcken på axeln promenerade jag ut genom varvsporten och upp till kasern Ankarstjärna. Jag skulle bo där de två sista dagarna före muck. På kvällen hämtade jag mina civila kläder. Jag kände mig dyster, ty jag såg egentligen inte fram mot det civila livet med någon större entusiasm. Nästa dag lämnade jag tillbaka sjösäcken. Ingenting saknades. Den båtmössa jag kastat i Hanöbukten var för längesedan ersatt. Jag fick tillbaka de kläder jag burit när jag gjorde mitt inträde i flottan för fyra år sedan. Men jag var redan någorlunda väl ekiperad genom de kläder jag skaffat när jag gick underbefälsskolan och därefter. Designad av Kjell Närkhammar i december 2000.Uppdaterad i december 2001.
Efter underbefälsskolan fortsatte utbildningen för oss artillerister med skjutskolan. Den genomfördes på minkryssaren Älvsnabben. Hon låg på Hårsfjärden när jag embarkerade den 9 april 1946. Skillnaden mellan Sverige och Älvsnabben var enorm. Älvsnabben var i mina ögon ett vackert och modernt fartyg, 96 meter långt och 13 meter brett. Hon sjösattes så sent som 1943 och var bara tre år gammal när vi mönstrade ombord på henne. Från början var hon inte avsedd för flottan. Hon köptes på stapelbedden av försvarsminister Sköld. Älvsnabben kom sedermera att efterträda flygplanskryssaren Gotland och kryssaren Fylgia som flottans långresefartyg. Älvsnabben var ett minutläggningsfartyg som hade plats för ett stort antal minor. Hon var bestyckad med fyra 15 cm kanoner, ett stort antal automatkanoner, fyra sjunkbombkastare och ett skyddssvep. I maskinrummet fanns moderna dieselmaskiner. Det påstods att en resa från Karlskrona till Stockholm bara kostade några hundralappar i drivmedel. Även inredningen var modern. Borta var de stora trossbottnarna, som var obligatoriska på de gamla skeppen. I stället fanns ett antal mindre bostadsutrymmen, alla med britsar. På skeppen fanns det mässar och hytter för officerare och underofficerare, medan underbefälet bodde och levde tillsammans med manskapet. På Älvsnabben var det annorlunda. Här hade även underbefälet egen mäss och förläggning. Vi som var elever i skjutskolan fick disponera två fina utrymmen. Maten var utmärkt och jag stormtrivdes. Vi behövde inte heller delta i vakttjänsten eller arbetet ombord utan kunde ägna oss helt åt utbildningen och vi disponerade vår fritid ograverad. Skjutningarna genomfördes i regel långt ute till havs och skedde mot mål som bogserades växelvis av flygplan och båtar. Skjutskolan varade i drygt två månader. Det var en härlig tid. Sommaren var varm och skön. Under veckosluten besökte vi olika platser i Stockholm och dess närhet. En helg låg vi utanför Södertälje. Det var i början på juni. Dagen var ljuvlig och som lämpad för bad. När jag låg och solade på fördäck, upptäckte jag plötsligt att kapellet tagits av centralsiktet och jag såg flera av mina kompisar trängas för att titta i det. Centralsiktet var ett smart instrument som användes bl a då man samtidigt ville rikta vissa eller alla luftvärnskanoner mot samma mål. I siktet fanns kraftiga kikare, som var rörliga i sid- och höjdled. Med dem fångade man in och följde målet. För att stilla min nyfikenhet gick jag upp till centralsiktet. Med en vanlig kikare hade en av mina kompisar upptäckt att det fanns ett dambadhus på ganska nära håll. Han hade då dragit den slutsatsen att centralsiktet borde vara den idealiska observationsplatsen. På den punkten hade han rätt om man finner något nöje i att stå och glo på avklädda damer. Den här killen var en snygg halläning. Svart hår, mörkbruna ögon, cirka 180 centimeter i strumplästen och en smärt och vältränad kropp. Han skulle bli polis när kontraktstiden löpte ut. Två kvinnor jagade honom påstod han, en i Stockholm och så den i Falkenberg som han var förlovad med. Så fort Älvsnabben fick telefonkontakt med land, var det samtal till honom. Han beklagade sig ständigt över sina kvinnor men tvekade aldrig att skaffa sig nya bekantskaper om tillfälle gavs på de platser vi besökte. Han hade en viss förmåga att ställa till det för sig. Vid ett tillfälle lyckades han förstöra hela styrhytten på den särskilda båt, som Älvsnabben disponerade. Båten var betydligt större än Älvsnabbens egna motorbåtar och kunde inte tas med ombord. Den var sjösäker och såg ut som en mindre fiskebåt med en fyrkantig hytt mitt på däcket. Maskinen bestod av en motor, som manövrerades från styrhytten. Backslaget på båten var knepigt. Man måste minska kraftigt på motorvarvet och sedan i rätt ögonblick få in backslaget och vända rotationen på propellern och dra på motorn igen för att backen skulle ge effekt. Det sas att det var en tändkulemotor. Klicka på pilen i konsolen så får Du höra hur den lät. Ljudet varar ca 25 sekunder men kan stängas direkt genom en ny klick på konsolen. Båten användes huvudsakligen för transporter av varor och permittenter när Älvsnabben låg på Hårsfjärden. Men av olika skäl blev det i bland aktuellt att köra båten från Hårsfjärden till den plats där Älvsnabben skulle ankra på kvällen. Det brukade bli någon av oss korpraler som fick den uppgiften. Man fick positionen för ankringsplatsen och den ungefärliga tidpunkten när Älvsnabben skulle komma dit. Uppgiften var rolig och eftertraktad. Det var efter en sådan tur som han missade att vända propellern. Motorbåten förtöjdes akterut i något av stagen till de anordningar för minfällning som fanns nedsänkta på båda sidor om fartyget. Han kom tuffande så sakta in mot aktern men fick inte i backslaget. När han drog på motorn igen stannade båten inte upp utan ökade i stället farten och gled utmed sidan på Älvsnabben men styrhytten fastnade i minfällningsspåren. Rutorna krossades och trävirket knäcktes innan han fick stopp på båten. Han klarade sig från missödet med blotta förskräckelsen. Den trivsamma tiden på Älvsnabben närmade sig slutet. Våra instruktörer lyckades övertyga fartygsbefälet om lämpligheten av att avsluta skolan med en liten fest. Den arrangerades på en ö, som låg inom militärt skyddsområde i Stockholms skärgård. Vi grillade korv, drack öl och hade säcklöpning mm. Instruktörerna hade liksom vi uppskattat den tid vi haft tillsammans och hade förfärdigat en flagga som hängdes upp på en provisorisk stång. Flaggan föreställde en s k täckande salva. Det är en term inom artilleriet som betyder att granaterna slår ner på båda sidor om målet. En fredag i mitten på juni lämnade vi Älvsnabben. Jag och en del av mina kamrater transporterades till Sverige som låg på Hårsfjärden. Vissa skulle sjökommenderas på jagare och några skulle åka till Karlskrona. II Pansarskeppet Sverige Även denna gång fick jag ett skeppsnummer, som innebar att jag skulle bo på den stora trossbotten. Där hamnade också mina kurskamrater. Inte en enda kom till luftvärnsmässen. Efter den förnämliga inkvarteringen på Älvsnabben kändes det lite kymigt att nu dela rum med ett par hundra personer. Det fanns en annan olägenhet med Sverige och det var kackerlackorna. De fanns både i mässar och på trossbottnar och naturligtvis i köksregionerna. Kackerlackerna går inte på människor men är obehagliga kryp, som finns i skrymslena och är nästan omöjliga att utrota. På måndagen gick vi till sjöss. Sjömansutbildning på förmiddagen, stridsutbildning på eftermiddagen och kvällen. Nu fick jag för första gången pröva på min uppgift under strid. Den här gången var min drabbningsplats vid 2:a kanon. Där var jag riktare i sida. Här gällde det att med kanonen följa visaren från eldledningscentralen så exakt som möjligt. Motsvarande gällde för min kollega som var riktare i höjd. Kanonens elevation beräknades på eldledningscentralen. Den 18 juni förtöjde vi vid kaj på varvet i Karlskrona. Det var alltid lite speciellt att angöra hemmahamnen. Gatorna, biograferna och kaféerna var välbekanta och dialekten kunde man inte ta miste på. När man gick på stan eller på restaurang träffade man ofta någon kompis som man inte sett på ett tag. Dessutom är Karlskrona sommartid en mycket vacker stad. Jag hade vakt på torsdagen före midsommarhelgen och var ledig under hela helgen. Midsommar firade jag hos mina släktingar i Skåne. Hela veckan efter midsommar låg vi kvar i Karlskrona. Tisdagen den 2 juli gick vi till sjöss. På veckans sekondorder stod varvat stridsutbildning och sjömansutbildning. Det var den här typen av uppgifter som vi ägnade oss åt när vi var till sjöss. När vi låg till ankars eller vid kaj var det i regel underhållsarbete av olika slag som sysselsatte besättningen. På fredagen ankrade vi utanför Visby. Vid den här tiden på året är Visby en mycket vacker stad. Den kommande veckan var vi till sjöss men på fredagen förtöjde vi vid boj på Stockholms ström. Det skulle också bli amerikanskt flottbesök. Efter någon timme kom ett ganska stort örlogsfartyg, jag tror det var en kryssare. Det passerade oss på styrbords sida och förtöjde även det vid en boj några hundra meter för om oss. Jag noterade fascinerat hur hög aktiviteten var ombord. Skepparpipor drillade och korta ramsor smattrade ur däckshögtalarna. I bland hördes också visselsignaler ur högtalarna. På barbords sida av backen stod en neger och höll en fendert på utsidan. Det föreföll fullkomligt obegripligt eftersom fartyget inte skulle gå in till kaj. En timme efter förtöjningen vid bojen stod han fortfarande kvar och höll i sin fendert. Det amerikanska arbetssättet var inte jämförbart med den ordning som rådde på våra fartyg. Ankring och förtöjning hos oss skedde effektivt och nästan helt tyst. Några korta meddelanden i högtalarna som t ex "loss akter, loss förliga springet" var allt som brukade höras när vi gick från kaj. Alla som medverkade i arbetet deltog aktivt och på ett flexibelt sätt. Efter besöket i Stockholm återvände vi till Karlskrona för att sedan bege oss till västkusten. Efter en natt på Kungsbackafjorden anlände vi till Göteborg. Det var mitt första besök i den staden. På lördagen gick Lasse och jag i land omedelbart efter rengöringen. Vi gick till "feskekyrkan" och köpte färska härliga räkor. Man fick en rejäl påse för 50 öre. Vi promenerade utmed kajerna med de kända namnen:Packhuskajen, Skeppsbrokajen, Masthuggskajen och Stigbergskajen. Tittade på de stora varvsanläggningarna, som låg på andra sidan av Göta Älv. Vi ägnade en god stund åt att gå igenom Sjöfartsmuseet. - Det här, sa Lasse plötsligt, är alltså Sveriges framsida och Lilla London, som Göteborgarna är så stolta över. - Ja, dom är stora lokapatrioter. Men bara när det är fråga om att jämföra sig med Stockholm. Det beror nog på att göteborgarna är mer provinsiella än stockholmarna, som egentligen mest består av skåningar, norrlänningar och andra länningar. Det är något visst med Göteborg och göteborgarna. Jag trivs bra tillsammans med dem och har bara goda erfarenheter av dom. - Men har du tänkt på att det inte fanns några göteborgare på sjömansskolan, sa Lasse. Jag träffade i alla fall inga. - Nej, det har du rätt i. Dom jag tänker på är värnpliktiga och beredskapare som jag har träffat ombord. - Det är nog så, sa Lasse, är man från Göteborg och ska gå till sjöss, då blir det handelsflottan eller fisket. Örlogsflottan är ingenting för dom. - Ja, kanske det. En gång i tiden förlade man en del av skeppsgossekåren till Marstrand och hoppades på så sätt kunna rekrytera fiskarpojkar till flottan. Men det misslyckades. Vi hade bestämt oss för att avsluta dagen med ett besök i den omtalade nöjesparken Liseberg. Men först gick vi och åt en god middag. Vi beställde in en fiskrätt. För är man i Göteborg ska man äta fisk, sa Lasse. Det är dom duktiga på. Liseberg liknade Gröna Lund i Stockholm. Lasse ville prova deras berg- och dalbana. Men jag vägrade. Jag hade aldrig åkt berg- och dalbana och tänkte aldrig göra det heller. Jag föredrog mera stillsamma aktiviteter som att åka pariserhjul och gå i lustiga hus. - Åk själv, sa jag. Du vet att jag inte gillar det. Jag har inte åkt Grönans bana heller det vet du. Jag väntar här vid biljettkiosken. - Nej, jag struntar i det. Det kanske räddade livet på Lasse. För lite senare på kvällen fick vi höra att det hänt en olycka i berg- och dalbanan. En hade dött och några skadats. Olyckan dämpade festglädjen och efter en stund lämnade vi Liseberg och gick ombord. På måndagen lämnade vi Göteborg och fortsatte norröver. Vi passerade Marstrand och ankrade på Stigfjorden. Det var glest med bebyggelse utmed stränderna där vi ankrat och det syntes inget samhälle i närheten. Jag observerade att vår gös och flagga halats till halv stång. Någonting hade tydligen hänt, men vad? Vi fick snart besked av kompisarna i radiohytten. En olycka hade inträffat på jagaren Hälsingborg, som ingick i vår eskader. Vid en livbåtsövning hade två män omkommit. En värnpliktig och en stamanställd. Den stamanställde visade sig vara en av våra kamrater. Det var brukligt när en livbåt skulle sättas i sjön att förberedelserna började när fartyget fortfarande hade god fart. Ginorna bemannades och två män klättrade upp i livbåten, en förut och en akterut, och förberedde firningen. Därefter firades livbåten till relingen, där resten av livbåtsbesättningen gick i båten. Sedan avvaktade man signal från bryggan när båten kunde firas de återstående metrarna ner i sjön, d v s när fartyget praktiskt taget låg stilla och maskinerna hade stoppat. Olyckan inträffade när båten låg vid relingen och besättningen hade börjat kliva i den. Främre ginan låg fel kring knapen på däverten så det blev inget riktigt avhåll. Det medförde att de som höll i ginan inte orkade hålla sin del av båten utan fören föll ner och båten blev hängande rakt ner i den bakre ginan. Jagaren hade fortfarande fart och vattnet pressade livbåten bakåt och några av dem som fanns i den föll i vattnet och två av dem sögs in i propellrarna och omkom. Vi fick veta detta på omvägar och i andra hand. Någon officiell information om den tragiska olyckan fick inte besättningen på Sverige. Från Stigfjorden fortsatte vi norrut och strax intill Kärringön upptäcktes en drivande mina. Den sprängdes genom ett välriktat kanonskott från en av jagarna. Fredagen den 9 augusti gick vi söderut och ankrade utanför Hälsingborg. I fem dagar skulle vi ligga här och sedan gå till Köpenhamn. Torsdagen den 15 augusti lättade vi ankar vid lunchtid. Efter några timmar förtöjde vi utmed Langelinie i Köpenhamn. Det var mitt första besök utomlands med flottan, ja, överhuvudtaget. Typiskt nog hade jag vakt. Klockan 15.30 var det uppställning på kajen för dem av fria vakten som ville delta i ett studiebesök på Carlsbergs bryggeri. Det var många som var intresserade, nästan hela vakten. Besöket var uppenbarligen också givande för redan efter en och en halv timme återkom en del av grabbarna påtagligt upprymda och glada och sa: - Man får dricka så mycket öl man vill! Det är så gott som kutym vid flottbesök utomlands att besättningen får göra studiebesök och blir inbjuden till olika arrangemang. Nästa dag fick intresserade i vår vakt besöka rådhuset. I borgmästarens rum fanns en skickligt dold lönndörr . Guiden berättade att borgmästaren använt den när han inte ville vara tillgänglig för tyskarna. Som piprökare noterade jag att borgmästaren måste vara en storrökare. Han hade den största samling rökpipor jag sett. Det bekräftades också av guiden, som pekade på piporna och sa: - Han "ryer i ett, han ryer i ett". Trots att det bara hade gått drygt ett år sedan kriget var slut och tyskarna lämnat landet fanns det inga direkta spår som påminde om ockupationen utom i hamnen vid vår förtöjningsplats. Där såg jag några "Spanska ryttare"(taggtrådshinder). Georg och jag gjorde sällskap till Tivoli på kvällen.Under vår rundvandring på området upptäckte vi en servering, där de flesta gästerna tycktes tillhöra svenska flottan. - Titta! sa Georg. Det är ju vitt som snö runt borden. Han syftade på alla vita mössor. Som bekant har flottisterna vit mössa under sommaren. - Vi går dit och tar reda på varför dom sitter just här, sa jag. Vi upptäckte Strandberg och Pelle och gick fram till dem. - Varför sitter ni här? frågade Georg. - Spriten, sa Strandberg. Dom säljer snapsar här för en spänn styck. Det är bara att gå och hämta så många du vill. - Va? är det sant? Georg och jag gick fram till disken och bad att få var sin snaps. Visst, vi fick ett snapsglas med cirka fyra centiliter Aalborgs Akvavit på en liten bricka. Efter en stund skulle Strandberg har mer men då var spriten slut. Bartendern konstaterade att svenskarna druckit upp allt. Det var inte förvånansvärt att svenskarna söp upp spriten med tanke på de restriktioner, som vi var vana vid i fråga om försäljning och förtäring av alkohol i motbokslandet Sverige. Sett med svenska ögon var det här höjden av frihet. Tänka sig, att kunna gå fram till en disk och köpa en sup och ta med sig till bordet. Som 19-åring kände man sig syndig och rent av lite skyldig, ty man gjorde det som var förbjudet. Hemma skulle det ju dröja ännu ett par år innan man ansågs mogen att betros med motbok och göra egna spritinköp. Nästa kväll gjorde Lasse och jag ett studiebesök i Nyhavn. Den plats som var omtalad som syndens näste i Köpenhamn. Inte upptäckte vi särskilt mycket synd. En och annan dam bjöd ut sig men sånt kunde förekomma också i Stockholm. Vad som möjligen var nytt var alla tatuerare men att tatuera sig kan ju inte anses vara syndigt. På måndag morgon lämnade vi Köpenhamn och ankrade efter ett par timmar utanför Malmö. Enligt sekondorden skulle vi ligga i Karlskrona över det kommande veckoslutet. Malmö stod det ingenting om men jag fick veta att vi skulle ligga där ett par dygn. Måndagsdygnet hade jag vakt. Men med lite tur skulle jag hinna göra en kort visit hos min mormor på tisdagen. Det ordnade sig. Jag lyckades få ett par extra timmars permission på eftermiddagen. Problemet var nämligen att turtätheten på bussarna mellan Malmö och Genarp var gles. Tidigare fanns det tågförbindelse mellan Malmö och Genarp men banan var nu nedlagd. Mormor blev glad när jag kom. När vi skildes fick jag ett par hemstickade strumpor. Sedan tidigare besök hade jag flera par liggande oanvända. Strumporna var svarta, grova och rejäla. Men man kunde inte använda dem till uniformen, de gick helt enkelt inte ner i skorna. Jag tackade och tog emot. Jag hade inte hjärta att berätta sanningen för henne. När jag stod och väntade på bussen erinrade jag mig tiden som barn och tonåring i byn. Hur rädd jag var för hunden, en vit spets, som brukade rusa efter mig för att bita mig i vänster ben när jag kom cyklande hemifrån. En gång jagade den mig så jag cyklade på en gammal tant, som föll omkull. Jag blev förtvivlad och grät när jag hjälpte henne upp och in i en intilliggande bageriaffär. Där satt hon en stund och vilade sig. Hon slog sig inte direkt utan blev väl mest omtumlad. Hon tyckte synd om mig och köpte kaksmulor åt mig för några ören. Det var här i byn jag fick min första kontakt med hemvärnet och korpral Lind. Slaktaren som en gång i tiden varit stamanställd vid ett av regementena i Skåne och som hade de största "knävelborrar" jag någonsin skådat. Lind hade någon sorts chefsställning i Genarps hemvärn. Undrar om han lever, tänkte jag. Han var gammal redan då. Här hade jag åkt hästsläde tillsammans med morfar när jag var riktigt liten. Det var alltid morfar som for till byn och handlade. Jag brukade få en liten strut karameller i affären. Det var hit till byn morfar hade promenerat för att handla den septemberdag 1941 då han fick den hjärnblödning som ledde till hans död. Han var då 87 år gammal. Tre kilometer i vardera riktningen hade han gått. Det kändes som om det var väldigt länge sedan. En bil stannade och någon ropade mitt förnamn. Det var Törnqvist, min f d lärare. - Ja, jag tyckte väl att jag kände igen dig gosse, sa han. - Goddag, sa jag, sträckte upp mig i givakt och gjorde honnör. Det skedde helt omedvetet, respekten satt i. - Se där ja, det var längesen och befordrad har du blivit. Vad är du nu då? - Jag är korpral och blir furir om några månader. - Då trivs du bra i flottan? - Ja! - Jag förstod att det skulle gå bra för dig i flottan. Det var klokt av dig att ta värning. Du har varit och hälsat på din mormor, förstår jag. - Ja! men där kommer min buss, sa jag, och pekade på ett dammoln bortåt vägen. - Ajö med dig! Stanna kvar i flottan. Det passar dig. I bussen på väg till Malmö började jag tänka närmare på vad läraren sagt. Vilken roll hade han egentligen spelat när det gällde mitt beslut att ta värvning? Då det var aktuellt arbetade jag på ett gods i närheten som lantbrukselev. Det var inspektoren på godset som kom med förslaget att jag skulle söka värvning vid flottan. Inspektoren var ju gift med Törnqvists syster. Att jag inte tänkt på det tidigare. Det var naturligtvis lärarn som låg bakom att jag hamnade i flottan. En sån spjuver. Tidigt den 22 augusti lämnade vi Malmö med destination Karlskrona. Efter ett veckoslut där gick vi norröver till Hårsfjärden, där vi förtöjde vid boj fredagen den 30 augusti. Som vanligt gick vi till sjöss på måndagen och besättningen utbildades i strid och sjömanskap under veckan fram till fredagen då vi på nytt förtöjde vid samma boj. Livet ombord var ganska enahanda. Två gånger under mina sju år i flottan var jag med om att vårt fartyg fick hjälpa människor i sjönöd. Men det hände aldrig med Sverige. Nej, där var det bara sjömansutbildning och stridsutbildning dagarna i ända och även en och annan kväll i veckan. Det kan tyckas att någon gång borde väl besättningen bli färdigutbildad. Och det var den också flera gånger om när det gällde befälet på alla nivåer. Men besättningen bestod till största delen av värnpliktiga, som byttes ut enligt ett visst system. Det fanns sålunda alltid behov av att utbilda, öva och trimma värnpliktiga i sina roller ombord. När den ena kullen var färdig kom en ny. Fritiden ombord var inte heller särskilt omväxlande. Min korrespondens var begränsad. Konsten att göra flaskskepp, som jag lärt mig av Lindberg på HJVB 274, vågar jag påstå att jag utvecklade. Kortspel förekom naturligtvis. Men jag såg aldrig några värnpliktiga spela om pengar. Sådant förekom däremot bland underbefälet. Hierarkin ombord var absolut. Officerare och underofficerare hade skilda mässar och egna kök, kockar och hovmästare. Officerarna hade i regel enmanshytter liksom många av i vart fall de äldre underofficerarna. På de stora skeppen levde dessa båda personalgrupper var och en sitt liv. Och här betraktades officerarna som överklass och hade utan tvekan en privilegierad tillvaro ombord. En del av dem skaffade sig personliga uppassare, som städade deras hytter och borstade uniformer och skor etc. Furirer och korpraler, alltså underbefälet, levde däremot tillsammans med manskapet på de stora trossbottnarna och i luftvärnsmässen. De åt tillsammans, bodde och sov i samma utrymmen. Det var underbefälet som i första hand skulle se till att disciplinen uppehölls, det var de som gjorde upp vaktlistor och avdelade personal för olika uppgifter och som rent praktiskt ledde olika arbeten ombord. Någon hierarkisk ordning rådde inte mellan manskap och underbefäl även om det fanns vissa grundläggande principer för umgänget på trossbotten. Men samvaron mellan underbefäl och manskap fungerade i allmänhet bra. Visst kunde det finnas vrånga och elaka underbefäl men de tillhörde undantagen och deras elakhet gick nästan alltid bara ut över andra obefordrade stamanställda. Det fanns också värnpliktiga som alltid var avundsjuka på andra och protesterade mot det mesta. De var aldrig nöjda med de uppgifter och vakter de fick: fel plats, fel tid, orättvist, varför just jag, skicka någon annan, jag har haft hundvakten två gånger, han får bara bra vakter mm. Jag kom i bland att tänka på hur olika förhållandena var ombord på pansarskeppet Sverige jämfört med hjälpvedettbåten 274. Skillnaden var helt osannolik. Om man beskrivit rutinerna på hjälpvedettbåten för en officer på Sverige, hade han inte trott ett ord av vad man sa. I slutet på september fann jag en dag till min glädje mitt namn på listan över personal som skulle mönstra av. Jag skulle inställa mig i Karlskrona. Jag kände absolut ingen saknad när jag för sista gången gjorde honnör för flaggan och gick ner för fallrepet på Sverige. Nej, tvärtom. Det var med lätta steg jag gick i land. III Vakten och Dristigheten 1946-47 Vistelsen i Karlskrona blev längre än vad jag räknat med. I stället för en ny sjökommendering blev jag kommenderad till vakten på kasern Ankarstjärna, d v s jag skulle ingå i den grupp som bl a svarade för kontrollen av inpasseringen till kasernen. För den som var gift och hade sin familj i Karlskrona var det en bra kommendering. Den kunde jämföras med ett vanligt jobb med jour under vissa tider. Jag tyckte det var en tråkig och ganska enahanda uppgift. Men en kommendering var en kommendering och på den punkten hade man inte mycket att säga till om. Man fick så att säga ta det goda med det onda. Bilden nedan visar var huvudingången till kasern Ankarstjärna låg på 1940-talet. Grindstolparna och inpasseringskontrollen finns fortfarande kvar. I fönstret speglar sig en liten bit av Karlskronas gamla stadsmur från andra sidan gatan. Som ett av underbefälen i vaktstyrkan fick man diverse udda uppgifter. Vid ett tillfälle bestod uppdraget i att gå till kasern Sparre och hålla uppryckningsexercis med den personal som var stationerad på kasernen, huvudsakligen malajer. Det var en dagofficer på Sparre som tagit initiativet till den här åtgärden. Han tyckte att personalen var slapp och behövde ryckas upp med lite exercis. Enligt vad jag hörde var det någon ur kökspersonalen som inte hade visat tillbörlig respekt och aktning. Malajerna skulle finnas någonstans på kaserngården vid ett visst klockslag. Och när jag på utsatt tid kom till Sparre fann jag ett tjugotal i ena hörnet på den stora kaserngården. Jag beordrade uppställning och genomförde därefter vanlig exercis under en halv timmes tid. Vi var ensamma och disponerade hela kaserngården. Jag tyckte det gick utmärkt. De var alerta och missade ingenting. Från min utgångspunkt fanns det ingen anledning att kritisera deras uppträdande. När min uppdragsgivare frågade hur malajerna hade reagerat, berättade jag sanningsenligt att gruppen hade uppfört sig korrekt och svarat bra på alla kommandon. Jag sa också att någon ytterligare uppryckningsexercis behövdes nog inte. Det blev inte heller någon mera exercis. Vid ett annat tillfälle skulle jag eskortera en värnpliktig från kasern Sparre till Stumholmen. Han skulle hämta sina civila tillhörigheter och lämna in sjösäcken. Efter några månaders tjänstgöring hade han blivit hemförlovad på grund av oförmåga att förstå och anpassa sig till de militära reglerna. På expeditionen fick jag hans papper och biljett av en äldre flaggstyrman som sa: - Vi tror att han bluffar. Den gossen är lika klok som någon av oss. Under promenaden till Stumholmen sa jag: - Vad ska du göra nu då? Har du något jobb? - Det blir väl att jobba hemma på gården hos mina föräldrar. Men vad ska dom säga när jag kommer hem och inte duger i det militära? Varför kunde jag inte få vara kvar i flottan? Och jag som hälsat på hemma i uniform och allting. Han verkade uppriktigt bekymrad och ledsen så jag tyckte faktiskt synd om honom. Var det en bluff var den skickligt genomförd in i det sista. Under ett annat uppdrag höll jag verkligen på att ställa till det för mig. På Stumholmen hade flottan arrestlokaler. Där satt flottister som inte återvänt i tid efter permission, som uppträtt berusade eller misskött sig på annat sätt. De var ådömda kortare straff på mellan fem och femton dagars arrest. Befälhavaren för anläggningen tyckte att fångarna gott kunde medverka i ett grävningsarbete som pågick på holmen. Mitt uppdrag bestod i att hämta fångarna till grävningen på morgonen, återbörda dem till lunch, hämta dem på nytt och slutligen avlämna dem vid dagens slut och naturligtvis se till att de grävde. Det var en trist sysselsättning. Arbetslusten bland fångarna var av förklarliga skäl inte stor. Jag drev inte heller på dem utan de fick jobba i sin egen takt. Några av dem fick till och med några cigaretter av mig. Jag visste mycket väl att det var förbjudet för arrestanterna på Stumholmen att röka och snusa. Vid intagning fick fången klä av sig naken. En fångvaktare gick i genom kläderna och tog hand om cigaretter, tobak och snus, som återlämnades när straffet var avtjänat. För många var nog denna avhållsamhet det värsta straffet. På Stumholmen fanns också några sjöflygplan stationerade. Grävningsarbetet pågick alldeles intill hangarerna. Jag hade växlat några ord med en av flygarna. Vid ett tillfälle frågade han om jag ville se på när han varmkörde ett plan. Det lät intressant så jag följde med honom till andra sidan av hangarerna där planet var parkerat. Jag stod på vingen och tittade ner i sittbrunnen när motorn gick i gång. På grund av bullret och den fruktansvärda luftströmmen från propellern höll jag i mig med båda händer och vågade inte lämna min plats förrän motorn stängdes av. Jag stod där väl i 15 - 20 minuter och blev helt genomfrusen. När jag kom ut till mina fångar satt de tillsammans i en av groparna och rökte. Var de hade fått rökverket från vet jag inte för de cigaretter de fått av mig var slut för längesedan. - Vi hade tänkt ta båten, sa en av dem och pekade på en båt som låg uppdragen på stranden några hundra meter bort, och ro över till stan och fika. Då insåg jag vilken tabbe jag gjort. Det fanns en träbrygga mellan stan och Stumholmen men landfästet var bevakat så de kunde inte rymma från holmen det visste jag. Men båten! Den hade jag visserligen sett men jag hade inte tänkt på att fångarna med gemensamma krafter lätt skulle ha kunnat sätta den i sjön. - Men vi tyckte synd om dig, fortsatte han. Du har ju varit hygglig. Min tanklöshet fick således inga konsekvenser utom för min egen fantasi. Och varje gång jag besökte holmen - bl a för att skjuta pistol på den lilla skjutbana som fanns där - tänkte jag på vad som kunnat hända. Jag hade också ett annat, mera makabert minne från holmen. Det var en händelse som låg några år tillbaka i tiden. På Stumholmen fanns ett antal kanoner som var riktade ut mot vattnet och som användes för salutering. Vid något tillfälle under mitt första år i flottan blev jag och ytterligare några sjömansgossar beordrade att infinna oss på holmen för att skjuta salut. Det hela organiserades och leddes av styrman Larsson, som anlände på cykel. Vi plockade fram ammunition och ställde ett antal skott vid varje kanon. När en kanon avfyrats gällde det att snabbt ladda om så att den blev skjutklar till nästa omgång skott. Kalibern på kanonerna var 57 mm. Laddningssystemet var manuellt och fungerade på så sätt att när patronen fördes in i eldröret stötte den till två klackar som frigjorde en tung och kraftigt fjäderbelastad s k kil, som med hög hastighet gled upp bakom patronen och täppte till eldröret. Kilen fyllde i princip samma funktion som slutstycket på ett eldhandvapen. Övat laddning hade vi gjort många, många gånger. Vi hade lärt oss att skjuta in patronen i eldröret med knuten hand. Det var förbjudet att skjuta in den med fingrarna men likväl var det en laddare som i brådskan gjorde fel när den sista salvan laddades. En bit av ett finger åkte av. Styrman Larsson skrek åt oss att ta reda på fingerstumpen, tog sin cykel, satte sjömansgossen på pakethållaren och cyklade i väg så fort han kunde. Fingertoppen stoppade han i fickan. Den kunde dock inte räddas. Saluten kom inte heller att innehålla rätt antal skott. Glädjande nog blev min tjänstgöring vid vakten på Ankarstjärna inte lång. Efter en och en halv månad fick jag en ny kommendering. Den här gången skulle jag till sjöreserven. Där hade jag varit tre dagar på sommaren 1945. Det var egentligen ett vanligt jobb mellan 08.00 och 17.00 Men under den mörka årstiden kunde vi i praktiken bara hålla på mellan 09.00 och 16.00. Arbetsuppgifterna var inte speciellt upphetsande. För det mesta gällde det att flytta fartyg genom förhalning och med hjälp av bogserbåtar. Men kommenderingen var bra på det sättet att man inte hade någon vakttjänst. 2 I början på det nya året blev jag sjökommenderad på nytt. På ordern stod Dristigheten. Glädjen dämpades något när jag fick klart för mig vad det var för båt. Jag kände igen namnet men hade inte brytt mig om att ta närmare reda på vad det var för båt och var den låg. - Var ligger hon? frågade jag en styrman på expeditionen. - Här på örlogsstationen vid kajen nedanför Amiralitetskyrkan. Hon har legat still där som ett slags depåfartyg ett bra tag. Han märkte att jag såg betänksam ut och fortsatte: - Men det blir ingen lång kommendering. Ett par månader kanske. Det är flera båtar som ska rustas till våren och då kommer en del personal att tas från Dristigheten. Dristigheten var ett gammalt skepp. Hon började byggas på Lindholmens varv i slutet på 1800-talet och sjösattes år 1900. Hon var således jämnårig med Jarramas. I litteraturen beskrivs hon som en särling men ändå som en föregångare till 1900-talets pansrade artillerifartyg av Äranklass. Med sin harmoniska silhuett ansågs hon som en av de vackraste pansarbåtarna. Dristigheten hade åtta pannor och kunde göra 16,5 knop. Det svåra artilleriet hade en kaliber på 21 cm. Sekundärartilleriet bestod av sex pjäser med en kaliber om 15 cm. Tolv lätta pjäser om 57 och 37 mm kaliber utgjorde närskyddet. Hon var även bestyckad med något så ovanligt som torpeder. Det fanns två 45 cm torpedtuber, som var placerade på sidan under vattenlinjen. Det fanns gott om plats på Dristigheten. Underbefälet hade ordnat eget utrymme på trossbotten. Sammansättningen på underbefälet var lite ovanlig. Här fanns bl a tre unga sjökaptener, som hade furirs grad. Enligt min tidigare erfarenhet brukade sjökaptener bli antingen reservofficerare eller värnpliktiga officerare. När jag första dagen orienterade mig ombord, såg jag ryggen på en person, som slank in i radiohytten. Han verkade bekant. Det måste vara Limpan, tänkte jag. Mycket riktigt. Han hade kommit ombord några dagar före mig och bokstavligt talat bosatt sig i radiohytten. När han låg ombord tillbringade han också nätterna där, berättade han. Efter underbefälsskolan hade han varit sjökommenderad på två båtar. Båda stationerade i Karlskrona. Numera hade han sällskap med en tjej, som bodde en bit utanför stan. Elsa hette hon. Sina civila kläder förvarade han hos henne. Körkortet var ett faktum. Bilskolan hade hållit sitt löfte. - Men jag får nog inte så stor användning för kortet, sa han. - Jaså, varför det? frågade jag. - Jag tänker inte mucka i höst. - Va? ska du bli högbåtsman? - Nej, jag ska söka till försvarets läroverk i Uppsala. Elsa tycker jag ska bli officer och jag är inte ointresserad. Jag vill inte bli polis och jag är inte intresserad av järnvägen eller spårvägen. Faktum är att jag trivs bra i flottan. Förresten vad ska du göra själv? - Jag ska mucka. Och sen har jag tänkt fortsätta till sjöss och när jag fått tillräckligt med sjömånader ska jag gå på navigationsskolan och läsa till styrman, sa jag. - Då kan väl du också börja i Uppsala. Du får ju både mat och lön under tiden du läser. - Jag har nog tänkt på det, men man måste ha bra betyg för att komma in och mina räcker definitivt inte. - Synd! Om du vill, fortsatte han, kan jag prata med Elsa så kan du få ha dina civila kläder hos oss tills du muckar. Hon har gott om plats. Så slipper du kostnaderna för förvaringen. - Det vore jättebra om du ville göra det. Han var sig lik Limpan. Tyvärr hade han inte dragspelet med sig ombord. Det lönade sig inte, menade han, eftersom han inte tillbringade fritiden ombord utan tillsammans med Elsa. Men roliga historier kunde han fortfarande dra. Det fick jag bevis på vid eftermiddagskaffet då han frågade om vi hade hört historierna om restaurangbesöket och läkarbesöket, vilket vi förnekade. -Så här vad det, sa Limpan: Familjen besökte en finare restaurang och hade ätit en god middag. Men det var fortfarande mycket mat kvar på faten och i karotterna. Då säger fadern till servitören: - Kan vi få en påse så vi kan ta med oss resterna hem till hunden. Då skriker ungarna i korus: - Hurra, vi ska få hund! Och så fortsatte han med historien om läkaren, som frågade gumman: - Kan ni kasta vatten? - O ja, armarna är det inget fel på. För första gången fick jag nu tjänstgöra som vakthavande underofficer trots att jag bara var furir. Det var nytt. På de skepp jag tidigare legat var den uppgiften precis som det låter förbehållen för underofficerare. Som vakthavande underofficer avläste man bl a vindens styrka och riktning, temperatur i luft och vatten var fjärde timme och noterade värdena i loggboken. Man såg också till att flagga och gös hissades och halades i rätt tid och att lanternor tändes och släcktes. Ett pass som vakthavande underofficer brukade omfatta fyra timmar och sedan var man vaktfri i åtta timmar, vilket betydde att man hade ett fyratimmars pass på dagen och ett på natten. Beväpnad med pistol uppehöll man sig i närheten av landgången för att ha kontroll över vilka som passerade över landgången. Permittenterna prickade man av på permissionsplånet när de gick i land och kom ombord. Uppstod några problem kunde man alltid kalla på vakthavande officer. Han syntes normalt inte till på däck utan fanns tillgänglig i sin hytt eller i gunrummet eftersom hans pass brukade omfatta hela dygnet. Jag plockade fram min skepparpipa så att jag vid behov skulle kunna "blåsa över". Det var brukligt på flottans större fartyg att vakthavande underofficer blåste en speciell signal på sin skepparpipa när en officer kom ombord. Det kallades för att "blåsa över". Jag hade hört signalen många gånger och kunde blåsa den perfekt. På skepp där det fanns amiraler och kommendörer ombord brukade det även finnas ett musköteri och en hornblåsare. När någon av dessa höjdare kom ombord med båt, bildade musköteriet hedersvakt och skyldrade gevär på gångbordet och hornblåsaren blåste en särskild signal. Motorbåten förde en särskild flagga i fören när någon s k flaggofficer var med så att musköteriet och hornblåsan kunde förvarnas och vara på plats när motorbåten la till vid fallrepet. Jag hade ingått i musköteriet många gånger under min tid på Gustav V. 3 Det här året blev vintern mycket kall. Isen la sig tidigt och det gick fort. Den låg sedan ända till i slutet på april. På redden låg ett stort amerikanskt handelsfartyg som inte hann undan utan fastnade i isen. Flera i besättningen var negrer och det syntes att de frös. Vi såg dem på stan och på kaféerna och överallt väckte de uppmärksamhet inte bara genom sin hudfärg utan också genom sin lätta och olämpliga klädsel. I sinom tid fick båten isbrytarhjälp och kunde lämna Karlskrona. Men även när kylan bet rejält i skinnet var det varmt och skönt ombord på trossbotten. En stor del av fritiden ägnade jag åt kortspel. Varken jag eller de tre sjökaptenerna hade några särskilda intressen i Karlskrona och vi spelade praktiskt taget varje kväll. Det handlade om poker och om pengar. Det var inte frågan om några fantasibelopp men i bland kunde det ligga en hundralapp i potten och det var rätt mycket pengar, åtminstone för mig. När jag mönstrade av låg jag på vinst med några hundra. Det förekom också andra aktiviteter på trossbotten. En värnpliktig var kunnig i tatuering och han saknade inte kunder trots att hans utrustning och teknik var i enklaste laget. Tatueringsmaskinen bestod helt enkelt av en dörrklocka, som drevs med batteri. Själva ringklockan hade han tagit bort och sedan monterat små nålar på klockans kläpp. När han slöt strömmen gick kläppen upp och ner som nålen på en symaskin. Det önskade motivet förde han över via kalkerpapper på den plats på kroppen där kunden ville ha bilden. Sen satt han igång maskinen, doppade nålen i tusch och följde de kalkerade linjerna. Jag hade absolut ingen önskan att tatuera mig. Men en dag när maskinen låg avstängd på bordet tänkte jag känna efter om det gjorde ont när man tatuerade. Jag startade maskinen och utan att doppa nålen i tusch tryckte jag den mot skinnet på ovansidan av vänster arm, ungefär en decimeter ovanför handloven. Det stack lite grand men vad värre var, det fanns några droppar tusch kvar på nålarna; sen dess har jag en tre millimeter stor, blå prick på armen. På Dristigheten, som ju låg stilla, hände inte mycket. Den ena dagen var i stort den andra lik. Den enda skillnaden bestod egentligen i att dagarna blev längre. Det märktes tydligt när man hade första dagvakten, som börjar 04.00, att även den här svåra vintern skulle få ge med sig. Det blev lite ljusare för varje dag. Men isen låg fortfarande. I slutet av andra veckan i mars kom Limpan och sa: - Jaså, du ska på Älvsnabben. - Va? Det vet jag ingenting om, sa jag. Vem har sagt det? - Ingen! Men jag såg listan över kommenderingar på väbelns expedition när jag var inne med posten för en stund sedan. Jag träffade väbeln när han skulle gå i land på eftermiddagen. Han bekräftade att jag skulle mönstra av om en vecka men han kom inte ihåg vilken båt jag skulle på. Men nästa dag fanns listan över nya kommenderingar på anslagstavlan och det rådde inget tvivel. Den 21 mars skulle jag embarkera Älvsnabben, som låg avrustad i Karlskrona. IV Älvsnabben 1947 Fredagen den 21 mars 1947 travade jag i väg med säcken på axeln mot utrustningskajen där Älvsnabben låg. Tunna moln skymde solen och luften var kall. Ännu var det vinter. Isen låg alltjämt på fjärdarna. Jag kände mig glad och upprymd när jag såg henne. Hon hade legat i malpåse ungefär ett halvt år. Och nu skulle hon åter i tjänst och liksom föregående år fungera som utbildningsfartyg för skjutskolan. Klockan 08.00 på morgonen hade flaggan, gösen och chefens befälstecken hissats. När jag anmälde mig för väbeln tittade han i sina papper och sa: - Utmärkt! Du tillhör styrbords vakt och har således vakt i dag. Du ska bo i underbefälsmässen och du kan avlösa vakthavande underofficer klockan 14.00. Ännu så länge är vi korta om folk så det blir långa pass. Mässen ligger föröver på övre däck. Sedan fjolåret var jag väl bevandrad ombord och visste precis var mässen låg. Jag installerade mig snabbt. Hämtade filt och handdukar. Packade upp sjösäcken, klädde om, åt lunch och avlöste Nisse Strandberg, ty det var han som hade vakten när jag kom ombord. Och det var långa pass, sex timmar med ett kort avbrott för mat under dagtid. På eftermiddagen gick det väl an för då hände något hela tiden. Ett gäng värnpliktiga kom från Göteborg och från Gustav V kom bl a en av mina gamla kompisar. Besättningen fylldes således på efter hand. Förråd togs ombord och trafiken över landgången var livlig. Men nattpasset mellan 02.00 och 08.00 på morgonen var drygt. På efternatten händer inte mycket. Vid sextiden purrade jag manskapet. Det betydde att jag kopplade på högtalarna i manskapets mässar, purrade ut och började spela musik. Efter en stund fick jag upp en mugg kaffe från byssan. Vid sjutiden började permittenterna komma ombord och några minuter i åtta blåste jag på nytt i högtalarna att det var uppställning akterut för fördelning till övningar och arbete. Ordet blåsa betyder i detta sammanhang att man tillkännager något i högtalarna, t ex blås uppställning, blås motorbåtsbesättningen akteröver, blås skeppsnummer 373 till vakthavande officer. Efter att ha ätit frukost, deltog jag sedan i arbetet till klockan 16.30, då arbetstiden slutade. Det var den normala arbetstiden när vi låg vid kaj eller till ankars. Så förflöt mitt första dygn ombord. I underbefälsmässen var det bara Pelle, Strandberg och jag som bott på samma lucka på Sjömansskolan men det fanns fler som tillhörde samma årskurs. Det bodde ytterligare tre furirer och två korpraler i mässen. De nya kollegerna var bra. Mässen var trivsam med ett långbord i mitten och britsar, skåp och lådor på sidorna. I anslutning till mässen fanns tvättrum med duschar. Maten kom från manskapsköket och serverades av värnpliktiga. Chefen för manskapsköket tillhörde samma årskurs som jag och var mycket duktig. Efter helgen ägnade vi de följande fem dagarna åt rustningsarbeten. Dagen därpå, som var en lördag, bogserades vi till Drottninghallskajen. Besättningen var i det närmaste komplett. Den här dagen hade jag vakt men det spelade mindre roll för nu var vaktpassen normala, d v s ett pass omfattade fyra timmar. Men efter de fyra timmarna stod det klart för mig hur stor betydelse schlagermusiken egentligen hade. Högtalaranläggningen manövrerades från vakthavandes lilla krypin. Där stod också en grammofon, som vid behov kunde kopplas in på systemet när killarna i radiohytten hade annat för sig. Jag hade blivit ombedd att svara för grammofonmusiken en stund på eftermiddagen och hade fått en bunt skivor med schlagermusik. I bunten hittade jag också tre skivor med operettmusik. Så bra, tänkte jag, då kan jag blanda musiken. Under den första skivan med operettmusik hände ingenting. Men när jag spelade den andra skivan ringde telefonen och en röst undrade om jag inte kunde spela "vanlig" musik. Efter en timme spelade jag den tredje skivan. Det tog inte lång stund förrän telefonen skrällde på nytt och en annan röst klagade på musikvalet och ville att jag skulle spela "de vanliga bitarna". Schlagermusik skulle det vara och helst de senaste låtarna. Och på den punkten var vi välförsedda. En liten grupp med representanter för de olika personalkategorierna hade valt ut ett antal skivor, som inhandlats på fartygets bekostnad. Tisdagen den 8 april lämnade vi Karlskrona och gick norrut. Isen skrapade och dunsade mot fartygets sidor så länge vi gick i isrännan men när vi kom ut i öppen sjö blev det äntligen tyst. Men oljudet började igen tidigt på morgonen när vi kom in i Stockholms skärgård. Vid lunchtid anlände vi till Hårsfjärden och akterförtöjde vid Märsgarn. På den här platsen hade flottan för drygt fem och ett halvt år sedan drabbats av sin svåraste katastrof i modern tid. Den 17 september 1941 exploderade plötsligt jagarna Göteborg, Klas Horn och Klas Uggla, vilka låg förtöjda sida vid sida. Göteborg bröts av direkt i två delar och sjönk. De båda andra brann med flera hundra meter höga lågor och rökpelarna syntes över hela Södertörn. 33 man omkom och 17 skadades. Att antalet omkomna inte blev större berodde på att hälften av besättningarna var i land på permission. Både Göteborg och Klas Horn kunde sedermera repareras. Man sa att ett av de sjöflygplan som var stationerade på Hårsfjärden just före explosionen passerade över båtarna och tappade något på en av däckstorpederna, som skulle ha exploderat. Och på en av jagarna pågick ett arbete med en torped, som följaktligen tagits ur sin tub och låg på däck. Ryktet förtalte att en flygare tagit sitt liv i hangaren några dagar efter katastrofen. Men orsaken till katastrofen kunde aldrig klarläggas. Långvariga utredningar och förhör vid krigsrätt och praktiska försök kunde inte fastställa orsaken. Men krigsrätten förklarade att allt talade för uppsåtlig skadegörelse. Målet avskrevs 1945. Den kommission som också tillsatts för att utreda saken kunde inte heller fastställa om det var en olycka eller ett sabotage. Nu följde faktiskt också en otursperiod för Älvsnabben. En av korpralerna på skjutskolan föll överbord och drunknade. Eftersom han var simkunnig måste han ha skadat sig när han föll överbord. Två båtar låg nämligen förtöjda utmed vår styrbordssida. Troligen föll han mellan Älvsnabben och de andra två båtarna och skadade sig i fallet. Trots omfattande draggningar återfanns inte kroppen. Några veckor senare drabbades vi på nytt. Varje vecka hade vi gjort kortare turer i Stockholms skärgård och sedan återvänt till Hårsfjärden och Märsgarn efter ett eller ett par dygn. Måndagen den 28 april gjorde vi en ny tur i skärgården. Vädret var olustigt. Molnigt, disigt, rått och kyligt. Klockan 12.17 hände olyckan. Vi fick en rejäl grundkänning på Lindholmsgrundet. Jag hade just ätit lunch och låg och läste i min brits när det hände. Älvsnabben gick med 16 knop. Det hördes en kraftig duns och en skakning for genom fartyget samtidigt som styrbordssidan för ett kort ögonblick liksom lyftes upp och sedan föll tillbaka. Eftersom jag hade min brits på styrbords sida, höll jag på att trilla ur den. - Va vad det? sa Strandberg. Jag tittade ut genom ventilen men såg inget konstigt. Vi var ganska nära land och låg nu nästan stilla. Det var en grundstötning, tänkte jag. För mitt inre såg jag hur bottenplåtarna hade rivits upp på Älvsnabben och hur hon hängde mellan två bogserbåtar med pumpar, medan besättningen fick lämna fartyget. Tusan också! Nu får man mönstra av. Och jag som trivs så bra här ombord. Mina dystra tankar bekräftades när följande meddelande kom i högtalarna: - Besättningen går till sina räddningsstationer och påtager livvästar. Vi stirrade på varandra. - Vad nu då? Vi är ju alldeles nära land, sa Jan-Erik, det är väl bara och sätta henne på grund om hon håller på att sjunka. Vi tog det lugnt i mässen. Ingen var orolig. Vi hann precis inta våra platser vid räddningsstationerna när det kom kontraorder i högtalarna. Älvsnabben ankrade. Vi befann oss på Varsnäsfjärden. Någon ytterligare information om vad som hänt kom inte i högtalarna. Men via kompisar som hade vakt fick vi veta att det var en grundstötning och att den i och för sig var allvarlig och att vi tog in vatten. Men man räknade med att kunna hålla henne flytande med våra egna länspumpar. Det var ingen felnavigering som låg bakom grundstötningen utan isen hade helt enkelt flyttat ett sjömärke. Chefen hade varit på bryggan vid grundkänningen, sas det. Han och ytterligare någon av officerarna hade konstaterat att det skulle finnas en prick i området men kunde inte upptäcka den. Senare på eftermiddagen bogserades vi till Hårsfjärden. Och på onsdagen var det dags för en ny bogsering in till örlogsvarvet i Stockholm. Den 6 maj dockades Älvsnabben i Beckholmsdockan och där låg hon exakt en månad. Situationen hade således utvecklats betydligt bättre än vad jag befarat i första ögonblicket. Visserligen är det stökigt att ligga på varv men i det här fallet gick det bra att stå ut. Det var sommar, vi låg i Stockholm, ungefär 400 meter fågelvägen från Gröna Lunds tivoli och Nöjesfältet. Ombord hände inte mycket. Vi putsade, målade och solade oss. På kvällarna gick vi i land och dansade på Nöjet eller Gröna Lund, som just öppnat för säsongen. Jag hade för det mesta sällskap med Bengt, en av de furirer i mässen som jag inte kände sen tidigare. Vi trivdes bra tillsammans och hade ofta samma uppfattning i olika frågor. Vi var också obundna, d v s vi hade inga fasta förhållanden. Bengt var ett par år äldre än jag och hade kommit in i flottan före mig. Han var ett par centimeter kortare än jag och spensligt byggd. Cendréfärgat hår med en stor våg på höger sida. Han såg bra ut men hade en aning för kraftig haka. Tidigare hade han huvudsakligen varit ombord på jagare. Innan han kom på Älvsnabben hade han varit instruktör på värnpliktsskolan. Fredagen den 6 juni lämnade vi Beckholmsdockan på eftermiddagen och gick till Hårsfjärden. Några dagar därefter fick vi ett dystert besked. Då nådde oss budet om flaggstyrman Danielssons tragiska bortgång. Danielsson, vår omtyckte lärare på Sjömansskolan, var en intresserad och duktig pistolskytt. På fritiden hade han övat pistolskjutning tillsammans med några likasinnade. Den som stod närmast Danielsson på skjutbanan hade fått en klick. När man fick en klick med pistol, var vi lärda att lägga ner vapnet på marken i skjutriktningen. Det predikade Danielsson för oss varenda gång vi tränade skjutning. Pistol är ju ett litet vapen och när man håller det i handen är det lätt att det riktas åt fel håll. Efter några skott blir vapnet varmt och vid en klick kan skottet gå av när som helst. Det var exakt vad som hade hänt. Danielsson hade träffats så illa att han dog. De närmaste veckorna pågick skjutskolan. Då låg vi till sjöss på vardagarna och på Hårsfjärden över helgerna. Den 17 juni gick vi söderöver för att fira midsommar i Karlskrona. Vid Ölandsrevs fyrskepp stoppade vi, satte en livbåt i sjön och rodde över till fyrskeppet med tidningar. På midsommarafton besökte Bengt och jag Vämöparken. Ett par flickor hade slagit upp ett tält i parken och bjöd in oss på kaffe, som de kokte på ett litet spritkök. Vi dansade några danser med dem men varken Bengt eller jag var intresserad av deras förslag att se soluppgången tillsammans. Det hade för övrigt blivit svårt eftersom det var mulet. De hade förmodligen andra planer än att titta på soluppgången. Men tältliv tilltalade mig inte. Jag hade tidigare vid några tillfällen legat i tält. Det hade varit kallt på efternatten och alldeles för varmt på morgonen när solen börjat gassa. Under vistelsen i Karlskrona tog jag några extravakter. Det kan vara bra att ha när vi återvänder till Stockholm, tänkte jag. Det skulle visa sig vara helt onödigt. Jag fick också uppleva ett kärt återseende på posten när jag hämtade min lön. Som vanligt var det långa köer. Ganska långt fram i kön till en annan lucka stod ett par studentskor med bländvita nya mössor och pratade och skojade. En av dem var Siv. Jag tror vi upptäckte varann samtidigt men hon reagerade först och vinkade. Gud va snygg hon är, tänkte jag. De expedierades före mig och på vägen ut gjorde Siv ett tecken med handen som jag inte riktigt förstod. Men när jag kom ut begrep jag för de stod och väntade utanför. - Det var längesen, sa jag, sträckte fram handen och hälsade på Siv. Hon presenterade mig för väninnan och fortsatte: - Vi har haft scharlakansfeber tillsammans och hade jättemysigt på epidemisjukhuset för, låt se vad blir det nu, jo, det måste vara drygt tre år sen. - Kan man ha mysigt på epidemin? sa väninnan. - Javisst, Siv lärde mig spela schack, sa jag. - Åja, inte bara det, sa Siv. Har du glömt kvällarna när vi stod och kramades i undersökningsrummet. Jag kände att jag rodnade och blev förlägen. Stunderna med Siv på epidemin hade en speciell betydelse för mig. Jag hade inte berättat om dem för någon. Därför blev jag besviken när hon så ogenerat talade om dem. För henne betydde det ingenting. För henne hade det varit en kul grej, ingenting mera. Till hösten skulle Siv flytta till Göteborg. Hon skulle bo hos en släkting och gå på Chalmers, som hon sa, och börja läsa till arkitekt. Sedan jag nämnt att jag skulle mucka om några månader och gå till sjöss i handelsflottan, skildes vi med ömsesidiga förhoppningar om att ses någon gång. Måndagen den 7 juli lämnade vi Karlskrona och gick till Hårsfjärden. Älvsnabben, som hittills fungerat som utbildningsfartyg för skjutskolan, blev nu också bas för inspektören för sjöartilleriet. Inspektören hade kommendörs grad. När vi låg till ankars eller förtöjda vid Märsgarn på Hårsfjärden vistades han för det mesta i sina lokaler på Berga. Han disponerade också en motorbåt, som bar namnet Nican II. Det var en låg, ganska bred båt av mahogny med en stor bensinmotor. Det fanns plats för sex personer. Båten kunde göra över 30 knop. Jag blev utsedd till motorbåtsstyrare åt inspektören. Det medförde att jag blev befriad från vakttjänsten ombord när vi låg på Hårsfjärden och jag stod till inspektörens förfogande. Båten låg förtöjd i en liten båthamn på Berga. Min uppgift bestod i att hålla båten i trim, se till att den var tankad, hämta och transportera inspektören till och från olika båtar och platser. Det var en ansvarsfull, spännande och rolig uppgift. Nästan varje dag startade jag motorn och gjorde små provturer. Men motorn trasslade ofta. Den var svårstartad och gick ojämt. Ofta fick jag åka över till experterna på varvet i Märsgarn och få felet avhjälpt för tillfället. Inspektören utnyttjade båten väldigt lite. Det var en mycket hygglig man. Inför varje helg sa han till att han inte behövde båten. I princip var jag alltså fri varje helg vi låg på Hårsfjärden. Lördagen den 19 juli, lättade Älvsnabben ankar och gick söderöver. Vi skulle besöka Norrköping. Trots Älvsnabbens storlek gick det utmärkt att gå ända in i hamnen och förtöja vid kaj. Som vanligt när vi kom till en ny hamn samlades en mängd civilister på kajen. Och Älvsnabben var en speciell båt och väl värd att titta på. Bengt och jag tillhörde samma vakt och var lediga både lördagen och söndagen. På kvällen gjorde vi sällskap till en nöjespark och dansade. Av allt att döma var det ovanligt med örlogsbesök i Norrköping för flottisterna var omåttligt populära. På dansbanan syntes många med flottans vita mössor. Vi träffade två trevliga och välklädda damer. När dansen var slut följde vi dem hem eller nästan hem. De stannade i en liten park i ett villaområde och sa att de bodde alldeles i närheten. Det var en varm, ljuvlig natt och det blev sent eller snarare tidigt på morgonen innan vi skildes. Vi lämnade Norrköping på måndagen och återvände till Hårsfjärden. De följande fyra veckosluten besökte vi olika platser. En helg tillbringade vi i Visby, en annan i Södertälje och ett par i Värtahamnen i Stockholm. Några dagar i varje vecka var vi till sjöss och hade övningar och resten av tiden låg vi på Hårsfjärden. Det var en fantastisk sommar, inte minst när det gällde vädret, varmt och torrt. Någon i mässen hade kommit upp med idén att vi skulle ordna kräftskiva ombord. Men kräftor kräver inte bara öl utan också sprit. Och sprit fick officiellt inte förtäras ombord utom i officers- och underofficersmässen. Vi gick till sekonden och frågade. Han var tveksam. Men när han hörde att högbåtsmännen, även den högbåtsman som arbetade i officersmässen, skulle delta i festen, gav han sitt tillstånd. I sammanhanget ska sägas att både officerare och underofficerare genomgående var mycket hyggliga. Lördagen den 9 augusti låg vi till ankars på Hårsfjärden och då hade vi vår kräftskiva. Vi var elva stycken och vi hade verkligen kul. Det är den enda kräftskiva jag har deltagit i med bara herrar. Och just det förhållandet blev ett litet problem när kräftskivan led mot sitt slut vid niotiden. Då konstaterade Nisse, Arne och Bengt att nu var det dags att gå i land och åka till stan, ty nu skulle vi dansa och träffa flickor. Den tanken hade nog de flesta av oss haft eftersom vi började festen redan halv sju. Men det fanns två problem. Sista bussen till stan hade gått men det kunde avhjälpas med taxi. Nästa båt från Älvsnabben till Vitså brygga skulle däremot inte gå förrän klockan 22.00 och det var värre. Ingen av de båda högbåtsmännen var intresserade av något stadsbesök men övertalades att försöka beveka vakthavande officer så att vi fick en extra båt. Det lyckades. Ytterligare några veckor låg vi på Hårsfjärden över helgerna. Men torsdagen den 28 augusti gick vi söderut och ankrade nästa dag på redden i Karlskrona. På kvällen var jag medbjuden till en fest hos några av Bengts släktingar, som bodde i Lyckeby. Vi var på mycket gott humör när vi efter festen steg ombord på sista motorbåten till Älvsnabben klockan 01.00. Flera av våra kolleger från mässen åkte med i samma båt och stämningen var hög. När vi närmade oss Älvsnabben sa en korpral som hette Arne: - Är det någon som vågar göra mig sällskap och hoppa i sjön från däck tre på överbyggnaden? - Självklart! Om vi får för vakthavande, sa jag. - Jag följer med, sa Bengt. Vi blev fyra som beslöt att bada och som vågade hoppa från den höjden. När vi kom ombord frågade vi vakthavande om vi fick hoppa i på babords sida och sedan simma till fallrepet och ta oss ombord den vägen. Vi sa dock inte att vi ämnade hoppa från däck tre. - Javisst, det går bra sa Pelle, som var vakthavande, men väsnas inte. Vi klädde snabbt om till badbyxor. Jag var först ut och när jag klev över relingen och ställde mig på däckskanten verkade vattenytan väldigt avlägsen. Avståndet ner var nog inte mer än åtta eller nio meter men det verkade högt. Hoppet gick bra. Då var det var värre att häva sig upp ur vattnet till fallrepet men det gick. Klockan var väl ungefär 02.00 när vi var färdiga med badningen. Ingen mer än vakthavande observerade vårt tilltag. Några dygn senare fick jag se en hägring för första gången i mitt liv. Jag hade första dagvakten som vakthavande underofficer, d v s mellan 04.00 och 08.00. Det är en bra vakt. När jag hade den vakten och vi låg till ankars, brukade jag genast när jag började passet gå upp i underofficersbyssan, koka kaffe, steka ett ägg och njuta av dagens första bloss. Sedan kunde man, som i det här fallet när vi låg vid en stad, ställa sig vid relingen och se när staden vaknade. De sista tidningsbuden på väg hem med sina gamla barnvagnar. Spårvagnen som gick ut på sin första tur för dagen. Enstaka renhållningsbilar började dyka upp och en och annan tidig jobbare, förmodligen bagare, skymtade på gatorna. Men nu åter till hägringen. Det var en vacker morgon. Solen sken från en molnfri himmel. Luften stod stilla och det var redan varmt. När jag vände mig om och tittade ut mot öarna såg jag den. Jag såg tydligt konturerna av en stad med torn och tät bebyggelse. Staden liksom svävade i luften. Synen varade i ett par minuter. På måndagen återvände vi till Hårsfjärden. Nu började vi närma oss slutet på den trivsamma tillvaron ombord på Älvsnabben. För många av oss i mässen var det också fråga om slutet på vår bana i flottan. Den sista september skulle vi mucka. Tre månader tidigare hade timmerman tillverkat en kam, som var cirka en meter lång och 25 centimeter bred. Den var vit med lika många svarta tänder som vi hade dagar kvar i flottan. På den vita delen satt urklippta bilder som karakteriserade en del av oss som skulle mucka. Kammen hängde längst fram i mässen mellan två skåp och syntes direkt vid inträdet i mässen. Vid en särskild ceremoni efter middagen avlägsnades varje dag en tand. En del talade högröstat om hur skönt det skulle bli att lämna flottan. Både Bengt och jag tillhörde de mera lågmälda. Några var helt på det klara med vad de skulle göra efter muck, som ju betyder militär utryckning, civil klädsel. Två skulle bli poliser, en av dem till och med i Trelleborg hade han bestämt. En skulle bli fångvaktare vid fängelset i Kalmar. Det var redan klart. En annan skulle börja jobba i den rörelse som hans fästmös pappa drev. Jag var den ende som skulle fortsätta till sjöss. Den 16 september lämnade Älvsnabben definitivt Hårsfjärden för säsongen och förtöjdes dagen efter vid mobiliseringskajen i Karlskrona. Och vi började sedan tömma Älvsnabben. Det var med tungt hjärta jag två veckor senare för sista gången gick över hennes landgång. Hon är den av flottans båtar som jag tyckt bäst om. Ljusa trevliga och förhållandevis rymliga mässar för både manskap och befäl. Ren och prydlig. Och hon uppförde sig bra i sjön. Den tid som jag fick tillfälle att vara ombord på henne var min absolut bästa i flottan. Med sjömanssäcken på axeln promenerade jag ut genom varvsporten och upp till kasern Ankarstjärna. Jag skulle bo där de två sista dagarna före muck. På kvällen hämtade jag mina civila kläder. Jag kände mig dyster, ty jag såg egentligen inte fram mot det civila livet med någon större entusiasm. Nästa dag lämnade jag tillbaka sjösäcken. Ingenting saknades. Den båtmössa jag kastat i Hanöbukten var för längesedan ersatt. Jag fick tillbaka de kläder jag burit när jag gjorde mitt inträde i flottan för fyra år sedan. Men jag var redan någorlunda väl ekiperad genom de kläder jag skaffat när jag gick underbefälsskolan och därefter. Designad av Kjell Närkhammar i december 2000.Uppdaterad i december 2001.
II Pansarskeppet Sverige
Även denna gång fick jag ett skeppsnummer, som innebar att jag skulle bo på den stora trossbotten. Där hamnade också mina kurskamrater. Inte en enda kom till luftvärnsmässen. Efter den förnämliga inkvarteringen på Älvsnabben kändes det lite kymigt att nu dela rum med ett par hundra personer. Det fanns en annan olägenhet med Sverige och det var kackerlackorna. De fanns både i mässar och på trossbottnar och naturligtvis i köksregionerna. Kackerlackerna går inte på människor men är obehagliga kryp, som finns i skrymslena och är nästan omöjliga att utrota. På måndagen gick vi till sjöss. Sjömansutbildning på förmiddagen, stridsutbildning på eftermiddagen och kvällen. Nu fick jag för första gången pröva på min uppgift under strid. Den här gången var min drabbningsplats vid 2:a kanon. Där var jag riktare i sida. Här gällde det att med kanonen följa visaren från eldledningscentralen så exakt som möjligt. Motsvarande gällde för min kollega som var riktare i höjd. Kanonens elevation beräknades på eldledningscentralen. Den 18 juni förtöjde vi vid kaj på varvet i Karlskrona. Det var alltid lite speciellt att angöra hemmahamnen. Gatorna, biograferna och kaféerna var välbekanta och dialekten kunde man inte ta miste på. När man gick på stan eller på restaurang träffade man ofta någon kompis som man inte sett på ett tag. Dessutom är Karlskrona sommartid en mycket vacker stad. Jag hade vakt på torsdagen före midsommarhelgen och var ledig under hela helgen. Midsommar firade jag hos mina släktingar i Skåne. Hela veckan efter midsommar låg vi kvar i Karlskrona. Tisdagen den 2 juli gick vi till sjöss. På veckans sekondorder stod varvat stridsutbildning och sjömansutbildning. Det var den här typen av uppgifter som vi ägnade oss åt när vi var till sjöss. När vi låg till ankars eller vid kaj var det i regel underhållsarbete av olika slag som sysselsatte besättningen. På fredagen ankrade vi utanför Visby. Vid den här tiden på året är Visby en mycket vacker stad. Den kommande veckan var vi till sjöss men på fredagen förtöjde vi vid boj på Stockholms ström. Det skulle också bli amerikanskt flottbesök. Efter någon timme kom ett ganska stort örlogsfartyg, jag tror det var en kryssare. Det passerade oss på styrbords sida och förtöjde även det vid en boj några hundra meter för om oss. Jag noterade fascinerat hur hög aktiviteten var ombord. Skepparpipor drillade och korta ramsor smattrade ur däckshögtalarna. I bland hördes också visselsignaler ur högtalarna. På barbords sida av backen stod en neger och höll en fendert på utsidan. Det föreföll fullkomligt obegripligt eftersom fartyget inte skulle gå in till kaj. En timme efter förtöjningen vid bojen stod han fortfarande kvar och höll i sin fendert. Det amerikanska arbetssättet var inte jämförbart med den ordning som rådde på våra fartyg. Ankring och förtöjning hos oss skedde effektivt och nästan helt tyst. Några korta meddelanden i högtalarna som t ex "loss akter, loss förliga springet" var allt som brukade höras när vi gick från kaj. Alla som medverkade i arbetet deltog aktivt och på ett flexibelt sätt. Efter besöket i Stockholm återvände vi till Karlskrona för att sedan bege oss till västkusten. Efter en natt på Kungsbackafjorden anlände vi till Göteborg. Det var mitt första besök i den staden. På lördagen gick Lasse och jag i land omedelbart efter rengöringen. Vi gick till "feskekyrkan" och köpte färska härliga räkor. Man fick en rejäl påse för 50 öre. Vi promenerade utmed kajerna med de kända namnen:Packhuskajen, Skeppsbrokajen, Masthuggskajen och Stigbergskajen. Tittade på de stora varvsanläggningarna, som låg på andra sidan av Göta Älv. Vi ägnade en god stund åt att gå igenom Sjöfartsmuseet. - Det här, sa Lasse plötsligt, är alltså Sveriges framsida och Lilla London, som Göteborgarna är så stolta över. - Ja, dom är stora lokapatrioter. Men bara när det är fråga om att jämföra sig med Stockholm. Det beror nog på att göteborgarna är mer provinsiella än stockholmarna, som egentligen mest består av skåningar, norrlänningar och andra länningar. Det är något visst med Göteborg och göteborgarna. Jag trivs bra tillsammans med dem och har bara goda erfarenheter av dom. - Men har du tänkt på att det inte fanns några göteborgare på sjömansskolan, sa Lasse. Jag träffade i alla fall inga. - Nej, det har du rätt i. Dom jag tänker på är värnpliktiga och beredskapare som jag har träffat ombord. - Det är nog så, sa Lasse, är man från Göteborg och ska gå till sjöss, då blir det handelsflottan eller fisket. Örlogsflottan är ingenting för dom. - Ja, kanske det. En gång i tiden förlade man en del av skeppsgossekåren till Marstrand och hoppades på så sätt kunna rekrytera fiskarpojkar till flottan. Men det misslyckades. Vi hade bestämt oss för att avsluta dagen med ett besök i den omtalade nöjesparken Liseberg. Men först gick vi och åt en god middag. Vi beställde in en fiskrätt. För är man i Göteborg ska man äta fisk, sa Lasse. Det är dom duktiga på. Liseberg liknade Gröna Lund i Stockholm. Lasse ville prova deras berg- och dalbana. Men jag vägrade. Jag hade aldrig åkt berg- och dalbana och tänkte aldrig göra det heller. Jag föredrog mera stillsamma aktiviteter som att åka pariserhjul och gå i lustiga hus. - Åk själv, sa jag. Du vet att jag inte gillar det. Jag har inte åkt Grönans bana heller det vet du. Jag väntar här vid biljettkiosken. - Nej, jag struntar i det. Det kanske räddade livet på Lasse. För lite senare på kvällen fick vi höra att det hänt en olycka i berg- och dalbanan. En hade dött och några skadats. Olyckan dämpade festglädjen och efter en stund lämnade vi Liseberg och gick ombord. På måndagen lämnade vi Göteborg och fortsatte norröver. Vi passerade Marstrand och ankrade på Stigfjorden. Det var glest med bebyggelse utmed stränderna där vi ankrat och det syntes inget samhälle i närheten. Jag observerade att vår gös och flagga halats till halv stång. Någonting hade tydligen hänt, men vad? Vi fick snart besked av kompisarna i radiohytten. En olycka hade inträffat på jagaren Hälsingborg, som ingick i vår eskader. Vid en livbåtsövning hade två män omkommit. En värnpliktig och en stamanställd. Den stamanställde visade sig vara en av våra kamrater. Det var brukligt när en livbåt skulle sättas i sjön att förberedelserna började när fartyget fortfarande hade god fart. Ginorna bemannades och två män klättrade upp i livbåten, en förut och en akterut, och förberedde firningen. Därefter firades livbåten till relingen, där resten av livbåtsbesättningen gick i båten. Sedan avvaktade man signal från bryggan när båten kunde firas de återstående metrarna ner i sjön, d v s när fartyget praktiskt taget låg stilla och maskinerna hade stoppat. Olyckan inträffade när båten låg vid relingen och besättningen hade börjat kliva i den. Främre ginan låg fel kring knapen på däverten så det blev inget riktigt avhåll. Det medförde att de som höll i ginan inte orkade hålla sin del av båten utan fören föll ner och båten blev hängande rakt ner i den bakre ginan. Jagaren hade fortfarande fart och vattnet pressade livbåten bakåt och några av dem som fanns i den föll i vattnet och två av dem sögs in i propellrarna och omkom. Vi fick veta detta på omvägar och i andra hand. Någon officiell information om den tragiska olyckan fick inte besättningen på Sverige. Från Stigfjorden fortsatte vi norrut och strax intill Kärringön upptäcktes en drivande mina. Den sprängdes genom ett välriktat kanonskott från en av jagarna. Fredagen den 9 augusti gick vi söderut och ankrade utanför Hälsingborg. I fem dagar skulle vi ligga här och sedan gå till Köpenhamn. Torsdagen den 15 augusti lättade vi ankar vid lunchtid. Efter några timmar förtöjde vi utmed Langelinie i Köpenhamn. Det var mitt första besök utomlands med flottan, ja, överhuvudtaget. Typiskt nog hade jag vakt. Klockan 15.30 var det uppställning på kajen för dem av fria vakten som ville delta i ett studiebesök på Carlsbergs bryggeri. Det var många som var intresserade, nästan hela vakten. Besöket var uppenbarligen också givande för redan efter en och en halv timme återkom en del av grabbarna påtagligt upprymda och glada och sa: - Man får dricka så mycket öl man vill! Det är så gott som kutym vid flottbesök utomlands att besättningen får göra studiebesök och blir inbjuden till olika arrangemang. Nästa dag fick intresserade i vår vakt besöka rådhuset. I borgmästarens rum fanns en skickligt dold lönndörr . Guiden berättade att borgmästaren använt den när han inte ville vara tillgänglig för tyskarna. Som piprökare noterade jag att borgmästaren måste vara en storrökare. Han hade den största samling rökpipor jag sett. Det bekräftades också av guiden, som pekade på piporna och sa: - Han "ryer i ett, han ryer i ett". Trots att det bara hade gått drygt ett år sedan kriget var slut och tyskarna lämnat landet fanns det inga direkta spår som påminde om ockupationen utom i hamnen vid vår förtöjningsplats. Där såg jag några "Spanska ryttare"(taggtrådshinder). Georg och jag gjorde sällskap till Tivoli på kvällen.Under vår rundvandring på området upptäckte vi en servering, där de flesta gästerna tycktes tillhöra svenska flottan. - Titta! sa Georg. Det är ju vitt som snö runt borden. Han syftade på alla vita mössor. Som bekant har flottisterna vit mössa under sommaren. - Vi går dit och tar reda på varför dom sitter just här, sa jag. Vi upptäckte Strandberg och Pelle och gick fram till dem. - Varför sitter ni här? frågade Georg. - Spriten, sa Strandberg. Dom säljer snapsar här för en spänn styck. Det är bara att gå och hämta så många du vill. - Va? är det sant? Georg och jag gick fram till disken och bad att få var sin snaps. Visst, vi fick ett snapsglas med cirka fyra centiliter Aalborgs Akvavit på en liten bricka. Efter en stund skulle Strandberg har mer men då var spriten slut. Bartendern konstaterade att svenskarna druckit upp allt. Det var inte förvånansvärt att svenskarna söp upp spriten med tanke på de restriktioner, som vi var vana vid i fråga om försäljning och förtäring av alkohol i motbokslandet Sverige. Sett med svenska ögon var det här höjden av frihet. Tänka sig, att kunna gå fram till en disk och köpa en sup och ta med sig till bordet. Som 19-åring kände man sig syndig och rent av lite skyldig, ty man gjorde det som var förbjudet. Hemma skulle det ju dröja ännu ett par år innan man ansågs mogen att betros med motbok och göra egna spritinköp. Nästa kväll gjorde Lasse och jag ett studiebesök i Nyhavn. Den plats som var omtalad som syndens näste i Köpenhamn. Inte upptäckte vi särskilt mycket synd. En och annan dam bjöd ut sig men sånt kunde förekomma också i Stockholm. Vad som möjligen var nytt var alla tatuerare men att tatuera sig kan ju inte anses vara syndigt. På måndag morgon lämnade vi Köpenhamn och ankrade efter ett par timmar utanför Malmö. Enligt sekondorden skulle vi ligga i Karlskrona över det kommande veckoslutet. Malmö stod det ingenting om men jag fick veta att vi skulle ligga där ett par dygn. Måndagsdygnet hade jag vakt. Men med lite tur skulle jag hinna göra en kort visit hos min mormor på tisdagen. Det ordnade sig. Jag lyckades få ett par extra timmars permission på eftermiddagen. Problemet var nämligen att turtätheten på bussarna mellan Malmö och Genarp var gles. Tidigare fanns det tågförbindelse mellan Malmö och Genarp men banan var nu nedlagd. Mormor blev glad när jag kom. När vi skildes fick jag ett par hemstickade strumpor. Sedan tidigare besök hade jag flera par liggande oanvända. Strumporna var svarta, grova och rejäla. Men man kunde inte använda dem till uniformen, de gick helt enkelt inte ner i skorna. Jag tackade och tog emot. Jag hade inte hjärta att berätta sanningen för henne. När jag stod och väntade på bussen erinrade jag mig tiden som barn och tonåring i byn. Hur rädd jag var för hunden, en vit spets, som brukade rusa efter mig för att bita mig i vänster ben när jag kom cyklande hemifrån. En gång jagade den mig så jag cyklade på en gammal tant, som föll omkull. Jag blev förtvivlad och grät när jag hjälpte henne upp och in i en intilliggande bageriaffär. Där satt hon en stund och vilade sig. Hon slog sig inte direkt utan blev väl mest omtumlad. Hon tyckte synd om mig och köpte kaksmulor åt mig för några ören. Det var här i byn jag fick min första kontakt med hemvärnet och korpral Lind. Slaktaren som en gång i tiden varit stamanställd vid ett av regementena i Skåne och som hade de största "knävelborrar" jag någonsin skådat. Lind hade någon sorts chefsställning i Genarps hemvärn. Undrar om han lever, tänkte jag. Han var gammal redan då. Här hade jag åkt hästsläde tillsammans med morfar när jag var riktigt liten. Det var alltid morfar som for till byn och handlade. Jag brukade få en liten strut karameller i affären. Det var hit till byn morfar hade promenerat för att handla den septemberdag 1941 då han fick den hjärnblödning som ledde till hans död. Han var då 87 år gammal. Tre kilometer i vardera riktningen hade han gått. Det kändes som om det var väldigt länge sedan. En bil stannade och någon ropade mitt förnamn. Det var Törnqvist, min f d lärare. - Ja, jag tyckte väl att jag kände igen dig gosse, sa han. - Goddag, sa jag, sträckte upp mig i givakt och gjorde honnör. Det skedde helt omedvetet, respekten satt i. - Se där ja, det var längesen och befordrad har du blivit. Vad är du nu då? - Jag är korpral och blir furir om några månader. - Då trivs du bra i flottan? - Ja! - Jag förstod att det skulle gå bra för dig i flottan. Det var klokt av dig att ta värning. Du har varit och hälsat på din mormor, förstår jag. - Ja! men där kommer min buss, sa jag, och pekade på ett dammoln bortåt vägen. - Ajö med dig! Stanna kvar i flottan. Det passar dig. I bussen på väg till Malmö började jag tänka närmare på vad läraren sagt. Vilken roll hade han egentligen spelat när det gällde mitt beslut att ta värvning? Då det var aktuellt arbetade jag på ett gods i närheten som lantbrukselev. Det var inspektoren på godset som kom med förslaget att jag skulle söka värvning vid flottan. Inspektoren var ju gift med Törnqvists syster. Att jag inte tänkt på det tidigare. Det var naturligtvis lärarn som låg bakom att jag hamnade i flottan. En sån spjuver. Tidigt den 22 augusti lämnade vi Malmö med destination Karlskrona. Efter ett veckoslut där gick vi norröver till Hårsfjärden, där vi förtöjde vid boj fredagen den 30 augusti. Som vanligt gick vi till sjöss på måndagen och besättningen utbildades i strid och sjömanskap under veckan fram till fredagen då vi på nytt förtöjde vid samma boj. Livet ombord var ganska enahanda. Två gånger under mina sju år i flottan var jag med om att vårt fartyg fick hjälpa människor i sjönöd. Men det hände aldrig med Sverige. Nej, där var det bara sjömansutbildning och stridsutbildning dagarna i ända och även en och annan kväll i veckan. Det kan tyckas att någon gång borde väl besättningen bli färdigutbildad. Och det var den också flera gånger om när det gällde befälet på alla nivåer. Men besättningen bestod till största delen av värnpliktiga, som byttes ut enligt ett visst system. Det fanns sålunda alltid behov av att utbilda, öva och trimma värnpliktiga i sina roller ombord. När den ena kullen var färdig kom en ny. Fritiden ombord var inte heller särskilt omväxlande. Min korrespondens var begränsad. Konsten att göra flaskskepp, som jag lärt mig av Lindberg på HJVB 274, vågar jag påstå att jag utvecklade. Kortspel förekom naturligtvis. Men jag såg aldrig några värnpliktiga spela om pengar. Sådant förekom däremot bland underbefälet. Hierarkin ombord var absolut. Officerare och underofficerare hade skilda mässar och egna kök, kockar och hovmästare. Officerarna hade i regel enmanshytter liksom många av i vart fall de äldre underofficerarna. På de stora skeppen levde dessa båda personalgrupper var och en sitt liv. Och här betraktades officerarna som överklass och hade utan tvekan en privilegierad tillvaro ombord. En del av dem skaffade sig personliga uppassare, som städade deras hytter och borstade uniformer och skor etc. Furirer och korpraler, alltså underbefälet, levde däremot tillsammans med manskapet på de stora trossbottnarna och i luftvärnsmässen. De åt tillsammans, bodde och sov i samma utrymmen. Det var underbefälet som i första hand skulle se till att disciplinen uppehölls, det var de som gjorde upp vaktlistor och avdelade personal för olika uppgifter och som rent praktiskt ledde olika arbeten ombord. Någon hierarkisk ordning rådde inte mellan manskap och underbefäl även om det fanns vissa grundläggande principer för umgänget på trossbotten. Men samvaron mellan underbefäl och manskap fungerade i allmänhet bra. Visst kunde det finnas vrånga och elaka underbefäl men de tillhörde undantagen och deras elakhet gick nästan alltid bara ut över andra obefordrade stamanställda. Det fanns också värnpliktiga som alltid var avundsjuka på andra och protesterade mot det mesta. De var aldrig nöjda med de uppgifter och vakter de fick: fel plats, fel tid, orättvist, varför just jag, skicka någon annan, jag har haft hundvakten två gånger, han får bara bra vakter mm. Jag kom i bland att tänka på hur olika förhållandena var ombord på pansarskeppet Sverige jämfört med hjälpvedettbåten 274. Skillnaden var helt osannolik. Om man beskrivit rutinerna på hjälpvedettbåten för en officer på Sverige, hade han inte trott ett ord av vad man sa. I slutet på september fann jag en dag till min glädje mitt namn på listan över personal som skulle mönstra av. Jag skulle inställa mig i Karlskrona. Jag kände absolut ingen saknad när jag för sista gången gjorde honnör för flaggan och gick ner för fallrepet på Sverige. Nej, tvärtom. Det var med lätta steg jag gick i land.
III Vakten och Dristigheten 1946-47
Vistelsen i Karlskrona blev längre än vad jag räknat med. I stället för en ny sjökommendering blev jag kommenderad till vakten på kasern Ankarstjärna, d v s jag skulle ingå i den grupp som bl a svarade för kontrollen av inpasseringen till kasernen. För den som var gift och hade sin familj i Karlskrona var det en bra kommendering. Den kunde jämföras med ett vanligt jobb med jour under vissa tider. Jag tyckte det var en tråkig och ganska enahanda uppgift. Men en kommendering var en kommendering och på den punkten hade man inte mycket att säga till om. Man fick så att säga ta det goda med det onda. Bilden nedan visar var huvudingången till kasern Ankarstjärna låg på 1940-talet. Grindstolparna och inpasseringskontrollen finns fortfarande kvar. I fönstret speglar sig en liten bit av Karlskronas gamla stadsmur från andra sidan gatan. Som ett av underbefälen i vaktstyrkan fick man diverse udda uppgifter. Vid ett tillfälle bestod uppdraget i att gå till kasern Sparre och hålla uppryckningsexercis med den personal som var stationerad på kasernen, huvudsakligen malajer. Det var en dagofficer på Sparre som tagit initiativet till den här åtgärden. Han tyckte att personalen var slapp och behövde ryckas upp med lite exercis. Enligt vad jag hörde var det någon ur kökspersonalen som inte hade visat tillbörlig respekt och aktning. Malajerna skulle finnas någonstans på kaserngården vid ett visst klockslag. Och när jag på utsatt tid kom till Sparre fann jag ett tjugotal i ena hörnet på den stora kaserngården. Jag beordrade uppställning och genomförde därefter vanlig exercis under en halv timmes tid. Vi var ensamma och disponerade hela kaserngården. Jag tyckte det gick utmärkt. De var alerta och missade ingenting. Från min utgångspunkt fanns det ingen anledning att kritisera deras uppträdande. När min uppdragsgivare frågade hur malajerna hade reagerat, berättade jag sanningsenligt att gruppen hade uppfört sig korrekt och svarat bra på alla kommandon. Jag sa också att någon ytterligare uppryckningsexercis behövdes nog inte. Det blev inte heller någon mera exercis. Vid ett annat tillfälle skulle jag eskortera en värnpliktig från kasern Sparre till Stumholmen. Han skulle hämta sina civila tillhörigheter och lämna in sjösäcken. Efter några månaders tjänstgöring hade han blivit hemförlovad på grund av oförmåga att förstå och anpassa sig till de militära reglerna. På expeditionen fick jag hans papper och biljett av en äldre flaggstyrman som sa: - Vi tror att han bluffar. Den gossen är lika klok som någon av oss. Under promenaden till Stumholmen sa jag: - Vad ska du göra nu då? Har du något jobb? - Det blir väl att jobba hemma på gården hos mina föräldrar. Men vad ska dom säga när jag kommer hem och inte duger i det militära? Varför kunde jag inte få vara kvar i flottan? Och jag som hälsat på hemma i uniform och allting. Han verkade uppriktigt bekymrad och ledsen så jag tyckte faktiskt synd om honom. Var det en bluff var den skickligt genomförd in i det sista. Under ett annat uppdrag höll jag verkligen på att ställa till det för mig. På Stumholmen hade flottan arrestlokaler. Där satt flottister som inte återvänt i tid efter permission, som uppträtt berusade eller misskött sig på annat sätt. De var ådömda kortare straff på mellan fem och femton dagars arrest. Befälhavaren för anläggningen tyckte att fångarna gott kunde medverka i ett grävningsarbete som pågick på holmen. Mitt uppdrag bestod i att hämta fångarna till grävningen på morgonen, återbörda dem till lunch, hämta dem på nytt och slutligen avlämna dem vid dagens slut och naturligtvis se till att de grävde. Det var en trist sysselsättning. Arbetslusten bland fångarna var av förklarliga skäl inte stor. Jag drev inte heller på dem utan de fick jobba i sin egen takt. Några av dem fick till och med några cigaretter av mig. Jag visste mycket väl att det var förbjudet för arrestanterna på Stumholmen att röka och snusa. Vid intagning fick fången klä av sig naken. En fångvaktare gick i genom kläderna och tog hand om cigaretter, tobak och snus, som återlämnades när straffet var avtjänat. För många var nog denna avhållsamhet det värsta straffet. På Stumholmen fanns också några sjöflygplan stationerade. Grävningsarbetet pågick alldeles intill hangarerna. Jag hade växlat några ord med en av flygarna. Vid ett tillfälle frågade han om jag ville se på när han varmkörde ett plan. Det lät intressant så jag följde med honom till andra sidan av hangarerna där planet var parkerat. Jag stod på vingen och tittade ner i sittbrunnen när motorn gick i gång. På grund av bullret och den fruktansvärda luftströmmen från propellern höll jag i mig med båda händer och vågade inte lämna min plats förrän motorn stängdes av. Jag stod där väl i 15 - 20 minuter och blev helt genomfrusen. När jag kom ut till mina fångar satt de tillsammans i en av groparna och rökte. Var de hade fått rökverket från vet jag inte för de cigaretter de fått av mig var slut för längesedan. - Vi hade tänkt ta båten, sa en av dem och pekade på en båt som låg uppdragen på stranden några hundra meter bort, och ro över till stan och fika. Då insåg jag vilken tabbe jag gjort. Det fanns en träbrygga mellan stan och Stumholmen men landfästet var bevakat så de kunde inte rymma från holmen det visste jag. Men båten! Den hade jag visserligen sett men jag hade inte tänkt på att fångarna med gemensamma krafter lätt skulle ha kunnat sätta den i sjön. - Men vi tyckte synd om dig, fortsatte han. Du har ju varit hygglig. Min tanklöshet fick således inga konsekvenser utom för min egen fantasi. Och varje gång jag besökte holmen - bl a för att skjuta pistol på den lilla skjutbana som fanns där - tänkte jag på vad som kunnat hända. Jag hade också ett annat, mera makabert minne från holmen. Det var en händelse som låg några år tillbaka i tiden. På Stumholmen fanns ett antal kanoner som var riktade ut mot vattnet och som användes för salutering. Vid något tillfälle under mitt första år i flottan blev jag och ytterligare några sjömansgossar beordrade att infinna oss på holmen för att skjuta salut. Det hela organiserades och leddes av styrman Larsson, som anlände på cykel. Vi plockade fram ammunition och ställde ett antal skott vid varje kanon. När en kanon avfyrats gällde det att snabbt ladda om så att den blev skjutklar till nästa omgång skott. Kalibern på kanonerna var 57 mm. Laddningssystemet var manuellt och fungerade på så sätt att när patronen fördes in i eldröret stötte den till två klackar som frigjorde en tung och kraftigt fjäderbelastad s k kil, som med hög hastighet gled upp bakom patronen och täppte till eldröret. Kilen fyllde i princip samma funktion som slutstycket på ett eldhandvapen. Övat laddning hade vi gjort många, många gånger. Vi hade lärt oss att skjuta in patronen i eldröret med knuten hand. Det var förbjudet att skjuta in den med fingrarna men likväl var det en laddare som i brådskan gjorde fel när den sista salvan laddades. En bit av ett finger åkte av. Styrman Larsson skrek åt oss att ta reda på fingerstumpen, tog sin cykel, satte sjömansgossen på pakethållaren och cyklade i väg så fort han kunde. Fingertoppen stoppade han i fickan. Den kunde dock inte räddas. Saluten kom inte heller att innehålla rätt antal skott. Glädjande nog blev min tjänstgöring vid vakten på Ankarstjärna inte lång. Efter en och en halv månad fick jag en ny kommendering. Den här gången skulle jag till sjöreserven. Där hade jag varit tre dagar på sommaren 1945. Det var egentligen ett vanligt jobb mellan 08.00 och 17.00 Men under den mörka årstiden kunde vi i praktiken bara hålla på mellan 09.00 och 16.00. Arbetsuppgifterna var inte speciellt upphetsande. För det mesta gällde det att flytta fartyg genom förhalning och med hjälp av bogserbåtar. Men kommenderingen var bra på det sättet att man inte hade någon vakttjänst.
2
I början på det nya året blev jag sjökommenderad på nytt. På ordern stod Dristigheten. Glädjen dämpades något när jag fick klart för mig vad det var för båt. Jag kände igen namnet men hade inte brytt mig om att ta närmare reda på vad det var för båt och var den låg.
Och så fortsatte han med historien om läkaren, som frågade gumman: - Kan ni kasta vatten? - O ja, armarna är det inget fel på.
För första gången fick jag nu tjänstgöra som vakthavande underofficer trots att jag bara var furir. Det var nytt. På de skepp jag tidigare legat var den uppgiften precis som det låter förbehållen för underofficerare. Som vakthavande underofficer avläste man bl a vindens styrka och riktning, temperatur i luft och vatten var fjärde timme och noterade värdena i loggboken. Man såg också till att flagga och gös hissades och halades i rätt tid och att lanternor tändes och släcktes. Ett pass som vakthavande underofficer brukade omfatta fyra timmar och sedan var man vaktfri i åtta timmar, vilket betydde att man hade ett fyratimmars pass på dagen och ett på natten. Beväpnad med pistol uppehöll man sig i närheten av landgången för att ha kontroll över vilka som passerade över landgången. Permittenterna prickade man av på permissionsplånet när de gick i land och kom ombord. Uppstod några problem kunde man alltid kalla på vakthavande officer. Han syntes normalt inte till på däck utan fanns tillgänglig i sin hytt eller i gunrummet eftersom hans pass brukade omfatta hela dygnet. Jag plockade fram min skepparpipa så att jag vid behov skulle kunna "blåsa över". Det var brukligt på flottans större fartyg att vakthavande underofficer blåste en speciell signal på sin skepparpipa när en officer kom ombord. Det kallades för att "blåsa över". Jag hade hört signalen många gånger och kunde blåsa den perfekt. På skepp där det fanns amiraler och kommendörer ombord brukade det även finnas ett musköteri och en hornblåsare. När någon av dessa höjdare kom ombord med båt, bildade musköteriet hedersvakt och skyldrade gevär på gångbordet och hornblåsaren blåste en särskild signal. Motorbåten förde en särskild flagga i fören när någon s k flaggofficer var med så att musköteriet och hornblåsan kunde förvarnas och vara på plats när motorbåten la till vid fallrepet. Jag hade ingått i musköteriet många gånger under min tid på Gustav V.
3
Det här året blev vintern mycket kall. Isen la sig tidigt och det gick fort. Den låg sedan ända till i slutet på april. På redden låg ett stort amerikanskt handelsfartyg som inte hann undan utan fastnade i isen. Flera i besättningen var negrer och det syntes att de frös. Vi såg dem på stan och på kaféerna och överallt väckte de uppmärksamhet inte bara genom sin hudfärg utan också genom sin lätta och olämpliga klädsel. I sinom tid fick båten isbrytarhjälp och kunde lämna Karlskrona. Men även när kylan bet rejält i skinnet var det varmt och skönt ombord på trossbotten. En stor del av fritiden ägnade jag åt kortspel. Varken jag eller de tre sjökaptenerna hade några särskilda intressen i Karlskrona och vi spelade praktiskt taget varje kväll. Det handlade om poker och om pengar. Det var inte frågan om några fantasibelopp men i bland kunde det ligga en hundralapp i potten och det var rätt mycket pengar, åtminstone för mig. När jag mönstrade av låg jag på vinst med några hundra. Det förekom också andra aktiviteter på trossbotten. En värnpliktig var kunnig i tatuering och han saknade inte kunder trots att hans utrustning och teknik var i enklaste laget. Tatueringsmaskinen bestod helt enkelt av en dörrklocka, som drevs med batteri. Själva ringklockan hade han tagit bort och sedan monterat små nålar på klockans kläpp. När han slöt strömmen gick kläppen upp och ner som nålen på en symaskin. Det önskade motivet förde han över via kalkerpapper på den plats på kroppen där kunden ville ha bilden. Sen satt han igång maskinen, doppade nålen i tusch och följde de kalkerade linjerna. Jag hade absolut ingen önskan att tatuera mig. Men en dag när maskinen låg avstängd på bordet tänkte jag känna efter om det gjorde ont när man tatuerade. Jag startade maskinen och utan att doppa nålen i tusch tryckte jag den mot skinnet på ovansidan av vänster arm, ungefär en decimeter ovanför handloven. Det stack lite grand men vad värre var, det fanns några droppar tusch kvar på nålarna; sen dess har jag en tre millimeter stor, blå prick på armen.
På Dristigheten, som ju låg stilla, hände inte mycket. Den ena dagen var i stort den andra lik. Den enda skillnaden bestod egentligen i att dagarna blev längre. Det märktes tydligt när man hade första dagvakten, som börjar 04.00, att även den här svåra vintern skulle få ge med sig. Det blev lite ljusare för varje dag. Men isen låg fortfarande. I slutet av andra veckan i mars kom Limpan och sa: - Jaså, du ska på Älvsnabben. - Va? Det vet jag ingenting om, sa jag. Vem har sagt det? - Ingen! Men jag såg listan över kommenderingar på väbelns expedition när jag var inne med posten för en stund sedan. Jag träffade väbeln när han skulle gå i land på eftermiddagen. Han bekräftade att jag skulle mönstra av om en vecka men han kom inte ihåg vilken båt jag skulle på. Men nästa dag fanns listan över nya kommenderingar på anslagstavlan och det rådde inget tvivel. Den 21 mars skulle jag embarkera Älvsnabben, som låg avrustad i Karlskrona.
IV Älvsnabben 1947
Fredagen den 21 mars 1947 travade jag i väg med säcken på axeln mot utrustningskajen där Älvsnabben låg. Tunna moln skymde solen och luften var kall. Ännu var det vinter. Isen låg alltjämt på fjärdarna. Jag kände mig glad och upprymd när jag såg henne. Hon hade legat i malpåse ungefär ett halvt år. Och nu skulle hon åter i tjänst och liksom föregående år fungera som utbildningsfartyg för skjutskolan. Klockan 08.00 på morgonen hade flaggan, gösen och chefens befälstecken hissats. När jag anmälde mig för väbeln tittade han i sina papper och sa: - Utmärkt! Du tillhör styrbords vakt och har således vakt i dag. Du ska bo i underbefälsmässen och du kan avlösa vakthavande underofficer klockan 14.00. Ännu så länge är vi korta om folk så det blir långa pass. Mässen ligger föröver på övre däck. Sedan fjolåret var jag väl bevandrad ombord och visste precis var mässen låg. Jag installerade mig snabbt. Hämtade filt och handdukar. Packade upp sjösäcken, klädde om, åt lunch och avlöste Nisse Strandberg, ty det var han som hade vakten när jag kom ombord. Och det var långa pass, sex timmar med ett kort avbrott för mat under dagtid. På eftermiddagen gick det väl an för då hände något hela tiden. Ett gäng värnpliktiga kom från Göteborg och från Gustav V kom bl a en av mina gamla kompisar. Besättningen fylldes således på efter hand. Förråd togs ombord och trafiken över landgången var livlig. Men nattpasset mellan 02.00 och 08.00 på morgonen var drygt. På efternatten händer inte mycket. Vid sextiden purrade jag manskapet. Det betydde att jag kopplade på högtalarna i manskapets mässar, purrade ut och började spela musik. Efter en stund fick jag upp en mugg kaffe från byssan. Vid sjutiden började permittenterna komma ombord och några minuter i åtta blåste jag på nytt i högtalarna att det var uppställning akterut för fördelning till övningar och arbete. Ordet blåsa betyder i detta sammanhang att man tillkännager något i högtalarna, t ex blås uppställning, blås motorbåtsbesättningen akteröver, blås skeppsnummer 373 till vakthavande officer. Efter att ha ätit frukost, deltog jag sedan i arbetet till klockan 16.30, då arbetstiden slutade. Det var den normala arbetstiden när vi låg vid kaj eller till ankars. Så förflöt mitt första dygn ombord. I underbefälsmässen var det bara Pelle, Strandberg och jag som bott på samma lucka på Sjömansskolan men det fanns fler som tillhörde samma årskurs. Det bodde ytterligare tre furirer och två korpraler i mässen. De nya kollegerna var bra. Mässen var trivsam med ett långbord i mitten och britsar, skåp och lådor på sidorna. I anslutning till mässen fanns tvättrum med duschar. Maten kom från manskapsköket och serverades av värnpliktiga. Chefen för manskapsköket tillhörde samma årskurs som jag och var mycket duktig. Efter helgen ägnade vi de följande fem dagarna åt rustningsarbeten. Dagen därpå, som var en lördag, bogserades vi till Drottninghallskajen. Besättningen var i det närmaste komplett. Den här dagen hade jag vakt men det spelade mindre roll för nu var vaktpassen normala, d v s ett pass omfattade fyra timmar. Men efter de fyra timmarna stod det klart för mig hur stor betydelse schlagermusiken egentligen hade. Högtalaranläggningen manövrerades från vakthavandes lilla krypin. Där stod också en grammofon, som vid behov kunde kopplas in på systemet när killarna i radiohytten hade annat för sig. Jag hade blivit ombedd att svara för grammofonmusiken en stund på eftermiddagen och hade fått en bunt skivor med schlagermusik. I bunten hittade jag också tre skivor med operettmusik. Så bra, tänkte jag, då kan jag blanda musiken. Under den första skivan med operettmusik hände ingenting. Men när jag spelade den andra skivan ringde telefonen och en röst undrade om jag inte kunde spela "vanlig" musik. Efter en timme spelade jag den tredje skivan. Det tog inte lång stund förrän telefonen skrällde på nytt och en annan röst klagade på musikvalet och ville att jag skulle spela "de vanliga bitarna". Schlagermusik skulle det vara och helst de senaste låtarna. Och på den punkten var vi välförsedda. En liten grupp med representanter för de olika personalkategorierna hade valt ut ett antal skivor, som inhandlats på fartygets bekostnad.
Tisdagen den 8 april lämnade vi Karlskrona och gick norrut. Isen skrapade och dunsade mot fartygets sidor så länge vi gick i isrännan men när vi kom ut i öppen sjö blev det äntligen tyst. Men oljudet började igen tidigt på morgonen när vi kom in i Stockholms skärgård. Vid lunchtid anlände vi till Hårsfjärden och akterförtöjde vid Märsgarn. På den här platsen hade flottan för drygt fem och ett halvt år sedan drabbats av sin svåraste katastrof i modern tid. Den 17 september 1941 exploderade plötsligt jagarna Göteborg, Klas Horn och Klas Uggla, vilka låg förtöjda sida vid sida. Göteborg bröts av direkt i två delar och sjönk. De båda andra brann med flera hundra meter höga lågor och rökpelarna syntes över hela Södertörn. 33 man omkom och 17 skadades. Att antalet omkomna inte blev större berodde på att hälften av besättningarna var i land på permission. Både Göteborg och Klas Horn kunde sedermera repareras. Man sa att ett av de sjöflygplan som var stationerade på Hårsfjärden just före explosionen passerade över båtarna och tappade något på en av däckstorpederna, som skulle ha exploderat. Och på en av jagarna pågick ett arbete med en torped, som följaktligen tagits ur sin tub och låg på däck. Ryktet förtalte att en flygare tagit sitt liv i hangaren några dagar efter katastrofen. Men orsaken till katastrofen kunde aldrig klarläggas. Långvariga utredningar och förhör vid krigsrätt och praktiska försök kunde inte fastställa orsaken. Men krigsrätten förklarade att allt talade för uppsåtlig skadegörelse. Målet avskrevs 1945. Den kommission som också tillsatts för att utreda saken kunde inte heller fastställa om det var en olycka eller ett sabotage. Nu följde faktiskt också en otursperiod för Älvsnabben. En av korpralerna på skjutskolan föll överbord och drunknade. Eftersom han var simkunnig måste han ha skadat sig när han föll överbord. Två båtar låg nämligen förtöjda utmed vår styrbordssida. Troligen föll han mellan Älvsnabben och de andra två båtarna och skadade sig i fallet. Trots omfattande draggningar återfanns inte kroppen. Några veckor senare drabbades vi på nytt. Varje vecka hade vi gjort kortare turer i Stockholms skärgård och sedan återvänt till Hårsfjärden och Märsgarn efter ett eller ett par dygn. Måndagen den 28 april gjorde vi en ny tur i skärgården. Vädret var olustigt. Molnigt, disigt, rått och kyligt. Klockan 12.17 hände olyckan. Vi fick en rejäl grundkänning på Lindholmsgrundet. Jag hade just ätit lunch och låg och läste i min brits när det hände. Älvsnabben gick med 16 knop. Det hördes en kraftig duns och en skakning for genom fartyget samtidigt som styrbordssidan för ett kort ögonblick liksom lyftes upp och sedan föll tillbaka. Eftersom jag hade min brits på styrbords sida, höll jag på att trilla ur den. - Va vad det? sa Strandberg. Jag tittade ut genom ventilen men såg inget konstigt. Vi var ganska nära land och låg nu nästan stilla. Det var en grundstötning, tänkte jag. För mitt inre såg jag hur bottenplåtarna hade rivits upp på Älvsnabben och hur hon hängde mellan två bogserbåtar med pumpar, medan besättningen fick lämna fartyget. Tusan också! Nu får man mönstra av. Och jag som trivs så bra här ombord. Mina dystra tankar bekräftades när följande meddelande kom i högtalarna: - Besättningen går till sina räddningsstationer och påtager livvästar. Vi stirrade på varandra. - Vad nu då? Vi är ju alldeles nära land, sa Jan-Erik, det är väl bara och sätta henne på grund om hon håller på att sjunka. Vi tog det lugnt i mässen. Ingen var orolig. Vi hann precis inta våra platser vid räddningsstationerna när det kom kontraorder i högtalarna. Älvsnabben ankrade. Vi befann oss på Varsnäsfjärden. Någon ytterligare information om vad som hänt kom inte i högtalarna. Men via kompisar som hade vakt fick vi veta att det var en grundstötning och att den i och för sig var allvarlig och att vi tog in vatten. Men man räknade med att kunna hålla henne flytande med våra egna länspumpar. Det var ingen felnavigering som låg bakom grundstötningen utan isen hade helt enkelt flyttat ett sjömärke. Chefen hade varit på bryggan vid grundkänningen, sas det. Han och ytterligare någon av officerarna hade konstaterat att det skulle finnas en prick i området men kunde inte upptäcka den. Senare på eftermiddagen bogserades vi till Hårsfjärden. Och på onsdagen var det dags för en ny bogsering in till örlogsvarvet i Stockholm. Den 6 maj dockades Älvsnabben i Beckholmsdockan och där låg hon exakt en månad. Situationen hade således utvecklats betydligt bättre än vad jag befarat i första ögonblicket. Visserligen är det stökigt att ligga på varv men i det här fallet gick det bra att stå ut. Det var sommar, vi låg i Stockholm, ungefär 400 meter fågelvägen från Gröna Lunds tivoli och Nöjesfältet.
Ombord hände inte mycket. Vi putsade, målade och solade oss. På kvällarna gick vi i land och dansade på Nöjet eller Gröna Lund, som just öppnat för säsongen. Jag hade för det mesta sällskap med Bengt, en av de furirer i mässen som jag inte kände sen tidigare. Vi trivdes bra tillsammans och hade ofta samma uppfattning i olika frågor. Vi var också obundna, d v s vi hade inga fasta förhållanden. Bengt var ett par år äldre än jag och hade kommit in i flottan före mig. Han var ett par centimeter kortare än jag och spensligt byggd. Cendréfärgat hår med en stor våg på höger sida. Han såg bra ut men hade en aning för kraftig haka. Tidigare hade han huvudsakligen varit ombord på jagare. Innan han kom på Älvsnabben hade han varit instruktör på värnpliktsskolan.
De närmaste veckorna pågick skjutskolan. Då låg vi till sjöss på vardagarna och på Hårsfjärden över helgerna. Den 17 juni gick vi söderöver för att fira midsommar i Karlskrona. Vid Ölandsrevs fyrskepp stoppade vi, satte en livbåt i sjön och rodde över till fyrskeppet med tidningar. På midsommarafton besökte Bengt och jag Vämöparken. Ett par flickor hade slagit upp ett tält i parken och bjöd in oss på kaffe, som de kokte på ett litet spritkök. Vi dansade några danser med dem men varken Bengt eller jag var intresserad av deras förslag att se soluppgången tillsammans. Det hade för övrigt blivit svårt eftersom det var mulet. De hade förmodligen andra planer än att titta på soluppgången. Men tältliv tilltalade mig inte. Jag hade tidigare vid några tillfällen legat i tält. Det hade varit kallt på efternatten och alldeles för varmt på morgonen när solen börjat gassa. Under vistelsen i Karlskrona tog jag några extravakter. Det kan vara bra att ha när vi återvänder till Stockholm, tänkte jag. Det skulle visa sig vara helt onödigt. Jag fick också uppleva ett kärt återseende på posten när jag hämtade min lön. Som vanligt var det långa köer. Ganska långt fram i kön till en annan lucka stod ett par studentskor med bländvita nya mössor och pratade och skojade. En av dem var Siv. Jag tror vi upptäckte varann samtidigt men hon reagerade först och vinkade. Gud va snygg hon är, tänkte jag. De expedierades före mig och på vägen ut gjorde Siv ett tecken med handen som jag inte riktigt förstod. Men när jag kom ut begrep jag för de stod och väntade utanför. - Det var längesen, sa jag, sträckte fram handen och hälsade på Siv. Hon presenterade mig för väninnan och fortsatte: - Vi har haft scharlakansfeber tillsammans och hade jättemysigt på epidemisjukhuset för, låt se vad blir det nu, jo, det måste vara drygt tre år sen. - Kan man ha mysigt på epidemin? sa väninnan. - Javisst, Siv lärde mig spela schack, sa jag. - Åja, inte bara det, sa Siv. Har du glömt kvällarna när vi stod och kramades i undersökningsrummet. Jag kände att jag rodnade och blev förlägen. Stunderna med Siv på epidemin hade en speciell betydelse för mig. Jag hade inte berättat om dem för någon. Därför blev jag besviken när hon så ogenerat talade om dem. För henne betydde det ingenting. För henne hade det varit en kul grej, ingenting mera. Till hösten skulle Siv flytta till Göteborg. Hon skulle bo hos en släkting och gå på Chalmers, som hon sa, och börja läsa till arkitekt. Sedan jag nämnt att jag skulle mucka om några månader och gå till sjöss i handelsflottan, skildes vi med ömsesidiga förhoppningar om att ses någon gång.
Måndagen den 7 juli lämnade vi Karlskrona och gick till Hårsfjärden. Älvsnabben, som hittills fungerat som utbildningsfartyg för skjutskolan, blev nu också bas för inspektören för sjöartilleriet. Inspektören hade kommendörs grad. När vi låg till ankars eller förtöjda vid Märsgarn på Hårsfjärden vistades han för det mesta i sina lokaler på Berga. Han disponerade också en motorbåt, som bar namnet Nican II. Det var en låg, ganska bred båt av mahogny med en stor bensinmotor. Det fanns plats för sex personer. Båten kunde göra över 30 knop. Jag blev utsedd till motorbåtsstyrare åt inspektören. Det medförde att jag blev befriad från vakttjänsten ombord när vi låg på Hårsfjärden och jag stod till inspektörens förfogande. Båten låg förtöjd i en liten båthamn på Berga. Min uppgift bestod i att hålla båten i trim, se till att den var tankad, hämta och transportera inspektören till och från olika båtar och platser. Det var en ansvarsfull, spännande och rolig uppgift. Nästan varje dag startade jag motorn och gjorde små provturer. Men motorn trasslade ofta. Den var svårstartad och gick ojämt. Ofta fick jag åka över till experterna på varvet i Märsgarn och få felet avhjälpt för tillfället. Inspektören utnyttjade båten väldigt lite. Det var en mycket hygglig man. Inför varje helg sa han till att han inte behövde båten. I princip var jag alltså fri varje helg vi låg på Hårsfjärden.
Lördagen den 19 juli, lättade Älvsnabben ankar och gick söderöver. Vi skulle besöka Norrköping. Trots Älvsnabbens storlek gick det utmärkt att gå ända in i hamnen och förtöja vid kaj. Som vanligt när vi kom till en ny hamn samlades en mängd civilister på kajen. Och Älvsnabben var en speciell båt och väl värd att titta på. Bengt och jag tillhörde samma vakt och var lediga både lördagen och söndagen. På kvällen gjorde vi sällskap till en nöjespark och dansade. Av allt att döma var det ovanligt med örlogsbesök i Norrköping för flottisterna var omåttligt populära. På dansbanan syntes många med flottans vita mössor. Vi träffade två trevliga och välklädda damer. När dansen var slut följde vi dem hem eller nästan hem. De stannade i en liten park i ett villaområde och sa att de bodde alldeles i närheten. Det var en varm, ljuvlig natt och det blev sent eller snarare tidigt på morgonen innan vi skildes. Vi lämnade Norrköping på måndagen och återvände till Hårsfjärden. De följande fyra veckosluten besökte vi olika platser. En helg tillbringade vi i Visby, en annan i Södertälje och ett par i Värtahamnen i Stockholm. Några dagar i varje vecka var vi till sjöss och hade övningar och resten av tiden låg vi på Hårsfjärden. Det var en fantastisk sommar, inte minst när det gällde vädret, varmt och torrt. Någon i mässen hade kommit upp med idén att vi skulle ordna kräftskiva ombord. Men kräftor kräver inte bara öl utan också sprit. Och sprit fick officiellt inte förtäras ombord utom i officers- och underofficersmässen. Vi gick till sekonden och frågade. Han var tveksam. Men när han hörde att högbåtsmännen, även den högbåtsman som arbetade i officersmässen, skulle delta i festen, gav han sitt tillstånd. I sammanhanget ska sägas att både officerare och underofficerare genomgående var mycket hyggliga. Lördagen den 9 augusti låg vi till ankars på Hårsfjärden och då hade vi vår kräftskiva. Vi var elva stycken och vi hade verkligen kul. Det är den enda kräftskiva jag har deltagit i med bara herrar. Och just det förhållandet blev ett litet problem när kräftskivan led mot sitt slut vid niotiden. Då konstaterade Nisse, Arne och Bengt att nu var det dags att gå i land och åka till stan, ty nu skulle vi dansa och träffa flickor. Den tanken hade nog de flesta av oss haft eftersom vi började festen redan halv sju. Men det fanns två problem. Sista bussen till stan hade gått men det kunde avhjälpas med taxi. Nästa båt från Älvsnabben till Vitså brygga skulle däremot inte gå förrän klockan 22.00 och det var värre. Ingen av de båda högbåtsmännen var intresserade av något stadsbesök men övertalades att försöka beveka vakthavande officer så att vi fick en extra båt. Det lyckades. Ytterligare några veckor låg vi på Hårsfjärden över helgerna. Men torsdagen den 28 augusti gick vi söderut och ankrade nästa dag på redden i Karlskrona. På kvällen var jag medbjuden till en fest hos några av Bengts släktingar, som bodde i Lyckeby. Vi var på mycket gott humör när vi efter festen steg ombord på sista motorbåten till Älvsnabben klockan 01.00. Flera av våra kolleger från mässen åkte med i samma båt och stämningen var hög. När vi närmade oss Älvsnabben sa en korpral som hette Arne: - Är det någon som vågar göra mig sällskap och hoppa i sjön från däck tre på överbyggnaden? - Självklart! Om vi får för vakthavande, sa jag. - Jag följer med, sa Bengt. Vi blev fyra som beslöt att bada och som vågade hoppa från den höjden. När vi kom ombord frågade vi vakthavande om vi fick hoppa i på babords sida och sedan simma till fallrepet och ta oss ombord den vägen. Vi sa dock inte att vi ämnade hoppa från däck tre. - Javisst, det går bra sa Pelle, som var vakthavande, men väsnas inte. Vi klädde snabbt om till badbyxor. Jag var först ut och när jag klev över relingen och ställde mig på däckskanten verkade vattenytan väldigt avlägsen. Avståndet ner var nog inte mer än åtta eller nio meter men det verkade högt. Hoppet gick bra. Då var det var värre att häva sig upp ur vattnet till fallrepet men det gick. Klockan var väl ungefär 02.00 när vi var färdiga med badningen. Ingen mer än vakthavande observerade vårt tilltag. Några dygn senare fick jag se en hägring för första gången i mitt liv. Jag hade första dagvakten som vakthavande underofficer, d v s mellan 04.00 och 08.00. Det är en bra vakt. När jag hade den vakten och vi låg till ankars, brukade jag genast när jag började passet gå upp i underofficersbyssan, koka kaffe, steka ett ägg och njuta av dagens första bloss. Sedan kunde man, som i det här fallet när vi låg vid en stad, ställa sig vid relingen och se när staden vaknade. De sista tidningsbuden på väg hem med sina gamla barnvagnar. Spårvagnen som gick ut på sin första tur för dagen. Enstaka renhållningsbilar började dyka upp och en och annan tidig jobbare, förmodligen bagare, skymtade på gatorna. Men nu åter till hägringen. Det var en vacker morgon. Solen sken från en molnfri himmel. Luften stod stilla och det var redan varmt. När jag vände mig om och tittade ut mot öarna såg jag den. Jag såg tydligt konturerna av en stad med torn och tät bebyggelse. Staden liksom svävade i luften. Synen varade i ett par minuter.
På måndagen återvände vi till Hårsfjärden. Nu började vi närma oss slutet på den trivsamma tillvaron ombord på Älvsnabben. För många av oss i mässen var det också fråga om slutet på vår bana i flottan. Den sista september skulle vi mucka. Tre månader tidigare hade timmerman tillverkat en kam, som var cirka en meter lång och 25 centimeter bred. Den var vit med lika många svarta tänder som vi hade dagar kvar i flottan. På den vita delen satt urklippta bilder som karakteriserade en del av oss som skulle mucka. Kammen hängde längst fram i mässen mellan två skåp och syntes direkt vid inträdet i mässen. Vid en särskild ceremoni efter middagen avlägsnades varje dag en tand. En del talade högröstat om hur skönt det skulle bli att lämna flottan. Både Bengt och jag tillhörde de mera lågmälda. Några var helt på det klara med vad de skulle göra efter muck, som ju betyder militär utryckning, civil klädsel. Två skulle bli poliser, en av dem till och med i Trelleborg hade han bestämt. En skulle bli fångvaktare vid fängelset i Kalmar. Det var redan klart. En annan skulle börja jobba i den rörelse som hans fästmös pappa drev. Jag var den ende som skulle fortsätta till sjöss. Den 16 september lämnade Älvsnabben definitivt Hårsfjärden för säsongen och förtöjdes dagen efter vid mobiliseringskajen i Karlskrona. Och vi började sedan tömma Älvsnabben. Det var med tungt hjärta jag två veckor senare för sista gången gick över hennes landgång. Hon är den av flottans båtar som jag tyckt bäst om. Ljusa trevliga och förhållandevis rymliga mässar för både manskap och befäl. Ren och prydlig. Och hon uppförde sig bra i sjön. Den tid som jag fick tillfälle att vara ombord på henne var min absolut bästa i flottan. Med sjömanssäcken på axeln promenerade jag ut genom varvsporten och upp till kasern Ankarstjärna. Jag skulle bo där de två sista dagarna före muck. På kvällen hämtade jag mina civila kläder. Jag kände mig dyster, ty jag såg egentligen inte fram mot det civila livet med någon större entusiasm. Nästa dag lämnade jag tillbaka sjösäcken. Ingenting saknades. Den båtmössa jag kastat i Hanöbukten var för längesedan ersatt. Jag fick tillbaka de kläder jag burit när jag gjorde mitt inträde i flottan för fyra år sedan. Men jag var redan någorlunda väl ekiperad genom de kläder jag skaffat när jag gick underbefälsskolan och därefter.
Med en vanlig kikare hade en av mina kompisar upptäckt att det fanns ett dambadhus på ganska nära håll. Han hade då dragit den slutsatsen att centralsiktet borde vara den idealiska observationsplatsen. På den punkten hade han rätt om man finner något nöje i att stå och glo på avklädda damer.